Smulan
Tiden har bara gått, och med tiden gör det mindre ont.
Ett ord att minnas..
Nu sitter det där, ett ord att minnas för livet. Ett ord som kommer följa oss genom livet. Ett ord vi aldrig glömmer.
Fina underbara flicka, du kommer alltid finnas i mina tankar!
Placering, längst ned i nacken. Större än vad jag tänkte men det blev bra ändå. Den andra rosetten på låret har även hittat sin plats. Denna skuggade vi mer så den 29:e då vi ska göra klart vaden ska även den första rosetten skuggas om så dom blir lika.
Jag känner mig nöjd, det är ordet i nacken jag ska vänja mig vid. Det kan jag nämligen så då jag står i spegeln. Mer än vad jag kan göra med dom andra ^^
Idag är det dop. Så snart ska jag starta upp dagen så vi hinner iväg i tid. Först Penglund sen Tvärålund och Vindeln.
Vi hörs troligtvis imorgon!!
Res dig upp!
Torka tårarna och ta tag i dagen!
Har legat och försökt hitta någon typ av sömn allt för länge.
Dagens "to do list"
*Göra kroppkakor
*Göra en till satts chokladbollar
*Göra en efterrätt inför lördagens kräftskiva
*Försöka hinna städa
Fast egentligen ligger jag hellre kvar i sängen och tycker synd om mig själv.. Men afghanerna som iof fortfarande snarkar vill nog ta sig ut på morgonpink.
Vi hörs senare!
Tanken springer iväg..
Jag avslutade natten med att kika på bilderna av våran flicka. Jag har verkligen studerat den lilla näsan, munnen, fingrar och tår och förundrats över att hon redan nu var så stor och rymdes i min lilla mage.
Jag har funderat över känslan man borde ha känt om hon rörde på sig, var varm och skrek helt otröstligt utanför.
Självklart kände jag en hel syndaflod av känslor då vi satt där med en alldeles livlös liten bäbis i famnen.
På nått märkligt vis kände jag mig lycklig och lugn. Men inte en sån lycka, verkligen inte! Jag tror det mer var så att jag hade kommit till ro med beslutet vi tog. Att vi nu gav det bästa vi kunde till våran flicka.
Åtminstone måste vi nog intala oss det. Att vi gjorde det bästa för oss, för henne?! För självklart har jag grubblat, gråtit och haft ångest över vårt beslut. En sådär obeskrivlig ångest som ingen ska behöva uppleva!
Idag, jag kan fortfarande komma på mig med tårarna rinnandes. Men det ska vara så. Jag skrattar, gör mina måsten, middag, umgås med vänner och lever. Men det går inte en sekund utan att tanken inte är hos henne. Hon kommer alltid följa med, konstigt vore väl annat. Sörjer det gör jag varje dag. Men lika lycklig är jag över att hon fanns.
Ett kort liv - men oerhört betydelsefullt!
Men jag hade också velat känna hickan, sparkar mot revbenen. Mäta magen hos BM, inte haft några passande kläder. Legat på förlossningen i den värsta smärtan någonsin. Utan att veta vad det innebär, men jag hade med glädje spruckit, blivit snittad, haft en förlossning som pågått i flera dagar. Allt det där ingen vill uppleva, idag hade jag tagit ALLT!
Bara för att hon som kom ut skulle ha levt och istället för att ligga på kremationer i väntan på oss. Skulle fått ligga bredvid mig, hur jäkla skrikig och grinig som helst.
Det hade varit värt det!
I väntan på ett nytt plus är det förstås många tankar. Panik, ångest, smärtan, ångest igen.. Var är lyckan?
Den finns där, men jag kommer nog inte våga ta fram den. Även fast jag har sagt åt mig själv att jag ska njuta minst lika mycket av toabesöken som av de små buffarna. För man kan aldrig veta hur länge det kommer vara. Detta är det sista jag vill uppleva igen, men jag vet att i jakten på ett nytt plus kommer vi återigen ha möjlighet att hamna bland de ynka procenten. För vemsomhelst kan hamna där och inget talar för eller emot att det inte händer igen. Jag vet att chansen är minimal, nästan obefintlig. Men vad hjälper det!
Men som många har sagt tidigare.
Längtan efter ett levande barn är större!
Allt runtomkring går vidare..
Idag efter att allt har hänt förväntas man gå vidare på engång.
