God mat och dåligt samvete
Igår blev vi bjudna på middag. Det var trevligt och väldigt skönt att komma hemifrån, få lägga tankarna på något annat.
Men jag hade det väldigt svårt att hålla tankarna borta från allt som har hänt.
God mat och trevligt sällskap men jag måste varit det sämsta sällskapet någonsin. Med ögon som tåras om vart annat och brist på saker att prata om.
Men trots det så är jag oerhört tacksam att vi fick komma hemifrån. Andas annan luft och bara va.
Tack!
Jag brottas också med ett dåligt samvete. Ett dåligt samvete över att jag redan nu hoppas kroppen återhämtar sig fort.
Fruktansvärt fort!
Så vi kan börja om igen.
Jag känner mig som världens sämsta människa, men att börja om så fort som möjligt eller vänta i tio år kommer inte göra någon skillnad.
Nästa graviditet kommer oavsett vara fruktansvärt jobbigt och ångestladdad. Jag har svårt att se något roligt i det. Mer än ett hopp om att det i slutändan ska få komma ut en frisk liten bäbis.
