Sokkerflikkan

Min fina whistle baby, whistle baby ringsignal spelade genom lägenheten igår. I andra änden var en människa som står mig närmare än vad jag egentligen förstår.

"hur är det?"
Jag blev bara tyst.
"är du kvar?"

Gårdagen förlöpte ganska bra. Sålänge ingen frågade eller att jag behövde prata så lyckas jag hålla tankarna i någon form av balans. Men igår vid samtalet brast allt. Jag fick knappt fram ett ljud i början, det var bara mängder av tårar. Ångest och värk i hjärtat.
Allt är så jäkla misslyckat, så fruktansvärt värdelöst!
Vi pratade om vart våra resor med livet hittills hade tagit oss. Att prata med någon som har gått igenom en stor sorg och depression gör jag med blandade känslor. Jag vet att vi måste klättra upp igen, fortsätta leva och hitta orken att ta oss igenom allt detta. Men just nu är det ingenting jag vill fundera över. Just nu vill jag bara få va sådär obeskrivligt sorgsen, gråta och känna mig som den mest misslyckade människan i världen.
I mitt huvud kommer sorgen gå över och onsdagen kommer inte alls vara så jobbig. Det kanske jag intalar mig för att orka gå dit.

I vilken form av människa någon av oss kommer komma hem som kan jag inte ens spekulera i. Man kommer nog alltid vara trasiga och livrädda.
Åter igen blir man påmind om vad livet så snabbt kan ta ifrån en.

Jag kan inte beskriva för någon som inte upplevt detta hur det känns. Ingen kan heller påstå sig förstå, för det är en så overklig situation som man inte kan föreställa sig. Detta är något man bara får läsa om. Det är inget folk pratar om.

Igår kväll då vi la oss för att sova kom tårarna igen. Jag kröp upp vid Christopher och grät mot hans axel, fick orden
"jag älskar dig" i örat och grät ännu mer. Snyftade fram samma ord och lyckades tillslut somna.

Vi ska komma ut starkare på andra sidan. Men hur lång tid det kommer ta det får vi se.