Sokkerflikkan

Idag, eller rättare sagt igår då klockan nu krypit en bit efter midnatt var det julafton. Dagen vi firar med god mat, gemenskap och Kalle anka.
Dagen då alla barn står i fokus.
Barn som väntar spänt på farbrorn i rött, att tomten ska kliva innanför dörren.

Den dagen är nu över. Idag skulle jag varit höggravid. Kanske till och med haft vår dotter i min famn under julen. Idag är det inte många dagar kvar tills det att hon var beräknad. Idag som är dagen då våra barn står i fokus har känslorna pendlat. Jag har pussat Sam på pannan, busat med Alexsander och kramat om flickorna. Vi har klappar till V som väntar på henne. Dagen har varit underbar. Sådär julig och mysig som bara julafton kan vara.
Men bitvis har ögonen tårats. Ett steg undan. Andas in, andas ut och le igen.
Det är julafton och det har varit en underbar dag. Men det har gjort ont i hjärtat. Då hon som väckte så många känslor hos oss inte finns längre. Allt vi har är lite bilder. Lite bilder och din urna. Din jävla, förbannade urna!

Thea hon älskar dockor. Jag ljuger inte då jag säger att den flickan borde kunna öppna ett eget dock museum. I år anslöt sig en ny liten docka. En bäbis som kan gråta, skratta och suga på nappen. Ett flickebarn som hon virat in i en gammal bäbisfilt. Thea går runt och söver sin nya docka. Gungar sådär som hon så många gånger sätt vuxna göra.
Mormor frågar vad hon döpt den nya dockan till.
Smulan..
Mitt hjärta stannade upp och ögonen blev blanka.
Den tösen förstår så mycket mer än vad jag någonsin kommer förstå.