Sokkerflikkan

 

Den kroniska förkylningen hänger kvar, likaså den kroniska tröttheten. Förmodligen går förkylningssymtomen och trötthet hand i hand. Det har varit ett par slitsamma dagar, min hjärna hänger inte med. Sen Alba kom har den ena förkylningen avlöst den andra. Tror jag inte har gått frisk en enda vecka fören nästa förkylning varit på ingång. Nu börjar hostan och snuvan ta ut sin rätt och tröttheten kom som ett brev på posten. Slitsamt är vad det är. Men förhoppningsvis avtar det snart i tackt med att vädret blir bättre. 

 

 

Det är många som har funderat över hur det går med afghanerna. Eller snarare har det varit så att folk har frågat med viss oro i rösten över hur afghanerna tar hela omställningen med att ha barn i hemmet. Hela omställningen har varit påfrestande, inte speciellt mycket för Esther men Rasmus har tagit förändringarna hårt. Inte på sättet att han inte trivs med barn han känner. Utan mer på sättet att han är rädd att glömmas bort, han visar avundsjuka och har ett större behov utav närhet. Sen Alba kom har han njutit fullt ut av våra obligatoriska badstunder. Han njuter av uppmärksamheten som endas riktas mot honom. Uppmärksamhet som inte avbryts av en liten människa som tar upp en stor del av husse och mattes tid. De första två månaderna var nog jobbigast, innan vi hittade varandra i våra nya rutiner. Idag har Rasmus fångat vår nya familjemedläm med hjärtat. Han ser henne som en del av vår flock. Är Alba på golvet ligger han gärna nära, nära. Om vi varit borta är det ytterst viktigt att hälsa husse, matte och Alba välkommna hem med skutt och hopp för oss vuxna och mysiga pussar i Albas ansikte. Rasmus är som jag sagt förut nog den mest speciella hunden jag mött i mitt liv. Jag har länge påstått att han inte är en hund. Han är en afghan ända ut i klorna. Men i allt det där som är så typiskt och konstigt så är han helt fantastisk. En individ som gjort oförklarliga avtryck i våra liv. Jag har stundvis haft otroligt dåligt samvete över afghanerna. Över omställningen som varit otroligt stor i våra liv. Men jag försöker verkligen uppmärksamma dom mer. Bjuda på gosaker och ta oss ut på långa promenader trots att barnvagnen och Alba ska med. Det är inte alltid enkelt vill jag lova. Men jag tror att jag och afghanerna ändå har hittat en rutin som fungerar. 

 

Afghaner är fantastiska hundar. Speciella men fantastiska.