Sokkerflikkan

 

Fram med borste, schampo, balsam och fönen. 
Idag har jag och afghanerna haft kvalitetstid. Öronen har kammats, för det är nämligen endast den kroppsdelen på afghanerna som behöver någon betydande pälsvård nu för tiden. Annat var det förut. Då spenderades oräkneliga timmar i pälsvård. Jag tycker visserligen pälsvård är väldigt roligt. Men det var roligare förr. På tiden då inte hela min rygg rostade ihop. På tiden jag kunde resa mig lika snabbt som jag satt mig. 
Jag tror jag ska leta fram mitt trimmbord.
Då Rasmus var liten använde jag det en del, tills jag insåg att det var mer bekvämt att sitta på golvet(tyckte jag då).
Idag tror jag min kropp skulle föredra om jag kan stå upp.
Nu fönar jag inte pälsarna så ofta, men öronen kammas destå oftare. Bara den lilla ansträngningen ger en irriterad rygg. Så jag tror jag måste börja va duktig och använda mitt trimmbord. Även vid de korta pälsstunderna.

 

Esther har lyckats gör illa sig. På halsen har hon ett sår, stort som en enkrona. Jag kan inte komma på vad hon kan ha råkat ut för. Ett tjuvnyp kanske. Såret vara någon dag gammalt, gömt i all päls. Nu är det rent och har fina sårkanter. Det ska nog läka bra!
Jag kände mig dock som världens sämsta matte som inte märkte såret då det hände. Christopher säger att jag måste sluta skylla på mig själv. Att jag omöjligt kan märka allt. Men det känns ändå som mitt egna lilla misslyckande varje gång något sådant inträffar. Här om dagen såg jag på djursjukhuset som går varje vardakväll vid 19. Det pratades tandsten och vipps satt jag på golvet och skrapade Rasmus tänder. Jag hade fått för mig att hans mun svämade över av tandsten. Men jag måste nog ha drömt, för i den munnen fanns det inte mycket att jaga upp sig över. Skrapade bort det synliga och lät resten vara. 

 

Jag bjuder på två bilder från 2008. Då Rasmus för första gången stod på trimmbordet och illern Stina var ivrig att undersöka vad vi pysslande med.