Något jag inte har berättat för er..
Den 30 september 2011 förlorade jag min Fabian. Världens finaste och underbaraste afghan avslutade sitt liv två månader innan sin tvåårsdag. Under våren 2011 gick jag och Fabian igenom en gemensam kris. Egentligen var det nog mest jag som gick igenom en personlig kris med en vuxen afghan, Rasmus och Fabian som var 1½ år. Vid den åldern tror jag afghanerna går igenom en trotts. En trotts som får mig att betvivla att jag överhuvudtaget skulle ha skaffat hund från första början.
Fabian, drev mig till vansinne. Jag satt hemma i Penglund och grät, kännde mig förtvivlad och kunde inte begripa hur det någonsin skulle bli bra. Det var inget fel på Fabian. Han vara bara en stor hund med mycket energi, livsgnista och otyg. Vid denna ålder gjorde Fabian allt i sin makt för att irritera mig. Åtminstone kändes det så då jag oräkneliga gånger kom hem till en sönderbitna skor, en möbel som var gangad på. Föstörda prylar och en hund som rycker och drar i kopplet. En gigantisk afghanhane som blev könsmogen med stormsteg. En afghan hane med en otrolig vilja som nådde nästan precis 78 i mankhöjd.
Fabian drev mig till vansinne och jag gav upp. Jag grät floder och insåg mig besegrad. Efter många samtal med djurskyddet bad jag dom hitta ett passande hem till min fina kille. Det kändes verkligen som att jag gav upp. Borde jag inte orkat lite mer? Gör jag verkligen allt fel?
Djurskyddet fick några riktlinjer, det dröjde inte länge fören det dök upp olika familjer. Familjer som var villiga att ta en ung afghan hane till deras hem.
Till varje potentiellt hem hittade jag fel. Orsaker till varför det inte skulle fungera. Han hade det nog trots allt bättre hos mig. Hur skulle han kunna får det bättre hos någon annan, utan jag och Rasmus?
Med tiden blev de jobbiga dagarna allt färre. Fabian växte in i sig själv och vi hittade en balans. Vi fick våra dagar att fungera. Vi sammarbetade. Jag beslutade att ge honom året. Att vi skulle kämpa på riktigt. Om det inte blivit bättre till årsskiftet skulle jag låta någon annan få dela sitt liv med mitt hjärta.
Då Fabian avslutade sitt liv var det bara tre månader kvar av året. Tre månader och vi hade kommit otroligt långt. Vi hade hittat en balansgång och fått varadgen att fungera. Jag är glad över att jag inte gav upp. Jag kämpade med våra problem och fick det att fungera. Men det var inte utan tårar och tvivel på med mig själv.
Idag står jag och Esther där jag och Fabian stod. Idag har jag gråtit i sängen i två timmar för att allt känns så hopplöst. För att Esther påminner så mycket om Fabian i vissa situationer. Esther är ganska precis 1½ år. Samma ålder då kaoset började med Fabian. Esther är en stjärna då vi är med henne. Hon gör inget fel och är den mest skötsamma hund jag ägt.
Men det är då vi inte ser som hon gör mig ledsen. Ledsen för att jag inte vet vad jag ska göra. Ledsen för att känslan jag hade med Fabian har återvänt. Idag då jag grät i sängen kramade Christopher mig. Sa att man måste fortsätta hoppas, annars har man gett upp på riktigt. I två timmar låg jag där med känslan av att jag måste ge upp. Innse mig besegrad av denna fröken. Nu då det gått lite längre och min fina Esther roar sig själv med en gummiboll inser jag att jag inte har gett upp. Jag har bara laddat om. Jag tror vi bara är i den åldern. I den åldern då åtminstone afghaner är enligt mig jobbigast. Då dom går min på nerverna. Esther hon gnagar på spisvreden då vi inte ser. Hon har börjat pinka inne om nätteran(jag misstänker ett kommande löp). I Jokkmokk har hon gnagat av varenda kabel i hela lägenheten. Hon är en odräglig svart klump i kopplet. Idag då allt brast var det första jag såg en möbel som hon gnagt på. Det var allt som krävdes för att jag skulle bryta ihop.
Idag har jag åter igen kännt den där hopplösheten. Att jag inte verkar kunna göra något rätt. Att det aldrig kommer bli bättre. Hon kommer alltid vara totalt hopplös, gå mig på nerverna och få mig att gråta.
Jag tror vi bara är inne i en fas. precis som med Fabian. Att allt kanske vänder vid hennes tvåårsdag.
Jag tänker iaf hoppas på det.
