Allt runtomkring går vidare..
Idag efter att allt har hänt förväntas man gå vidare på engång.
Är det så enkelt, bara lägga undan och vandra vidare?
Jag vet att jag sa ibörjan att jag var rädd för folks frågor, rädd för att berätta och riva upp alla sår. Rädd för att komma på mig själv ståendes med tårarna rullandes ned för kinderna.
Men det var nog bara då jag var uppe i det som jag inte ville prata om det.
Idag känns det jobbigt att alla trippar runt och knappt vågar prata. Det är som att det aldrig har hänt.
Man förväntas fungera som vanligt, klara av allt som vanligt och vara den där glada människan igen.
Jag förstår att folk inte vågar fråga. Vad ska dom fråga?
Vem som hellst måste ju förstå att det här känns, att man går igenom något fruktansvärt.
Men det behövs inte mycket.
Första dagen i Jokkmokk sa inte en människa ett ord.
Men en kram fick jag, en kram av fina Hanna. Herregud så jobbigt det var, ögonen tårades och jag fick kämpa emot känslorna. Då behövdes inga ord, bara det att hon visade att hon vet. Förstod att allt är inte som förut längre.
Pär frågade hur det var med mig nu efter all skit som har varit. Mitt svar blev kort och konsit "Det är inte bra.." Sen sa jag inget mer. Men det var samma sak där, han frågade och faktiskt visade att han viste och bryr sig.
Alla vet, men det här är väl sånt man inte pratar om.
Första dagen hos kuratorn pratde vi en del. Jag sa att de är hemskt att detta inte är något man pratar om. Det finns inte någon som informerar om att det kan bli såhär fel.
Det är nämligen så att vi alla har lika stor chans att bli den människan som ligger där.
Nervös och spänd över att få se sitt barn för allra första gången.
En barnmorska som frågar om allt känns bra.
Du svarar att du är lite nervös men annars känns det riktigt bra.
Du tittar upp mot skärmen och får se den vackraste lilla människa du någonsin sett. En bäbis som är hälften du och hälften av din bättre häft. Bäbisen viftar med händerna och slår kullerbyttor. Den är helt perfekt.
Men tysnaden lägger sig från andra delen av rummet då undersökningen går vidare.
Du börjar känna dig stressad av den tryckande tysnaden och tittar med orolig blick på din sambo samtidigt som du försöker få kontackt med barnmoskan som stirrar blint på dataskärmen.
Tills det att hon vänder sig mot er och får fram orden.
"Man vill alltid säga att allt ser bra ut, att det är en frisk bäbis. Men för er så kan jag inte säga de orden."
Helt plötsligt står hela din värld still, du ligger ned och stirrar på en människa som försöker förklara allvaret i situationen. Att ni bör överväga ett avbrytande.
Va säger människan egentligen, avbryta? Hon är ju hur jävla frisk som hellst, det ser du väl! Hon lever ju rövare i magen. Sparkar som en gasell och suger på tummen.
HON ÄR FRISK!
Men oavsett dina tankar så sitter barnmoskan fortfarande och maler. Maler på om överlevdanschanser, avbrytande, fostervattensprov, läkare..
Det är folk överallt som ska se på din alldeles perfekta bäbis.
I det här läget finns det inga tårar, du är tom och alldeles matt. Du har precis klivit in en bubbla som känns som en tjock jävla dimma.
Hur fan ska du ta dig ut!
Visa dagar är helt jäkla misslyckade, tårarna kommer och jag grubblar över allt som hänt.
Men nu idag och igår har jag faktiskt fått ventilera. Släppa ut allt det där. Underbara människor. Jag vet hur jobbigt ni säkert tycker det är att fråga. Men om jag bara kunde uttrycka min glädje i att ni frågar. Att ni visar att ni bryr er. Att hon fanns!
Det betyder så fruktansvärt mycket.
Det var ingen vanlig abort, jag födde våran dotter. Våran dotter som just nu är på krematoriet i väntan på att vi ska hämta askan. Askan som vi valt att sprida i naturen.
Hon fanns och hon betyder! Hon gav oss så mycket glädje men också en olidlig sorg. En sorg vi ska lära oss leva med, gå vidare och klara av. Att tänka tillbaka på allt det underbara som hon faktiskt gav.
Lite mig och lite dig.. Hon var något underbart!
Har läst din blogg ett tag, men inte kommenterat förut. Ville bara säga att det var vackert och klokt skrivet! Hoppas ni finner styrka i varandra att tänka tillbaka på er lilla dotter med glädje också!
Jag har varit med om samma sak,känt samma smärta,tvingad att förlora min flicka. Det är snart 6 år sedan.Kan inte förstå vars tiden har tagit vägen. Tiden efter så trodde jag att jag hade blivit psykiskt sjuk, jag var så ledsen och arg, bitter över att jag skulle behöva förlora mitt barn när det fanns knarkare och diverse olämpliga föräldrar som får friska barn.Jag orkade inte träffa någon första tiden efter.I flera år så kunde jag inte prata om det utan att börja gråta.Tyvärr så finns det nära och kära som tiger ihjäl detta. Som inte kan prata om att vi faktiskt har ett barn uppe i himlen. Dom låtsas som om att det aldrig har hänt. Det tycker jag är värst. Ibland vill jag prata om det fast det gått sån lång tid, hon är och kommer alltid vara mitt första barn, min enda dotter.Tiden efter var fruktansvärd, det som räddade mig var att jag efter några månader blev gravid igen. Rädslan som jag kände då var fruktansvärd, jag var så rädd att förlora det barnet oxå. Fick gå hos en kurator när det var som värst, det stillade den värsta oron.Att bli gravid så tätt efter avbrytandet var skrämmande men alla gånger det bästa som hänt. Nästan precis ett år efter avbrytandet av våran flicka så föddes sonen, det bästa som hänt. Man går igenom någon slags process efteråt, när man fått ett friskt barn. Det får en att bli ledsen och tänka på det barnet som aldrig fick komma ut som ett friskt barn. Om man nu måste se någon slags mening med att det var tvungen hända så var det att min son kom, att det var meningen att just han skulle komma till oss. Det hela har gjort oss starkare, och betydligt mer ödmjuk inför livet. Stor kram och jag beklagar det som hänt. Grattis till dottern, även om hon fick lämna er på tok för tidigt!
Du skriver precis det som jag känner. Ord för ord. De var något underbart den korta tid de fanns. Det ska vi aldrig glömma. Många många kramar
