Sokkerflikkan

 

 

Ikväll är en sådan kväll då det inte gå att begripa att det funnits en tid då hon inte fanns. Ikväll är en tid då jag knappt kan förstå att hon varit så liten. Hon har blivit stor vår lilla tjej, babyn har blivit en bäbis. Bäbisen är påväg att bli ett barn. Det är en såndär fånigt sentimental kväll mina vänner. 

 

Jag har haft bloggandet på is. Jag har funderat om jag ska lägga allt på hyllan. Låta en epok, om man kan kalla det så, stänga igen. Jag har varit inne ett flertal gånger och påbörjat tomma rader. Det finns så mycket att berätta. Men framöver görs det i privata böcker. I böcker där minnen kommer lagras. Minnen för familjen. 

Ikväll skriver jag det absolut sista raderna. Bloggen stänger ner, det känns som att det är på tiden.  

 

 

 

 

 

Det är långledighet här på Istidsgatan. På någotvis har både jag och Christopher gått in i en dvala. Akut sömnbrist kanske det kallas. Jag vet inte, men ingen av oss verkar klara av att hålla oss vakna mycket längre än till åtta på kvällarna. Jätte konstigt, eller är det så att vi passar på att ladda batterierna. 

 

Idag har vi glidi runt i stadskärnan. Jag utnyttjade förmånliga rabatter och kom hem med onödigt mycke småkläder. Både till Alba och V. Så onödigt, men så roligt! Vi hoppas på sommarvärme för det finns alldeles för många fina klänningar och byxdresser. 

 

Dagen avrundades hemma hos V:s mamma. Damen fyller nämligen två år idag. Det är helt galet att två år har gått. Att hon blivit så stor fast hon ännu är väldigt liten. Två år, jag begriper inte vart åren tog vägen och jag begriper verkligen inte att Alba om 1½ år är två år. Galet!

 

 

En såndär alldeles speciell dag<3

 

Det har snart gått en hel arbetsvecka för min del. Vilket innebär en hel hemmapappa vecka för Christopher. Det har hittills gått bra, ingen av oss var väl egentligen speciellt oroliga. Jag tyckte mer det kändes tråkigt att missa så mycket tid med flickorna. Man måste se det från synvinkeln att flickorna får mer tid med deras pappa, vilket är minst lika viktigt. Den själviska sidan av mig själv vill roffa åt mig alla föräldrardagara, jag vill mysa ner mig hemma och njuta av en fantastisk men otroligt krävande tid. Men jag tror det är nyttigt att kasta om rollerna. Så både Christopher får veta hur det är att vara hemma med allt ansvar. Likaså får jag känna hur det känns att släppa ansvaret hemma och fokusera på något annat. 

 

Det nya arbetet går bra om än lite läskigt. Läskigt på det viset att man har livsfarliga krafter alldeles för nära. I skarpt läge får inga misstag begås. Ett misstag kan nämligen innebära det sista man gör i livet. Det är läskigt, oerhört läskigt. Det är ögonblicken jag tänker på detta som jag börjar fundera över varför jag bytte bana egentligen. Men det är intressant och lärorikt, och jag måste erkänna att det stundvis är mer semester att jobba än att vara hemma i småbarnskaoset ;)

 

 

 

 

 

Till dess att en solhatt har införskaffats så får denna godig från min första sommar duga ;). Otroligt att mössan behållt färgen genom alla dessa år!

 

Nu är det verkligen nära, nära till det där allvaret jag har gått och gruvat mig inför alldeles för länge. 

Snart startar det där lite mer vuxna livet, med det där lite mer vuxna jobbet. Eller som jag säger, ett riktigt jobb. Genom alla år har jag i princip bara arbetet med djur, det har nog aldrig varit mitt jobb.. det har varit mitt intresse. 

Nu kommer det se lite annorlunda ut. Att arbete med djuren har alltid varit min dröm, jag har nått mitt mål. Levt min dröm. Men på något vis har det inte kännts tillräkligt. Jag vet att jag är bra på det, riktigt duktig faktiskt. Men på något vis känns det som att det passar bäst att hålla det på hobby nivå. Till veckan startar ett helt nytt kapitell och jag känner mig mer livrädd än förväntansfull. Hur ska jag klara av ett jobb där kunskpen inte sitter i benmärgen? Där rutinerna inte faller naturligt? Det här mina vänner kommer bli en utmaning, minst sagt. En spännande utmaning som jag hoppas kommer ge kunskap som kommer hjälpa mig. Jag har blivit den där mäniskan som jag inte begrep mig på i unga år. Den där personen som hade jobben jag ville åt men som valde en annan väg. Så otroligt märkligt.

 

Det är en otroligt lugn kväll här på Istidsgatan. Den blivande bygger nya bekantskaper och själv njuter jag av hemmalivet på en såndär fånigt hög nivå. Ett glas bubbligt till serier. Ibland smyger jag iväg bara för att kika en extra gång på den lilla människan som sover i sovrummet. Det är ganska otroligt. Att för drygt åtta år sedan träffade jag hennes pappa. Då hade jag nog aldrig trott livet skulle te sig såhä. Vi har det ändå väldigt bra.

Vi har gjort det bra! 

 

Igår blev vår lilla Esther tre år, TRE ÅR! vart tog tiden vägen. Det känns som igår då jag åkte och kikade på hennes bror, men föll pladask för den avvaktande tiken i hörnet. Hon tog mitt hjärta med storm. 

 

 

 

 

 

Idag har jag och Alba bara tagit det lugnt. Mest myst egentligen.

