Bara afghan hunden Esther
2013
Det skulle bli året jag skulle bli trehunds ägare. Det skulle vara jag, Rasmus, Fabian och en korthårig collie som skulle heta Stella. Men livet ville inte gå den vägen för oss. Istället gick jag och Rasmus ensamma utan Fabian då han togs ifrån oss. Alldeles för fort och oväntat.
2011
Då Fabian lämnade oss blev det lite panik. Till en början ville jag inte alls introducera en ny hund till famijen. Jag hade hoppats på att det skulle fungera med bara Rasmus. Men efter att alltid haft en kompis i nästan två års tid så var det inte konstigt att han inte fann sig i situationen som ensamhund.
Jag började spana efter vuxna afghaner då det känndes som alldeles för mycket jobb med en ny valp nu då vardagen inte var den mest stabila. Jag fick två tipps, ett var en åtta månaders afghan hane. Kruxet var bara att han bodde 120 mil ifrån oss. Så jag fortsatte spana och var lite sugen på en gammal afghan tik. Hela elva år, pigg och glad. Men då hon kändes lite väl gammal så vågade jag inte chansa trots det att afghaner kan bli riktigt gamla.
Det fick bli en valp ändå. En valp från uppfödaren som jag hälsade på månaderna innan Rasmus flyttade till oss. Esther var 4 månader då hon kom till oss. Det var hon och en bror till henne som fanns kvar i kullen. Men alla valparna bodde fortfarande kvar hos uppfödaren så jag fick träffa dem alla i grupp. Esther var den individen som jag blivit lärd att man inte ska välja. Hon var blyg och höll sig i bakgrunden bland syskonen. Inte alls lika framåt och satt mest i hörnen av rummet och studerade alla andra.
Men hon charmade mitt hjärta så det var inte så mycket att fundera på.
Esther gav ifrån sig några enstaka pip under hemfärden, men var oerhört duktig. Hon har dock haft stora problem med åksjuka under nästa hela hennes första levnadsår. Idag har det vuxit bort men har istället bidragit till att hon inte hoppar in i bilen självmant. Vi tränar fortfarande på att hon ska förknippa bilar med possitiv energi och det går framåt. Lite långsamt men åt rätt häll åtminstone.
Hon är en väldigt mjuk tik som gör allt för godis. Hon viftar konstant på svansen och älskar alla som hon fått lära känna. Men vid första mötet kan hon vara lite avvaktande.
Jag började spana efter vuxna afghaner då det känndes som alldeles för mycket jobb med en ny valp nu då vardagen inte var den mest stabila. Jag fick två tipps, ett var en åtta månaders afghan hane. Kruxet var bara att han bodde 120 mil ifrån oss. Så jag fortsatte spana och var lite sugen på en gammal afghan tik. Hela elva år, pigg och glad. Men då hon kändes lite väl gammal så vågade jag inte chansa trots det att afghaner kan bli riktigt gamla.
Det fick bli en valp ändå. En valp från uppfödaren som jag hälsade på månaderna innan Rasmus flyttade till oss. Esther var 4 månader då hon kom till oss. Det var hon och en bror till henne som fanns kvar i kullen. Men alla valparna bodde fortfarande kvar hos uppfödaren så jag fick träffa dem alla i grupp. Esther var den individen som jag blivit lärd att man inte ska välja. Hon var blyg och höll sig i bakgrunden bland syskonen. Inte alls lika framåt och satt mest i hörnen av rummet och studerade alla andra.
Men hon charmade mitt hjärta så det var inte så mycket att fundera på.
Esther gav ifrån sig några enstaka pip under hemfärden, men var oerhört duktig. Hon har dock haft stora problem med åksjuka under nästa hela hennes första levnadsår. Idag har det vuxit bort men har istället bidragit till att hon inte hoppar in i bilen självmant. Vi tränar fortfarande på att hon ska förknippa bilar med possitiv energi och det går framåt. Lite långsamt men åt rätt häll åtminstone.
Hon är en väldigt mjuk tik som gör allt för godis. Hon viftar konstant på svansen och älskar alla som hon fått lära känna. Men vid första mötet kan hon vara lite avvaktande.
Kommentarer
Postat av: Helena
Vi känner inte varandra men jag följer din blogg. Vill bara skicka ett gäng kramar för jag tycker att du är helt fantastiskt som orkar trots allt du tvingats gå igenom!
Trackback