Är det så enkelt, bara lägga undan och vandra vidare?
Jag vet att jag sa ibörjan att jag var rädd för folks frågor, rädd för att berätta och riva upp alla sår. Rädd för att komma på mig själv ståendes med tårarna rullandes ned för kinderna.
Men det var nog bara då jag var uppe i det som jag inte ville prata om det.
Idag känns det jobbigt att alla trippar runt och knappt vågar prata. Det är som att det aldrig har hänt.
Man förväntas fungera som vanligt, klara av allt som vanligt och vara den där glada människan igen.
Jag förstår att folk inte vågar fråga. Vad ska dom fråga?
Vem som hellst måste ju förstå att det här känns, att man går igenom något fruktansvärt.
Men det behövs inte mycket.
Första dagen i Jokkmokk sa inte en människa ett ord.
Men en kram fick jag, en kram av fina Hanna. Herregud så jobbigt det var, ögonen tårades och jag fick kämpa emot känslorna. Då behövdes inga ord, bara det att hon visade att hon vet. Förstod att allt är inte som förut längre.
Pär frågade hur det var med mig nu efter all skit som har varit. Mitt svar blev kort och konsit "Det är inte bra.." Sen sa jag inget mer. Men det var samma sak där, han frågade och faktiskt visade att han viste och bryr sig.
Alla vet, men det här är väl sånt man inte pratar om.
Första dagen hos kuratorn pratde vi en del. Jag sa att de är hemskt att detta inte är något man pratar om. Det finns inte någon som informerar om att det kan bli såhär fel.
Det är nämligen så att vi alla har lika stor chans att bli den människan som ligger där.
Nervös och spänd över att få se sitt barn för allra första gången.
En barnmorska som frågar om allt känns bra.
Du svarar att du är lite nervös men annars känns det riktigt bra.
Du tittar upp mot skärmen och får se den vackraste lilla människa du någonsin sett. En bäbis som är hälften du och hälften av din bättre häft. Bäbisen viftar med händerna och slår kullerbyttor. Den är helt perfekt.
Men tysnaden lägger sig från andra delen av rummet då undersökningen går vidare.
Du börjar känna dig stressad av den tryckande tysnaden och tittar med orolig blick på din sambo samtidigt som du försöker få kontackt med barnmoskan som stirrar blint på dataskärmen.
Tills det att hon vänder sig mot er och får fram orden.
"Man vill alltid säga att allt ser bra ut, att det är en frisk bäbis. Men för er så kan jag inte säga de orden."
Helt plötsligt står hela din värld still, du ligger ned och stirrar på en människa som försöker förklara allvaret i situationen. Att ni bör överväga ett avbrytande.
Va säger människan egentligen, avbryta? Hon är ju hur jävla frisk som hellst, det ser du väl! Hon lever ju rövare i magen. Sparkar som en gasell och suger på tummen.
HON ÄR FRISK!
Men oavsett dina tankar så sitter barnmoskan fortfarande och maler. Maler på om överlevdanschanser, avbrytande, fostervattensprov, läkare..
Det är folk överallt som ska se på din alldeles perfekta bäbis.
I det här läget finns det inga tårar, du är tom och alldeles matt. Du har precis klivit in en bubbla som känns som en tjock jävla dimma.
Hur fan ska du ta dig ut!
Visa dagar är helt jäkla misslyckade, tårarna kommer och jag grubblar över allt som hänt.
Men nu idag och igår har jag faktiskt fått ventilera. Släppa ut allt det där. Underbara människor. Jag vet hur jobbigt ni säkert tycker det är att fråga. Men om jag bara kunde uttrycka min glädje i att ni frågar. Att ni visar att ni bryr er. Att hon fanns!
Det betyder så fruktansvärt mycket.
Det var ingen vanlig abort, jag födde våran dotter. Våran dotter som just nu är på krematoriet i väntan på att vi ska hämta askan. Askan som vi valt att sprida i naturen.
Hon fanns och hon betyder! Hon gav oss så mycket glädje men också en olidlig sorg. En sorg vi ska lära oss leva med, gå vidare och klara av. Att tänka tillbaka på allt det underbara som hon faktiskt gav.
Lite mig och lite dig.. Hon var något underbart!
