Sokkerflikkan

 

Det är inte bara vi människor som får drass med hormonrusningar, tonårstrots och förändringar. Hundarna påverkas lika mycket. Ibland blir jag lite rädd för förändringen. Vad hände med mina busiga valp som var med överallt. Hon som gnagar på möbler och fick mig så pass upprörd att jag bara gav upp och la mig i sängen för att gråta. Vart tog min Esther vägen. För er som inte hängt med på vår resa så har Esther precis avslutat sitt andra löp. Den 15 maj fyller min vackra dam två år. Det känns som igår då jag åkte till Luleå för att träffa henne. Hämta hem hon som skulle bli en så stor del av min lilla familj. Hon som skulle lindra såret som gjorde så otroligt ont. Hon som skulle bli Rasmus nya vän, min nya livskamrat och skänka oss sån glädje. Det har minst sagt gått upp och ned med en ny afghan ungdom i hemmet. Ena dagen har jag vilkorlöst älskat henne till att verkligen hata dagen där på. Att vara hundägare tär på pshyket vissa dagar. Framför allt då valpen växer upp och blir en tånåring. Då den där snälla, gosiga varelsen växt upp och börjat trotsa. Tänjer på gränser och lever lite extra farligt. Men jag tror vi alla som varit där vet att det går över. Det kommer vända. Det har det också gjort här hemma. Kvar efter Esthers andra löp är inte min galna, busiga tjej. Den jobbiga trotsen och en dragig hund i kopplet är som bortblåst. Hon har gjort mig så pass orolig att jag varit övertygad om att en livmodersinflamation är på ingång. Inte för att det slemmar efter löpet. Utan för att något verkligen måste vara fel på min tjej. Jag har tempat, kollat andning. Uppmärksammat lite extra hur hon beter sig inne som ute. Vart har Esther tagit vägen. Tiden inomhus spenderas i bädden. Om vi inte lagar mat i köket, för då är det givet att två afghaner finns med i rummet. Annars är hon tysst och stillsam i hennes säng. Det är inget bus rejs efter middagen längre och att behöva ha en hund dragandes i kopplet verkar inte existera längre. Esther går lungt och fint vid min sida. I värsta fall får jag nästan dra med mig henne för att hon sölgår. Men då jag ber henne sitta, knäpper av kopplet och ger komando. Då sätter hon iväg som en raket. Precis sådär som man ska få uppleva afghaner. Hon sträcker ut varje steg, rusar av sig all energi. Tar några svängar för sig själv för att sedan återvända och snällt lunka på närmare sin matte och husse. Esther har utvecklats och blivit vuxen. Jag tror faktiskt det. Hon har vuxit upp och blivit en dam. Det sägs att en del hundar får en helt annan personlighet efte
r löpet. Min gamla Esther är som bortblåst och jag saknar henne faktiskt. Den där galna hunden som fick mig att slita mitt hår. Jag är fortfarande inte övertygad om att Den Esther som ligger och snarkar vid min sida idag är riktigt frisk. Än åker termometern fram och jag studerar hennes andning. Jag har faktiskt fått sådan ångest att jag började gråta då jag la fram mina tankar för Christopher. Att jag nämligen tror att något är fel. Jag vågar helt enkelt inte tro att det är okej. Att allt är i sin ordning. Esther har sin matte vakandes över henne. Jag överväge att åka in och göra en genomgång hos veterinären. Bara för att få det bekräftat, att det är helt normalt. 

 

Det är märkligt att de kan gå igenom en så stor förändring. Det som talar för att allt är i sin ordning är lyckan jag kan se i hennes ögon då hon springer. Lyckan då hon träffar de hon känner. Matglädjen i köket och allt mys vi unnar oss. Hon är nog frisk, hon råkar bara ha en nervös matte som tror hon ska dö av minsta lilla. 

Hon är ju nämligen min bäbis. Min bäbis jag ska ta hand om, skydda mot allt som kan tänkas vara farligt för en enorm afghan fröken.