Flickan som dog
De senaste dagarna har samtalsämnena varit om hon som dog i Vännäs förra veckan. Många har frågat om jag vet vem hon är, om jag vet vem killen är.
Men nej varken jag eller någon i min närhet vet vem någon utav dem är. Det enda vi vet är att hon inte va en vännäsbo. Vilket i sig kan förklara varför inte någon verkar veta vem hon är.
Oavsett så är det hemskt och det är nog inte bara hos mig som obehagliga minnen vaknar till liv.
Om två månader är det hela fem år sedan du rycktes ifrån oss. Det är inte långt emellan gångerna jag tänker på dig.
Fragmet av dagen minns jag som igår.
Jag och Christopher hade ganska nyligen blivit tillsammans och låg och drog oss på morgonen i Penglund.
Mamma knackade på dörren och berättar medan vi fortfarande ligger i sängen att dudrunknat under natten på Vännäsbadet.
Efter att hon berättat så minns jag faktiskt inte så mycket av Christopher. Jag minns att jag inte kunde gråta. Jag minns att jag la mitt huvud på Christophers bröst och allt känndes tomt. Sen är det en minnslucka. Det kommer tillbaka då jag pratar med Annalill i telefonen och berättar.
Sen står jag i dörröppningen till ytterdörren i hallen, mamma sitter på stolen som alltid står på bron och pappa står på grusgången. Jag pratar med Johnny i telefonen.
Jag minns att en av mina systrar kramar mig.
Jag minns hur jag senare sitter i en stol på altanen på baksidan med en bok i desperata försök till att koncentrera mig. Mamma kommer ut och funderar om jag vill prata. Jag svarar att det behövs inte.
Jag minns den totala tommheten och oförmågan till att gråta.
Detta skedde natten mot nationaldagen, en onsdag. till helgen skulle jag gå på balen. Jag klistrade på ett falskt leende och tog mig igenom hela tillställningen.
Exakt en vecka efter att du lämnade jordelivet tog jag studenten. En kväll som jag inte minns mycket av. Sorgerna begravdes i alkoholens rusoch därmed kommer studenten för evigt vara ett difus minne. På torsdagen gick min lillasyster ut nian. På fredagen var din begravning.
Då strömade tårarna, då gick det in att du va borta.
Människorna, bilderna, musiken alla minnesbilden känns som igår då jag tänker tillbaka. Jag minns att jag kramade din lillebror och storebror. Din äldre bror sa att det här klarar vi oss igenom. Mitt svar blev att jag är inte orolig för mig, mer för er!
Det gör fruktansvärt ont emellanåt. Du är
saknad och älskad av så många!
Livet är inte desamma för någon av oss. Att förlora dig var fruktansvärt!
Vännäs har förlorat många unga de senaste åren.
Alldeles förmånga.