"Det kommer göra ont länge"
"Något du ska veta är att du alltid, alltid kommer sakna, och det kommer göra ont länge. Men som med allt, tiden läker. Det jag minns starkast idag är hur fin han var och hur underbart det var att få ha honom hos oss innan han blev kall, hur vi sjöng för honom och hur glad jag är över att fått känna hans sparkar i magen innan han försvann. Din dotter fanns hos er, en kort stund men glöm aldrig att njuta av det! Min dotter föddes för två månader sedan och det har förstås tröstat massor att jag blev gravid så snabbt inpå Alexanders död. Han dog så att hans lillasyster fick plats i vårt liv.
Gråt och sakna! Varje dag kommer se lite ljusare ut"
Ibland känns det som att man sitter i världens ensamaste bubbla där ingen kan begripa vad det är vi går igenom.
Men ibland påminns man om att man inte är ensam.
Det finns alldeles för många som har fått gått igenom precis samma sak.
Det är skönt att veta att det finns dom som förstår.
Två veckor, fjorton dagar..
Idag är det två veckor sedan.
Fjorton dagar. Obeskrivliga mängder tårar och känslan av hopplöshet.
Orden "jag mår dåligt" har fått en helt annan betydelse.
Idag skulle vi varit i mitten av vecka 23.
"Då det inte finns någon tröst att ge ska man bara vara tyst.
Det är fruktansvärt!"
Det var de minsta fötterna jag sett.
Små små händer med fem fingrar vardera. En tumme att suga på. En mun, ögon och en jätte söt näsa.
En väldigt fin flicka!
De vackraste i Världen!
Prövningar gör människan starkare
Man blir inte starkare, man blir bara påmind om vad det innebär att leva..
Man lär sig mer om sig själv och för det mesta hittar man en väg som leder en ut ur eländet.
Christopher sover sen några timmar tillbaka. Jag har vilat mot hans axel och låtit tårarna rinna. Hundarna snosar nöjda i sina sängar.
Vardagen flyter på, men det är höstmörkret och de tysta natt timmarna som är jobbigast.
Men jag är så oerhört tacksam att jag har dig vid min sida!
Du får dagarna att kännas lite bättre.
Du är en fantastisk människa!
Jag har älskat dig i snart sex år.
Jag har funnits för dig och du för mig i alla lägen.
Genom allt!
Du är fantastisk och jag är så oerhört tacksam att vi har varandra!
Mjölk och hormoner
Efter att våran flicka föddes så fick jag ett väldigt litet piller, det var mindre än ett p-piller.
Detta lilla piller skulle förhindra att mjölkproduktionen skulle komma igång.
Man kunde ändå få känningar i brösten, stickningar och en tryckande känsla.
Så jag rekommenderades att bära varma kläder över brösten och gärna gå i en sport-bh för att lindra tryckningarna.
Den första dagen gjorde jag som dom sa, tog på mig sport-bhn och väntade på symtomen. Men eftersom jag inte kände av något lät jag sport-bhn ligga, mest för att jag får så ont i nacke och axlarna av den.
Men grattis Lisa, igårkväll då vi la oss för natten känner jag mig helt plötsligt blöt på ena bröstvårtan. Blev lite osäker så ingnorerar händelsen och lägger mig på sidan och vipps..
Blött i sängen av ett läkande bröst.
Fantastiskt..
Då kom allt som en våg. Tårarna forsade och nu ligger jag här, vaken sen 03 och hittar inte tillbaka till sömnen.
Allt känns bara så hopplöst helt plötsligt och va finns det för mening att ha en mjölkproduktion som trotsar alla läkemedel då det ändå inte finns någon som är i behov utav den.
Så fruktansvärt misslyckat!
Då morgonen gryr blir det att ringa kvinnokliniken för femtioelfte gången.
God mat och dåligt samvete
Igår blev vi bjudna på middag. Det var trevligt och väldigt skönt att komma hemifrån, få lägga tankarna på något annat.
Men jag hade det väldigt svårt att hålla tankarna borta från allt som har hänt.
God mat och trevligt sällskap men jag måste varit det sämsta sällskapet någonsin. Med ögon som tåras om vart annat och brist på saker att prata om.
Men trots det så är jag oerhört tacksam att vi fick komma hemifrån. Andas annan luft och bara va.
Tack!
Jag brottas också med ett dåligt samvete. Ett dåligt samvete över att jag redan nu hoppas kroppen återhämtar sig fort.
Fruktansvärt fort!