 

 

 

 

 

 

 

Då pappan har killkväll så passar jag på att ha tjejkväll men en snart tvååring och en fem månaders baby. Mina flickor sover dock sen långt tillbaka och bristen på sällskap gör att sängen lockar. Vi har kvällen, natten och en bit in på morgondagen för oss själva. 

Det är en skräckblandad förtjusning att kastas ut i yrkeslivet igen. Men det börjar äntligen kännas som att allt kommer flyta på vad gäller Alba medan jag jobbar. Då tänker jag främst på maten. Jag tror vi har fått ihop det bra nu. Det återstår väl bara att se om det fungerar då allvaret startar.

Annars så har den här veckan flytit förbi med ett lugn. Jag har inte haft något planerat och har bara tagit varje dag som den kommit. Oerhört härligt! 

 

 

 

Ibland kommer tanken vi istället för att ha en fem månaders bäbis innanför väggarna skulle haft ett 16 månaders barn. Vilken tid ändå, tiden som varit. Så otroligt märkligt. Lika avlägset så känns det nära. Den där drömkänslan som vi var tvungna att sega oss igenom. En tjock dimma av sorg. Tänk så avlägset det känns emellanåt. Jag är otroligt tacksam över Alba. Hon är ju världens finaste Alba. Men sorgen från då kommer nog alltid finnas kvar. Men nuförtiden tänker jag mest tillbaka på det som var sådär fånigt fantastiskt inte allt de där som var så fruktansvärt jobbigt. Du är vår lilla flicka lika mycket som Alba är vår lilla dam. 

 

 

I dopgåva fick Alba ett presentkort att spendera på Gravid och liten ( http://www.gravidochliten.se/ ) där fina Mimmi jobbar. Vi gick lös på Molo. Hem kom vi med tre molo plagg och ett tutti plagg. Det är nästan skrämmande vilka pengar som ligger i dessa kläder. Egentligen är jag mer förtjust i Lipfish, Alba har en klänning av det märket som även den kommer från fina Mimmi. Men denna gång fick det bli molo så får vi se vad vi tycker om det märket. 

 

 

Vi har alltså spenderat tid nere i centrum. Vi lunchade i Utopia gallerian och njöt av lugnen. Det där lugnet som inte innebar vadrags lunk. Utan lugnet av ett sovande barn (i flera timmar) medan vi strosade runt i affärer och åt gott. 

 

Nu är långledigheten förbi och nattveckan har gått av stapeln. Imorgon kommer storasyste och lägenheter livas återigen upp. Det blir bra!

 

 

 

 

Gårdagens inlägg publicerades inte som jag ville. Det blev bara bilder utan en vettig rubrik. Teknikens under..

Gör ett nytt försök idag innan vi ska klä på oss och gå våran morgon promenad.

 

Som nämnt tidigare så har vi här hemma börjat med smakportioner. Alba gapar som en fågelunge och om hon fick bestämma hade hon gärna ätit hur mycket som hellst. 

 

Vi passade vi på att få saker gjort. Sånt där som skulle gjorts för längesedan. Vi har startat upp sparkonton till barnen. Vi ordnade en nappflaska från märket calma som ska efterliknar ett bröst med sugmotstånd. Det pumpas nämligen för fullt här hemma. Med både en elektrisk och en handupump av märket calma. Att pumpa är verkligen inget jag gillar, men det är tyvärr ett nödvändigt ont nu då allt blev upp och ner.  Förutom pumpandet så har vi introducerat pytteportioner av egengjorda puréer. Morot har blivit en favorit här hemma och snart ska gröten introduceras.

Då vi ändå var på stan passade jag på att utöka Albas garderob. Två kortärmade boddysar och ett par tajts fick flytta in. Det finns alldeles för mycket fint! 

 

Vi kommer allt närmare sommaren, om vädret fortsätter i samma anda så har vi nog en kanon sommar att se framemot. Det är dessa soliga dagar man känner att man saknat ljuset, värmen och dofterna. Orken kommer tillbaka och djuren får vårkänslor. 

 

Men tiden framöver blir inte alls som vi planerat. Ibland ändrar sig allt och ett tillfälle som kanske inte kommer tillbaka dyker upp. Att tacka nej fanns inte på kartan, vi får försöka gilla läget och få det att fungera ändå. Som en del av er vet så har jag fått jobb. Ett riktigt jobb, ett såntdär jobb som ger en förmånena till en jobbtelefon. Ett sånt där jobb där jag faktiskt kommer tjäna pengar, sådär så man faktiskt har kvar något efter att räkningarna har betalats. Ett såntdär jobb som kräver kunskap. Ett jobb där jag kommer utveklas och lära mig något nytt. Klättra i elstolpar och bredda kompetensen och underhålla min utbildning. Men jobb innebär också att jag inte kommer vara hemma med Alba längre åtminstone inte nu i början. Det svider i hjärtat! Det känns sådär hopplöst och tråkigt, som att jag kommer missa allt och knappt se henne och Christopher. Det enda roliga är väl just den ekonomiska biten, men även det att jag kommer vara hemma sen igen. 

 

Allt kommer förmodligen falla på plats och kännas bättre då allt drar igång. Men den svider, det gör faktiskt lite ont. Men vi gör det för att investera i framtiden om man kan uttrycka sig så. Öka chanserna att få jobb på hemmaplan. En skräckblandad förtjusningen är vad det är.

 

 

För snart ett år sedan var en stor del av min släkt på mammas sida nere i Bollnäs för släktträff. Tänkte bjuda på lite bilder från den resan.

 

Tydligen var filerna för stora för att kunna laddas upp, och jag orkar inte förminska dem. Så ni får nöja er med dessa.