Fabian, drev mig till vansinne. Jag satt hemma i Penglund och grät, kännde mig förtvivlad och kunde inte begripa hur det någonsin skulle bli bra. Det var inget fel på Fabian. Han vara bara en stor hund med mycket energi, livsgnista och otyg. Vid denna ålder gjorde Fabian allt i sin makt för att irritera mig. Åtminstone kändes det så då jag oräkneliga gånger kom hem till en sönderbitna skor, en möbel som var gangad på. Föstörda prylar och en hund som rycker och drar i kopplet. En gigantisk afghanhane som blev könsmogen med stormsteg. En afghan hane med en otrolig vilja som nådde nästan precis 78 i mankhöjd.
Fabian drev mig till vansinne och jag gav upp. Jag grät floder och insåg mig besegrad. Efter många samtal med djurskyddet bad jag dom hitta ett passande hem till min fina kille. Det kändes verkligen som att jag gav upp. Borde jag inte orkat lite mer? Gör jag verkligen allt fel?
Djurskyddet fick några riktlinjer, det dröjde inte länge fören det dök upp olika familjer. Familjer som var villiga att ta en ung afghan hane till deras hem.
Till varje potentiellt hem hittade jag fel. Orsaker till varför det inte skulle fungera. Han hade det nog trots allt bättre hos mig. Hur skulle han kunna får det bättre hos någon annan, utan jag och Rasmus?
Med tiden blev de jobbiga dagarna allt färre. Fabian växte in i sig själv och vi hittade en balans. Vi fick våra dagar att fungera. Vi sammarbetade. Jag beslutade att ge honom året. Att vi skulle kämpa på riktigt. Om det inte blivit bättre till årsskiftet skulle jag låta någon annan få dela sitt liv med mitt hjärta.
Då Fabian avslutade sitt liv var det bara tre månader kvar av året. Tre månader och vi hade kommit otroligt långt. Vi hade hittat en balansgång och fått varadgen att fungera. Jag är glad över att jag inte gav upp. Jag kämpade med våra problem och fick det att fungera. Men det var inte utan tårar och tvivel på med mig själv.
Idag står jag och Esther där jag och Fabian stod. Idag har jag gråtit i sängen i två timmar för att allt känns så hopplöst. För att Esther påminner så mycket om Fabian i vissa situationer. Esther är ganska precis 1½ år. Samma ålder då kaoset började med Fabian. Esther är en stjärna då vi är med henne. Hon gör inget fel och är den mest skötsamma hund jag ägt.
Men det är då vi inte ser som hon gör mig ledsen. Ledsen för att jag inte vet vad jag ska göra. Ledsen för att känslan jag hade med Fabian har återvänt. Idag då jag grät i sängen kramade Christopher mig. Sa att man måste fortsätta hoppas, annars har man gett upp på riktigt. I två timmar låg jag där med känslan av att jag måste ge upp. Innse mig besegrad av denna fröken. Nu då det gått lite längre och min fina Esther roar sig själv med en gummiboll inser jag att jag inte har gett upp. Jag har bara laddat om. Jag tror vi bara är i den åldern. I den åldern då åtminstone afghaner är enligt mig jobbigast. Då dom går min på nerverna. Esther hon gnagar på spisvreden då vi inte ser. Hon har börjat pinka inne om nätteran(jag misstänker ett kommande löp). I Jokkmokk har hon gnagat av varenda kabel i hela lägenheten. Hon är en odräglig svart klump i kopplet. Idag då allt brast var det första jag såg en möbel som hon gnagt på. Det var allt som krävdes för att jag skulle bryta ihop.
Idag har jag åter igen kännt den där hopplösheten. Att jag inte verkar kunna göra något rätt. Att det aldrig kommer bli bättre. Hon kommer alltid vara totalt hopplös, gå mig på nerverna och få mig att gråta.
Jag tror vi bara är inne i en fas. precis som med Fabian. Att allt kanske vänder vid hennes tvåårsdag.
Jag tänker iaf hoppas på det.
Kommentarer
Postat av: Annalill
Tråkigt när det känns tungt men du är ju en van afghanägare vid det här laget. Ni kommer att fixa det, lite synd att Bosse är så bökig kring dina hundar annars kanske vi kunde ta henne någon dag ibland eller Rasmus för avlastning om det känns jobbigt.
Tror på dig iaf, du är envisare i längden.. Och man får ta pauser och ladda om :)
Postat av: catdogs
Åh Lisa,så fint och ärligt du skriver om problemen med vinthundsungdomar mellan 1-2 år.
Du ska veta att du inte är ensam om att uppleva det så här!
Många vill nog inte erkänna det, då de har lagt det
bakom sig, men jag lovar, de känner igen sig!
Jag gör det!
Det här är inget som bara gäller Afghaner, eller
vinthundar. Det är en "problem ålder" helt enkelt.
Min granne var urless på sin tax och hotade skjuta
honom, då han var 13 månader gammal.
-Gör det inte se tiden an bad jag, han kommer att bli en bra hund. Och så blev det. Nu som 2 åring
är han vuxen.
Det kommer att bli bra med Esther också!
Det vet vi ju, både du och jag.
Så håll ut!
Trackback
