Sokkerflikkan

Då körde jag, Christopher och min syster Frida 113 mil till Norge. Inte allt för långt ifrån Oslo för att hämta hem Rasmus som då var nio veckor. Vägen i Norge var smal och krokig. Vägen svängde runt den enda kullen efter den andra till att vi äntligen kom in i ett samhälle. I Norge blev vi vis om att de hade annorlunda hastighetskyltar än dom vi har i sverige. Det kunde nämligen stå 70km/h som var överstruket. Enligt oss var skyltarna en aning svår tolkade. Men vi lärde oss att det innebar att man fick köra en viss hastighet över(eller var det under?) angiven hastighet. Innan vi åkte hade vi fått tag på en GPS, utan denna hade vi nog fortfarande irrat runt efter de krokiga norska vägarna. 

Rasmus uppfödare bor i Spanien, men denna kull föddes i Norge. Då vi kom fram hade vi fått instuktionerna att dom bodde i huset med ett hjärta på dörren. Och mycket riktigt det hängde ett hjärta på dörren.

Väl inne fick vi ett mottagande av skällande afghaner. Ägaren, Gros första ord förutom välkommen på en relativt lätt tolkade norska var att vi inte skulle klappa dom dikrekt mot huvudet eftersom hennes hundar inte gillade detta. Vilket även Rasmus reagerar mot, han sänker huvudet och ser förnärmad ut. 
Vi fick hälsa på Rasmus mamma och en äldre afghan, Jack om jag inte minns helt fel. Jack var en kille som la upp rumpan på soffan samtidigt som han stod på frambenen. Precis så gör även Rasmus.

Vi var dom första att hämta en valp ur kullen. Så vi fick träffa alla valparna. Tio afghan valpar i ett vardagsrum! Vad jag minns var ett totalt kaos av valpar som rusade från ena människan till den andra. Bet varandar i öronen, jagade varandra genom rummet och hoppade i sackosäckarna.

De släpptes ut i en inhängnad rasthage som Gro hade på gården med mamman. Där blev det lek och bus, vi fick möjlighet att beundra alla valparna tillsammans. Därefter fick Rasmus som då hette Grismo ett bad där Gro gick igenom hur duschningen gick till. Ett kort togs på mig och Rasmus och därefter fortsatte vi bilfärden hem mot Vännäs. 

Vi hade räknat med att han skulle skrika till en början. Han fick åka i en bilbur i bagaget med en egen valpfilt som han fick med. Från ögonblicket att bilen startade till att den stannade i Vännäs hade vi inte längre en söt afghan valp med oss.

 

Han ylade, skällde och snyftade i höga toner. Uppehållen var på omkring fem minuter och sen skrika i trettio minuter. Vi provade att trösta, att hålla honom.. Allt! Men det fanns inget som kunde trösta valphjärtat. Så tillslut fick han sitta i buren och visa sitt missnöje medan vi försökte sova i omgångar under de kvarvarande 113 milen. 13 timmar tog hemfärden. Det var blande de värsta bilfärderna vi ha gjort och än idag skulle jag aldrig göra om det. 

För mig är det obegripligt hur en valp kan ha en sådan tjurighet att den kan skrika i nonstopp i ett halvt dygn. 
Hur som, väl hemma blev han äntligen tyst. Både jag och Rasmus somnade på köksgolvet och där låg vi större delen av hans första dag i Sverige. 

Efter hemfärden borde jag begripit att jag inte hade fått hem någon vanlig hund. Utan att jag hade fått hem en kille med en enorm vilja, tjurighet och speciella egenheter. 
Det var nog en kombination av osäkerhet med första hunden från min sida och kanske en hundras och individ som inte alla gånger lämpar sig som första hund.

Även fast jag var oerhört påläst så hade jag aldrig kunna ana hur det skulle vara att va afghan ägare. Rasmus var en nervös individ. Han gick inte att lämna ensam, inte ens någon enstaka minut.

Man han bara stänga dörren så hade han hunnit bajsa och urinera över hela golvet. Även fast man precis varit ute. Han skrek och fick panik. Samma beteende visade sig under bilåkning, skrik, urin och bajs. Under den första tiden  åkte han i framsätet. antingen i min famn eller på sätet. Vi flyttade honom långsamt bakåt i bilen. Från framsätet till baksätet och tillslut i skuffen. Men det tog år innan han kunde slappna av under bilåkningen.
Rasmus var inte rumsren fören vid 14 månaders ålder. Vilket iof är ganska vanligt med afghaner. Men den detaljen hade jag aldrig blivit vis. Han visade aldrig då han ville gå ut, han kunde helt enkelt ligga ned och pinka och vara till synes totalt oberörd. Vi var uppe en gång i timmen för pinkstunder om nätterna fram till han var sex månader.

 

 

Idag är Rasmus en helt annan individ. Då jag kollar på honom vet jag att all slit, tårar och tid var värt det alla gånger om. Idag är han en trygg individ. Inte alls nervös med en stressad mage. Äter dåligt, det ligger kvar. Men nu är det på en nivå där han håller vikten. Han sover från det att jag lämnar honom ensam till det att jag kommer hem. Han älskar alla människor men andra hundar lägger han inte ned så mycket energi på. 

Han är en fantastisk individ. Fortfarande väldigt unik med sina egenheter. Men oerhört klok och mysig. 
Jag hade aldrig bytt honom mot någon annan. Men om jag viste hur han skulle testa min tro på mig själv som hundägare hade jag nog valt en annan ras.

Men trots allt detta så har jag gått igenom två till valpperioder med afghaner.
Och vet ni, det blev tusen gånger enklare!
Om det har med vanan att göra eller bara det faktumet att jag dessa gånger fått normala hundar det vet jag inte.
Det är nog en kombination av båda. 

 

Om ni klickar på texten nedan så kommer ni till en sida med Rasmus föräldrar och syskon.

Rasmus syskon 8-9 veckor