Så vi kan börja om igen.
Jag känner mig som världens sämsta människa, men att börja om så fort som möjligt eller vänta i tio år kommer inte göra någon skillnad.
Nästa graviditet kommer oavsett vara fruktansvärt jobbigt och ångestladdad. Jag har svårt att se något roligt i det. Mer än ett hopp om att det i slutändan ska få komma ut en frisk liten bäbis.
Älskade lilla flicka!
Vi kommer nog aldrig riktigt förstå.
Man kan spola förbi de första 30 sekunderna.
Att försöka leva upp lite
September flicka
08:00 startade dagen på Gyn. Vi fick oss ett eget rum med toalett och tv. En säng och en lite bekvämare stol.
08:30 fick jag två doser smärtlindring i tablettform och en vanlig ipren. Sen fördes fyra tabletter upp i slidan för att starta värkarbetet. Det tog inte lång tid fören livmodern drog ihop sig till en stenhård boll. Det gjorde inte jätte ont, det jobba var mer att smärtan var ihållande. Det var aldrig så att jag kände av några värkar.
Från ingenstans så får jag faktiskt lite magknip, inget märkvärdigt så tiden rullar på.
Tillbaka till sängen med två barnmorskor som hänger över mig och funderar hur det går med värkarna? om jag klarar av smärtan? Om jag ville ha smärtlindring?
Jag mådde hur bra som hellst.
Jag känner dock av känslan som alla beskriver då barnets huvud är påväg ut, det där tryket. Jag larmade aldrig då hon kom utan gjorde det själv. Då hon var ute larmade vi och barnmorskorna blev väligt förvånade att hon redan var ute. Klockan var nu 21:20 och jag hade inte kännt av någon typ av smärta.
Jag mår fortfarande hur bra som hellst. Kroppen var fylld av något konstigt lugn som jag aldrig tidigare har kännt. En lättnad av att det äntligen var över tror jag.
Strax efteråt kommer en barnmorka in med våran lilla flicka. Här gick det inte att hålla tårarna borta längre. Vi satt länge och bara höll om henne. En flicka på ca 400-500g och dryga 20-22 cm lång.
Fantastiskt vacker men så trasig.
Jag kan faktiskt inte förklara känslan. Inte alls fånga ögonblicket i en text.
En sköterska kom in och strök henne på huvudet och pratade lite lungt med oss. Hon säger det att detta är ett tillfälle då det inte finns någon tröst att ge så hon tänkte inte heller försöka.
Hon sa bara orden att hon var jätte fin och funderade om vi hade något namn. Ingen hade kunnat ana att det skulle bli såhär, så fruktansvärt fel!
Vi hade två namn, ett som jag valt och ett som Christopher valt. dom behåller vi dock för oss själva. Våran flicka har alltid blivit kallad smulan i magen redan från start.
Så självklart kommer hon förbli en smula.
Vi var inlaggda över natten och blev utskrivna på torsdag förmiddag.
Vi tackade barnmorskorna och dom såg framemot att träffa oss igen, fast då på BB och aldrig mer i ett sånt här sammanhang.
Nästa gång ska det komma ut en skrikade, levande bäbis!
Och det kan få göra hur jäkla ont det vill, för den här dagen slår all smärta!
Finaste jag hållt
21:20 hördes inga skrik. Min kropp fylldes av värme och ett lugn.
Ut kom den mest fantastiska lilla flicka med tio fingrar och tio tår.
Alldeles stilla och livlös men ändå så vacker.
Vi har hållit och kramat om henne. Gråtit och bara legat i sängen med täcket över för att kunna ge lite värme till den kalla kroppen.
En fantastisk flicka, jag kan inte förstå att hon är trasig.
Hon är borta nu, det känns. Våran fantastiska flicka är borta.
Whistle baby, whistle baby
Min fina whistle baby, whistle baby ringsignal spelade genom lägenheten igår. I andra änden var en människa som står mig närmare än vad jag egentligen förstår.
"hur är det?"
Jag blev bara tyst.
"är du kvar?"
Gårdagen förlöpte ganska bra. Sålänge ingen frågade eller att jag behövde prata så lyckas jag hålla tankarna i någon form av balans. Men igår vid samtalet brast allt. Jag fick knappt fram ett ljud i början, det var bara mängder av tårar. Ångest och värk i hjärtat.
