Ännu en bekräftelse
Jag tänker förneka detta in i det sista. Men varje dag verkar jag bli bittert påmind om hur blind jag faktiskt har varit utan glasögon. Eller jag har klarat mig fin fint utan, men föremål på avstånd har varit suddiga. Jag har väl antagit att det är så vår värld ska se ut.
En av våra grannar är en kvinna som jag stött på av och till. Vi har stannat upp i trapphuset ett par gånger, utbytt några ord. Jag har sett henne många gånger genom vårt fönster då hon leker med hennes valp.
Här om dagen mötte jag henne med glasögon i trapphuset, hennes valp stormade in i vår lägenhet så hon stannade upp och vi utbytte några ord i vanlig ordning.
Men helt plöttsligt får jag en känsla av att jag känner igen henne.
Här om dagen mötte jag henne med glasögon i trapphuset, hennes valp stormade in i vår lägenhet så hon stannade upp och vi utbytte några ord i vanlig ordning.
Men helt plöttsligt får jag en känsla av att jag känner igen henne.
-Visst heter du Johanna?
-Jo, jag gick i din klass på Forslunda..
Christopher vek sig av skratt och va inte sen på att släppa kommentaren
-Pinsat Lisa!
Pinsamt var väl precis vad det var, här har jag mött denna kvinna ett x antal gånger. Pratat och beundrat hennes hundar. Men aldrig insett att jag har varit en del av hennes vardag i tre år.
Grattis Lisa!
Men jag tänker fortfarande inte erkänna att jag behöver mina glasögon..
Christopher vek sig av skratt och va inte sen på att släppa kommentaren
-Pinsat Lisa!
Pinsamt var väl precis vad det var, här har jag mött denna kvinna ett x antal gånger. Pratat och beundrat hennes hundar. Men aldrig insett att jag har varit en del av hennes vardag i tre år.
Grattis Lisa!
Men jag tänker fortfarande inte erkänna att jag behöver mina glasögon..
Kommentarer
Postat av: Cissi - mamma till Emma och smurfen
Förnekelse kan man komma långt med ;)
Trackback
