Sokkerflikkan

 

Jag följer några speciellt utvalda hundbloggar.
Bloggar som handlar om våra alldeles speciella vinthundar. Förutom det så har jag även börjat följa en blogg med arbetande taxar. Den sistnämda bloggen bara för att Christopher nämde att han kan tänka sig en tax. 
En tax av alla raser, märkligt val enligt mig. Men jag är inte sämre än att jag kan tänka mig lära mig lite om rasen.

Hur som alla dessa bloggar om hundar mitt uppe i julstöket får mig att minnas vår första julen med afghan och gran. 
Jag var så ivrig, att äntligen få ställa fram granen. Visserligen en helt vanlig plastgran. Men så mycket julkänsla som en enkel platsgran kan frambringa. Julkulor, smälkarameller, glitter och julstjärnan. 
Med belysning på det så var julstämningen toppad. 
Rasmus som då var en yngling, pigg och galen. Preis sådär knäpp och galet jobbig som bara en afghan kan vara. Eller jag rättar mig, som bara Rasmus kunde vara!
Han hade nyfiket betraktat hela spektaklet. Funderade säkert mycket och länge vad matte pysslade med. 
Något som liknade ett träd men som inte luktade som de borde stod helt plötsligt i vårt vardagsrum.
Som sagt Rasmus travade snabbt fram då allt var färdigt. Gick ett varv, sänkte näsan vid stammen. Nosade en stund till hans helt på aoutomatik lyfte benet och gav trädet som inte luktade träd en pinkskvätt. 
Precis så som han gör ute. Inget fel i det ansåg nog han. Men att pinka inne är inget husse och matte uppskattar. 
Det hände bara en gång, Rasmus blev nog skrämd av tjuten som kom från husse och matte. Stackarns Rasmus, enligt han så gjorde han inget fel. Han gjorde bara som han alltid gjort. Pinkat på träd.



Ett annat roligt minne som smyger sig på är alla gånger jag tömt akvarium. Första gången Fabian fick vara med var han nog inte mycket äldre än tre månader. Jag placerade gruset i icapåsar på golvet och vänder mig om för att fortsätta i akvariet. Ett rasslande ljud hörs, jag vänder mig om och hinner bara se en afghanrumpa rusandes ur rummet. 
Nogallt förstod jag vad han pysslade med men jag kunde inte låta bli att le. Jag återgår till akvariet och hör hur han smyger bakom mig. Han måste trott att han var totalt osynlig, dyker ned i påsen med smågrus och tar en redig tugga. Grus är inte det bästa att äta så det slutade med att jag fick plocka grus ur en onödigt stolt valps mun och lägga påsana på en mer svåråtkomlig plats. 



Älskade, älskade Fabina. Du var så onödigt modig, morsk och kaxig. 
Min bäbisnäsa.
Bäst helt enkelt!

Han slutade aldrig att jaga fiskarna i akvariena. Jag torkade nog näsmärken varje dag och ljudet av hans näsa som drar mot glaset kommer jag aldrig glömma. 
Jag har en lykta i vårt köksfönster, den påminner om Fabian. Den stod på hans tid i vårt vardagsrum. Den var utmärkt att kleta afghansnor på tyckte Fabian. Hans matte var inte lika övertygad, men vad ska man göra. 

Idag har vi näsmärken av Esther, inte på något akvarium utan på balkkongdörren. Vi har kommit till ett skede att jag inte orkar putsa glaset längre. Det är ändå nya näsor lika snabbt som jag hinner resa mig upp och lämnar dörren. 

 

Afghaner i all sin prakt. Dom är underbara. Kärleksfulla. Och vill gärna ligga på sin matte.. eller husse. 
Det är jätte mysigt, jag lovar. Speciellt efter en blöt promenad i skogen ;)