Allt är så jäkla misslyckat, så fruktansvärt värdelöst!
Vi pratade om vart våra resor med livet hittills hade tagit oss. Att prata med någon som har gått igenom en stor sorg och depression gör jag med blandade känslor. Jag vet att vi måste klättra upp igen, fortsätta leva och hitta orken att ta oss igenom allt detta. Men just nu är det ingenting jag vill fundera över. Just nu vill jag bara få va sådär obeskrivligt sorgsen, gråta och känna mig som den mest misslyckade människan i världen.
I mitt huvud kommer sorgen gå över och onsdagen kommer inte alls vara så jobbig. Det kanske jag intalar mig för att orka gå dit.
I vilken form av människa någon av oss kommer komma hem som kan jag inte ens spekulera i. Man kommer nog alltid vara trasiga och livrädda.
Åter igen blir man påmind om vad livet så snabbt kan ta ifrån en.
Jag kan inte beskriva för någon som inte upplevt detta hur det känns. Ingen kan heller påstå sig förstå, för det är en så overklig situation som man inte kan föreställa sig. Detta är något man bara får läsa om. Det är inget folk pratar om.
Igår kväll då vi la oss för att sova kom tårarna igen. Jag kröp upp vid Christopher och grät mot hans axel, fick orden
"jag älskar dig" i örat och grät ännu mer. Snyftade fram samma ord och lyckades tillslut somna.
Vi ska komma ut starkare på andra sidan. Men hur lång tid det kommer ta det får vi se.
Tomt
Nu väntar vi bara in onsdagen. Med tanke på turen vi haft hittills räknar vi med att allt det där som aldrig händer kommer hända oss.
Innan onsdag ska vi hunnit med att ordnat alla papperna för omhändertagandet av våran flicka. Den enskilda kremeringen och tillståndet om att få sprida askan i naturen.
Hemma hos mina föräldrar rinner det en liten å. Där jag och alla mina barndomskompisar har spenderat väldigt många timmar med att håva fisk och netting. Nu för tiden är det mest övervuxen skog och istället för att håva fisk brukar jag vandra där med hundarna.
Jag vet inte varför men att låta hennes aska rinna med det vattnet känns så självklart. Kanske för att det är en plats som jag bara kan förknippa med bra minnen och vi tycker det känns viktigt att sprida henne på en plats med possetiv energi. En plats vi faktiskt kan besöka om vi känner för det.
Mina tankar om onsdagen är väldigt blandade. Förlossningen känns minst jobbig. Det som känns i hjärtat är att vi kommer få upp en jätte liten livlös kropp vid oss. Hon borde vara ungefär 15-16cm från huvud till rumpa. Hur kommer en så liten människa se ut? Och hur ska jag klara av att lämna henne ifrån mig? Hur ska jag kunna förlåta mig själv och gå vidare?
Jag bad om att få bädda ner henne själv i den lilla låda hon kommer vänta i fram till kremeringen. Det känns som ett avslut och då kan jag känna mig så säker jag kan på att hon kommer behandlas värdigt.
Här slutade våran resa tillsammans.
Den sista dagen
Idag är sista dagen som våran flicka kommer ligga levande i magen.
Den absolut sista dagen vi kommer kunna känna hur hon gör sina akrobatövningar.
Igår kändes det som att hon hade hittat en ny aktivitet i sin perfekta värld. Att sparka på min urinblåsa med jämna mellanrum. Det är helt klart en märklig känsla då man riktigt känner hur hon tar i och trycker till och sen slappnar av.
Jag har gått in i något typ av mellanläge. Det känns inte alls som att allt är påväg att ta slut. Igår gick vi ju precis förbi halvtid, det var nu nedräkningen skulle börjat. Vi skulle inte alls behöva besluta om detta.
HON SKULLE LEVA! och antagligen vara en lika livlig flicka utanför magen som hon är i. Hon skulle säkert vara tok aktiv om nätterna, skrika och göra oss tokiga. Eftersom nätterna hittills är den mest aktiva perioden av dygnen.
Som jag har funderat om hon skulle komma ut med en lika tjock kalufs hår på huvudet som jag, i samma illröda färg. Eller om hon skulle likna sin pappa mer. Om hon skulle vara lika stor som sin nyaste kusin eller ligga inom det normala.
Det är väldigt många tankar som snurrar. Men jag tror ändå att vi har hittat oss själva i beslutet.
