Värdet sitter inte i pälsen!
Dag ett med en rakad afghan. Jag var förberädd på elaka ord och kommentarer att han är mager.
För det mesta har folk skrattat, vilket jag blir så väldigt ledsen över. Man stärker inte hundars självkänsla då man skrattar åt dem!
Orden att han är mager har jag lärt mig ta med åren, men jag tar ändå åt mig och får en känsla och ett behov att måste försvara honom/mig.
De elaka orden tycker jag är helt obefogade. Fick höra idag, inte direkt mot mig utan bakvägen att folk diskuterar varför jag skaffar en afghan om jag rakar ner den. Om frågan hade blivit ställd direkt till mig hade jag inte tagit åt mig orden lika hårt som jag faktiskt gör.
Varför skaffa en långhårig hund och raka den då man kan skaffa en korthårig?
Det kanske känns så mycket för att jag faktiskt har tagit samma mening i min mun för några år sedan.
Det är dock annorlunda då personen som formulerar meningen vet hur det är att leva med långhåriga djur fritt strövande i sin bostad.
Jag har levt med afghaner i snart fyra år.
Jag älskar afghaner, älskar deras uppsyn, hårsvall men framför allt är det personligheten.
Jag antar att det är personligheten och djurets egenskaper du går ut efter då du väljer hundras.
Då jag valde att bli afghan ägare hade jag läst på om rasen i tre års tid, träffat uppfödare och faktiskt gjort mig ordentligt förberädd med allt vad som innebär att äga en afghan. Jag älskar mina afghaner oavsett om dom skulle va lång eller korthårig. Om en korthårig päls kan göra mig lyckligare och underlätta min vardag på ett sådan sätt att hunden i frågan mår bättre ska det inte vara konstigt att man tar ner pälsen.
Men det är nog framförallt skönheten somrycks bort från hunden som folk reagerar på. En så smal hund där man ser revbenen spela i gångarterna. Ben så smala som kvistar och där varje ryggkota syns. Synen stör folk, håret det döljer och istället för att haka upp sig på magerheten så bländas man av hundens skönhet.
Jag tror min Rasmus är lyckligare som en korthårig afghan. Sen att folk inte kan hålla de elaka orden för sig själv gör mig bara så otroligt besviken!
Dom har ingen aning om det slit jag har lagt ner på honom, Ester och för att inte glömma Fabian. Dom har ingen aning om hur det är att sitta i timmar med pälsvård, hundbad och föning då man har en rygg som skriker pga ett diskbråck som inte vill läka.
Tycker det är respeklöst och jag känner mig sårad.
För det mesta har folk skrattat, vilket jag blir så väldigt ledsen över. Man stärker inte hundars självkänsla då man skrattar åt dem!
Orden att han är mager har jag lärt mig ta med åren, men jag tar ändå åt mig och får en känsla och ett behov att måste försvara honom/mig.
De elaka orden tycker jag är helt obefogade. Fick höra idag, inte direkt mot mig utan bakvägen att folk diskuterar varför jag skaffar en afghan om jag rakar ner den. Om frågan hade blivit ställd direkt till mig hade jag inte tagit åt mig orden lika hårt som jag faktiskt gör.
Varför skaffa en långhårig hund och raka den då man kan skaffa en korthårig?
Det kanske känns så mycket för att jag faktiskt har tagit samma mening i min mun för några år sedan.
Det är dock annorlunda då personen som formulerar meningen vet hur det är att leva med långhåriga djur fritt strövande i sin bostad.
Jag har levt med afghaner i snart fyra år.
Jag älskar afghaner, älskar deras uppsyn, hårsvall men framför allt är det personligheten.
Jag antar att det är personligheten och djurets egenskaper du går ut efter då du väljer hundras.
Då jag valde att bli afghan ägare hade jag läst på om rasen i tre års tid, träffat uppfödare och faktiskt gjort mig ordentligt förberädd med allt vad som innebär att äga en afghan. Jag älskar mina afghaner oavsett om dom skulle va lång eller korthårig. Om en korthårig päls kan göra mig lyckligare och underlätta min vardag på ett sådan sätt att hunden i frågan mår bättre ska det inte vara konstigt att man tar ner pälsen.
Men det är nog framförallt skönheten somrycks bort från hunden som folk reagerar på. En så smal hund där man ser revbenen spela i gångarterna. Ben så smala som kvistar och där varje ryggkota syns. Synen stör folk, håret det döljer och istället för att haka upp sig på magerheten så bländas man av hundens skönhet.
Jag tror min Rasmus är lyckligare som en korthårig afghan. Sen att folk inte kan hålla de elaka orden för sig själv gör mig bara så otroligt besviken!
Dom har ingen aning om det slit jag har lagt ner på honom, Ester och för att inte glömma Fabian. Dom har ingen aning om hur det är att sitta i timmar med pälsvård, hundbad och föning då man har en rygg som skriker pga ett diskbråck som inte vill läka.
Tycker det är respeklöst och jag känner mig sårad.
Kommentarer
Trackback
