Tanken springer iväg..
Jag avslutade natten med att kika på bilderna av våran flicka. Jag har verkligen studerat den lilla näsan, munnen, fingrar och tår och förundrats över att hon redan nu var så stor och rymdes i min lilla mage.
Jag har funderat över känslan man borde ha känt om hon rörde på sig, var varm och skrek helt otröstligt utanför.
Självklart kände jag en hel syndaflod av känslor då vi satt där med en alldeles livlös liten bäbis i famnen.
På nått märkligt vis kände jag mig lycklig och lugn. Men inte en sån lycka, verkligen inte! Jag tror det mer var så att jag hade kommit till ro med beslutet vi tog. Att vi nu gav det bästa vi kunde till våran flicka.
Åtminstone måste vi nog intala oss det. Att vi gjorde det bästa för oss, för henne?! För självklart har jag grubblat, gråtit och haft ångest över vårt beslut. En sådär obeskrivlig ångest som ingen ska behöva uppleva!
Idag, jag kan fortfarande komma på mig med tårarna rinnandes. Men det ska vara så. Jag skrattar, gör mina måsten, middag, umgås med vänner och lever. Men det går inte en sekund utan att tanken inte är hos henne. Hon kommer alltid följa med, konstigt vore väl annat. Sörjer det gör jag varje dag. Men lika lycklig är jag över att hon fanns.
Ett kort liv - men oerhört betydelsefullt!
Men jag hade också velat känna hickan, sparkar mot revbenen. Mäta magen hos BM, inte haft några passande kläder. Legat på förlossningen i den värsta smärtan någonsin. Utan att veta vad det innebär, men jag hade med glädje spruckit, blivit snittad, haft en förlossning som pågått i flera dagar. Allt det där ingen vill uppleva, idag hade jag tagit ALLT!
Bara för att hon som kom ut skulle ha levt och istället för att ligga på kremationer i väntan på oss. Skulle fått ligga bredvid mig, hur jäkla skrikig och grinig som helst.
Det hade varit värt det!
I väntan på ett nytt plus är det förstås många tankar. Panik, ångest, smärtan, ångest igen.. Var är lyckan?
Den finns där, men jag kommer nog inte våga ta fram den. Även fast jag har sagt åt mig själv att jag ska njuta minst lika mycket av toabesöken som av de små buffarna. För man kan aldrig veta hur länge det kommer vara. Detta är det sista jag vill uppleva igen, men jag vet att i jakten på ett nytt plus kommer vi återigen ha möjlighet att hamna bland de ynka procenten. För vemsomhelst kan hamna där och inget talar för eller emot att det inte händer igen. Jag vet att chansen är minimal, nästan obefintlig. Men vad hjälper det!
Men som många har sagt tidigare.
Längtan efter ett levande barn är större!
Ja tänk att dom sätter så stora spår i en, var in med Lexie till vännäs idag och bokade tid för att plocka bort några knölar hon fått på huvudet och alla tankar kom tillbaka. Men vi får va glada över den tid vi fick tillsammans med dem.
Just nu när jag följer din blogg, er saknad och sorg över den fantastiska lilla flicka ni fick känns sorgen över en hund minimal.
Jag tror aldrig någon kan förstå vad ni går igenom så länge man inte gått igenom de själv. Men de hugger i mitt hjärta och tårarna rinner de är så ofattbart och så fruktansvärt orättvist.
Er flicka kommer alltid följa er och tiden ni fick tillsammans kommer alltid finnas inom dig.
Jag önskar er så otroligt hårt ett plus alldelens alldelens snart, och jag hoppas ni kan njuta av de plusset trots de ni har med er i ert bagage som förändrat er som människor.
Kom ihåg att man är inte svag när man bryter ihop, man har bara varit stark för länge!
Tusen kramar
Tårarna bara rinner ner för kinderna när jag läser det här! Jag kan inte föreställa mig någonting värre att gå igenom och du är så otroligt stark som delar med dig och fortsätter försöka. Jag håller tummarna för att du plussar snart igen! Styrekramar!