Jag försöker verkligen intala mig att smärtan vi kommer känna gör vi för henne.
Men det kommer aldrig att kännas rätt. Va hade vi för rättighet egentligen att avsluta livet hon så hårt har hållit fast vid.
Va är det som händer
Nu ska vi ta oss igenom den kommande veckan sen blicka framåt och hoppas att vi klarar av detta tillsammans.
Barnmoskan sa att allt såg jätte fint ut. Det var en frisk liten flicka som spratlade runt där inne. Men att hon kunde ana en liten avvikelse i ventriklarna i hjärnan. Men att dom ändå låg inom det normala. För säkerhets skull bokades en ny tid med en läkare in på fredagen den 24/8 för att kontrolera avvikelsen.
På fredagen konstaterade läkaren att avvikelsen på ventriklarna inte var något att oroa sig över. Men hon kunde se en grav förändning av lillhjärnan.
Våran flicka har en cysta i lilhjärnan som växer fån botten och uppåt. Så med tiden delar den hela lillhjärnan i två halvor. Just nu hänger det bara ihop i toppen.
Kromosomerna är helt normala, förklaringen vi har fått är bara en obeskrivlig otur. Det finns ingen förklaring till varför vi drabbats.
Dandy Walker, barn föds väldigt sällan med denna muationen. Så sällan att det inte finns någon tillförlitlig forskning. Graviditeterna avslutas eller så dör barnet i magen. I vissa fal föds dom levande och då får man se med tiden vilka handikap som utvecklas. Det kan vara allt från rörelsstörningar, balansstörningar och mental påverkan. Vissa klarar inte av att äta, andas eller att gå.
Men medan barnet ligger i magen kan man inte avgöra hur gravt handikap som kommer utvecklas.
Våran flicka ligger i den sämre zonen eftersom man kunde upptäcka cystan redan nu och eftersom den efter 20 veckor nästan har delat hela lillhjärnan.
I magen lever hon i den perfekta tillvaron, hon är tyngdlös och kan röra sig obehindrat trots eve handikap.
Vi var tillbaka på sjukhuset tisdagen den 28/8 för att träffa en genetiker som forskade inom sjukdommen och ännu en läkare för ytterligare ultraljud. Läget var oförändrat och genetikern kunde inte ge någon tillförlitlig information pga utgångsläget.
Den 29/8 gjorde vi en magnetröntgen för att få det bekräftat av någon annan undersökningsmetod.
Dessa bilder visade en tydllig Dandy Walker och lite vida ventriklar.
Den 30/8 träfade vi en kurator, skrev på papperna till socialstyrelsen för att avbryta graviditeten.
Idag, 31/8 fick vi ett ja från socialstyrelsen att avbryta graviditeten pga grav missbildning.
Men vi tänker vara starka och ta oss igenom detta.
Idag vill jag bara få tiden att gå. Så allt kan få gå över!
Ingen av oss kan säga att vi gör rätt. Egentligen vill jag fortsätta i hopp om att alla har sett fel. Men jag tror vi måste vara realistiska. Hon är väldigt sjuk och vad hon har för liv att vänta är väldigt ovist.
Jag hoppas vi gör rätt, men vi kommer nog alltid undra hur det skulle bli om vi fattar ett annorlunda beslut.
Det finns inga rätta beslut
Meningen som startade inlägget håller jag hårt fast vid. Alla barn är underbara, även de speciella. Men alla önskar sina barn att vara friska och att kunna leva. Att ta hand om ett handikappat barn är inget jag är rädd för, absolut inget jag önskar men jag skulle lägga ner hela min själ i uppgiften. Jag skulle älska det precis lika mycket som ett friskt barn.
Men om den är så sjukt att det kanske inte överlever de första 40 veckorna i magen. Är den så sjuk att den avlider vid förlossningen. Eller att den överlever men lever i en icke livsduglig kropp.
Självklart finns det underverk, men sannorlikheten är så obeskrivligt liten. Nästan obefintlig.
Men den finns och därmed finns en möjlighet att ändå födas med en avvikelse som ger ett livsdugligt liv.
Ingen kan säga vad som är rätt.
Det finns nämligen inga rätta beslut. Beslutet finns inom oss.
Kan man verkligen säga att hon är sjuk då.
Hon är nämlligen den mest perfekta lilla människa jag vet av!
Känslokalla människor!
