Sokkerflikkan

Idag är sista dagen som våran flicka kommer ligga levande i magen.
Den absolut sista dagen vi kommer kunna känna hur hon gör sina akrobatövningar.
Igår kändes det som att hon hade hittat en ny aktivitet i sin perfekta värld. Att sparka på min urinblåsa med jämna mellanrum. Det är helt klart en märklig känsla då man riktigt känner hur hon tar i och trycker till och sen slappnar av.

Jag har gått in i något typ av mellanläge. Det känns inte alls som att allt är påväg att ta slut. Igår gick vi ju precis förbi halvtid, det var nu nedräkningen skulle börjat. Vi skulle inte alls behöva besluta om detta.
HON SKULLE LEVA! och antagligen vara en lika livlig flicka utanför magen som hon är i. Hon skulle säkert vara tok aktiv om nätterna, skrika och göra oss tokiga. Eftersom nätterna hittills är den mest aktiva perioden av dygnen.
Som jag har funderat om hon skulle komma ut med en lika tjock kalufs hår på huvudet som jag, i samma illröda färg. Eller om hon skulle likna sin pappa mer. Om hon skulle vara lika stor som sin nyaste kusin eller ligga inom det normala.

Det är väldigt många tankar som snurrar. Men jag tror ändå att vi har hittat oss själva i beslutet.
Jag försöker verkligen intala mig att smärtan vi kommer känna gör vi för henne.

Men det kommer aldrig att kännas rätt. Va hade vi för rättighet egentligen att avsluta livet hon så hårt har hållit fast vid.