Bara afghan hunden Fabian
2009
Strax efter Rasmus ettårs dag gick tankarna till att skaffa en hundkompis till honom. Både jag och Christopher var överänns. En vän skulle det bli, fast denna gång en äldre hund. Vi blev intresserade av en borzoi hane i samma ålder som Rasmus.
Han hette Zack och bodde i Kalix, en import från Finland.
Borzoier är hellt annars jämte mot afghaner. Stora ståtliga hundar, men inte alls lika smidiga. Zack han bodde hos oss i två veckor. Han var en charmerande individ med en oerhört söt näsa! För näsor och vinthundar det går hand i hand. Men efter en händelse beslutade vi att vi inte kunde erbjuda det rätta hemmet för denna herre. Så han flyttade tillbaka till Kalix för att sedan fortsätta sökandet efter det rätta hemmet.
2010
Blev året då en kompis till Rasmus skulle kliva in i våran familj på riktigt. Den andra januari flyttade Fabian in till oss. Då åtta veckor och två dagar gammal. Fabian kom från Piteå, ett lite mer lagomt avstånd än de 113 milen till Rasmus. Fem tikar och fem hanar fanns i kullen. Jag ville ha en självsäker/trygg hane-då blev det lille Fabian.En kille med mycket GO i, inte rädd för något och oerhört nyfiken. Då alla valpana var i köket så sprang han runt och lekte, levde rövare. Morrade och busade. Sprang in i matskålar som skramlade och verkade helt oberörd.
Dagen Fabian flyttade hem till oss blev det en bilfärd på ungefär tre timmar. Fabian låg och sov i mitt knä i baksätet under hela bilfärden. Både jag och Christopher som hade förväntat oss en Rasmus i repris. Vi båda blev possitivt överraskade. Vi kanske hade fått en normal valp!
Fabian var inte alls lika jobbig och krävande som Rasmus. Han var självständig och ibland kändes det knappt som att han behövde oss. Problemen med honom kom i samband som hans könsmognad då han blev väldigt dominant och bufflig. Då vi mötte andra hundar på promenaderna gjorde han sig stor, skällde och hävdade sig. Det blev oerhört mycket träning och jag kan erkänna att det var jobbigt ibland att ha en så fruktansvärt stor hund som skällde och fick människor att hålla sig undan. Han ingav respekt, fast på fel vis.
Men jag fick till det, han utvecklades till en oerhört kärvänlig individ. Han älskade barn, bada, människor och andra hundar. Han var en jätte valp! Med energi till tusen. Han skulle vara med på allt!
Dagen Fabian flyttade hem till oss blev det en bilfärd på ungefär tre timmar. Fabian låg och sov i mitt knä i baksätet under hela bilfärden. Både jag och Christopher som hade förväntat oss en Rasmus i repris. Vi båda blev possitivt överraskade. Vi kanske hade fått en normal valp!
Fabian var inte alls lika jobbig och krävande som Rasmus. Han var självständig och ibland kändes det knappt som att han behövde oss. Problemen med honom kom i samband som hans könsmognad då han blev väldigt dominant och bufflig. Då vi mötte andra hundar på promenaderna gjorde han sig stor, skällde och hävdade sig. Det blev oerhört mycket träning och jag kan erkänna att det var jobbigt ibland att ha en så fruktansvärt stor hund som skällde och fick människor att hålla sig undan. Han ingav respekt, fast på fel vis.
Men jag fick till det, han utvecklades till en oerhört kärvänlig individ. Han älskade barn, bada, människor och andra hundar. Han var en jätte valp! Med energi till tusen. Han skulle vara med på allt!
Han älskade att vara i Penglund, alltid då vi svände upp i byn resta han sig upp i bilen och började gnälla. Han visste att han var i Penglund. Han gick att ha lös utan några problem. Han levde livet till fullo och fick folk i hans närhet att le. Han var alltid först uppe på morgonen. Han jagade fiskarna i akvariet och lämnade näsavtryck på akvarieglaset.
Fabian fick aldrig uppleva sin tvåårs dag. Han var fruktansvärt sjuk, då beslutade jag att det fick vara slutet på vår resa tillsammans.
Med tårar som okontrolerat forsar efter mina kinder låg jag på golvet med honom. Hans huvud i knät och hans kloka ögon tittade på mig. Han var så fruktansvärt trygg med mig och jag med honom. Jag är övertygad om att han förstod att jag tog farväl. Att det nu var slut på det jobbiga. Vi kramades på golvet och jag kände hans sista andetag. Jag kände han glida ifrån mig.
Fabian fick aldrig uppleva sin tvåårs dag. Han var fruktansvärt sjuk, då beslutade jag att det fick vara slutet på vår resa tillsammans.
Med tårar som okontrolerat forsar efter mina kinder låg jag på golvet med honom. Hans huvud i knät och hans kloka ögon tittade på mig. Han var så fruktansvärt trygg med mig och jag med honom. Jag är övertygad om att han förstod att jag tog farväl. Att det nu var slut på det jobbiga. Vi kramades på golvet och jag kände hans sista andetag. Jag kände han glida ifrån mig.
Mitt älskade hjärta!
Kommentarer
Trackback
