Kaninintresset
1995 blev min introduktion, till det där som skulle fortsätta i flera år. Där jag har sökt tröst i svåra stunder, där jag har skrattar, varit nervös och där jag har fåt nya vänner.
1995 var jag sju år. Sommarlovet hade börjat, den sista skoldagen inför sommaren hade avslutats. Då jag tänker tillbaka minns jag den sommaren som en film. Hur vi alla barnen rusade ut ur skolan mot bilarna som skulle ta oss hem.
Hem och njuta av sommaren!
Det här blev dock ingen vanlig sommar, den här sommaren blev inkörsporten för mitt stora intresse. Hemma på gården hos mina föräldrar stod den här dagen en kaninbur men två dörrar. Jag och min lillasyster kröp fram mot buren och fick se två kaniner.
Lyckan var total, vi hade blivit kainägare!
Det var två svarta bröder, två helt vanliga kaniner med uppåtstående öron. Dom va sådär vackert svarta, djupt svarta med en glans i pälsen. Hanarna bodde tillsammans, min döptes till Sotis och min lillasysters till Peppsi. Alldeles typiska kanin namn.
Jag minns att hela byns barn och ungdommar ville komma och kika på kainerna. Att jag stolt visade upp dem, lät dem klappa, men skyddade min nyfunna vän med mitt liv.
-Inte för mycket, då kan han bli rädd.
-Sådär får du inte göra.
-Han gillar att bli matad med gräs, såhär.
Sotis var mitt liv, det första jag gjorde på morgonen var att springa ut och säga godmorgon, klappa om honom och pussa lite. Han var den sista jag sa godnatt till om kvällara. Jag hade honom både lös och i koppel på gräsmattan, han var min bästa vän!
Han fick följa med till mina vänner som även dom hade kaniner vid det här laget. Vi gick med dem i koppel och lät dem socialiseras. Det märkliga då jag tänker tillbaka var att Sotis bästa vän(förutom hans bror) var en liten hermelin blandning, Pricken hette han. Pricken var en liten hane och Sotis en ganska medelstor kanina, lite lik rasen Alaska. Dom var hanar och dom gillade varandra, slickade varran på pannan, myste och skuttade tillsammans. Aldrig var det bråk, vilket jag idag tycker är helt otroligt med tanke på att det var två okastrerade hanar.
Jag minns att hela byns barn och ungdommar ville komma och kika på kainerna. Att jag stolt visade upp dem, lät dem klappa, men skyddade min nyfunna vän med mitt liv.
-Inte för mycket, då kan han bli rädd.
-Sådär får du inte göra.
-Han gillar att bli matad med gräs, såhär.
Sotis var mitt liv, det första jag gjorde på morgonen var att springa ut och säga godmorgon, klappa om honom och pussa lite. Han var den sista jag sa godnatt till om kvällara. Jag hade honom både lös och i koppel på gräsmattan, han var min bästa vän!
Han fick följa med till mina vänner som även dom hade kaniner vid det här laget. Vi gick med dem i koppel och lät dem socialiseras. Det märkliga då jag tänker tillbaka var att Sotis bästa vän(förutom hans bror) var en liten hermelin blandning, Pricken hette han. Pricken var en liten hane och Sotis en ganska medelstor kanina, lite lik rasen Alaska. Dom var hanar och dom gillade varandra, slickade varran på pannan, myste och skuttade tillsammans. Aldrig var det bråk, vilket jag idag tycker är helt otroligt med tanke på att det var två okastrerade hanar.
Jag minns så många gånger jag har legat haft i hans bur, gråtit floder över div saker. Han kom alltid fram, buffade mig i ansiktet och slickade mig på händerna. Jag sökte styrka hos honom.
Sotis levde ett långt liv, han blev hela 11 år. Han blev pappa till en liten liten kaninskrutt.
2004 hittade jag min bästa vän död i buren. Då kändes det som en epok var över.
Det var Sotis som fick mitt kaninintresse att bli så stort som det är. Det enda jag ångrar då jag tänker tillbaka är att han under de sista åren gick från att vara min bästa vän till att va en kanin i mängden. Men jag antar att det är svårt som tonåring att behålla den där känslan som ett barn hade över sin kanin. Som tonåring fanns det så väldigt mycket annat att lägga tid på.
Men han hade ett fantastiskt kanin liv.
2004 hittade jag min bästa vän död i buren. Då kändes det som en epok var över.
Det var Sotis som fick mitt kaninintresse att bli så stort som det är. Det enda jag ångrar då jag tänker tillbaka är att han under de sista åren gick från att vara min bästa vän till att va en kanin i mängden. Men jag antar att det är svårt som tonåring att behålla den där känslan som ett barn hade över sin kanin. Som tonåring fanns det så väldigt mycket annat att lägga tid på.
Men han hade ett fantastiskt kanin liv.
2000 köpte jag min allra första raskanin. 2001 hade jag min allra första kull..
Genom årens gång har jag tävlat i kaninhoppning med stor framgång. Jag har ställt ut mina kaniner, skrivit hundratals stamtavlor. Varit aktiv i kaninföreningen, träffat människor jag aldrig annars skulle mött. Stått i kaninmontern på Nolia och andra marknader, spritt information om raskaniner.
Som mest hade jag femtio vuxna kaniner. Femtio vuxna kaniner + ungar och ungdjur, det blir många kaniner.
Nu ska ni inte tro att det var någon massproduktion, för det var det verkligen inte.
Varje individ fick sitt namn, jag kunnde se skillnad på tio svarta eller bruna ungar i samma bur. För mig var varje kanin en egen personlighet, en individ. Jag pratade med dem, klappade om och beundrade deras skönheter.
Jag tror faktiskt jag kan minnas och räkna upp varje kanin som jag ägt.
Genom årens gång har jag tävlat i kaninhoppning med stor framgång. Jag har ställt ut mina kaniner, skrivit hundratals stamtavlor. Varit aktiv i kaninföreningen, träffat människor jag aldrig annars skulle mött. Stått i kaninmontern på Nolia och andra marknader, spritt information om raskaniner.
Som mest hade jag femtio vuxna kaniner. Femtio vuxna kaniner + ungar och ungdjur, det blir många kaniner.
Nu ska ni inte tro att det var någon massproduktion, för det var det verkligen inte.
Varje individ fick sitt namn, jag kunnde se skillnad på tio svarta eller bruna ungar i samma bur. För mig var varje kanin en egen personlighet, en individ. Jag pratade med dem, klappade om och beundrade deras skönheter.
Jag tror faktiskt jag kan minnas och räkna upp varje kanin som jag ägt.
Kaniner har varit en stor del av mitt liv.
Idag är det en liten mindre del, tyvärr. Men det endast pga mina studier på annan ort.
De sista kainerna flyttade sommaren 2011, lite mer än ett år sedan idag.
Jag saknar dom, varje dag!
Men så fort tillfället ges, då kommer jag inte vara sen på att ta upp intresset igen.
De sista kainerna flyttade sommaren 2011, lite mer än ett år sedan idag.
Jag saknar dom, varje dag!
Men så fort tillfället ges, då kommer jag inte vara sen på att ta upp intresset igen.
Kommentarer
Trackback
