Chock

När något svårt eller jobbigt händer brukar man först få en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Särskilt chockad brukar man vara om det har hänt något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar man vara i någon eller några dagar, och man kan reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ha tankar som rusar runt och känns snurriga och jobbiga. Man kan också få panik och göra saker man annars inte skulle göra."

 

Då läkaren pratade med oss var jag var totalt oberörd.  Men det enda jag minns från den dagen var att överlevnadschanserna var minimala. Hon sprang iväg en sekund för att samla mer information. Vi tittade på varandra och Christopher sa att det här gick inge bra. Jag bara log och sa, va var det jag sa(det känns helt sjukt att jag kunde sitta oh le, men det var nog mitt sätt att försöka bibehålla något typ av lugn). Tittandes på ultraljudsbilderna. Det kändes som att vi var en halv dag på sjukhuset. Men egentligen tog allt ungefär två timmar. Vi åkte hem i tysstnad, det var mörkt och regnade ute. Vi la oss på soffan och bara höll om varandra. Där började vi gråta. Vi låg så i timmar, fram till det att de knackade på dörren. Min mamma kom förbi, kramade om oss och var med oss i vår tysnad. Vi bestälde pizza och försökte äta. 
Natten bjöd inte på någon sömn, ansiktet var svullet av alla tårar och allt kändes som en dröm. Det kändes som att vi gik runt i ett vakum och väntade på samtalet som skulle säga att dom hade sett fel. Att allt bara va en dålig dröm. 

 

"Reaktion

Den andra fasen kallas reaktionsfasen, och den kan vara från någon vecka upp till flera månader. Under den här tiden börjar chocken gå över och man börjar kunna ta till sig det som har hänt, det känns mer verkligt. Det är vanligt att man är förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Kanske behöver man gråta mycket. Man kan också bli arg och tycka att det som hänt är någons fel. Hur man sover och äter kan också påverkas; man kan få svårt att sova eller vilja sova hela tiden, få svårt att äta eller tröstäta.

 

Jag tror vi båda hamnade här dagen vi fick komma hem efter avbrytandet. Allt efter rutinultraljudet gick så snabbt. Vi träffade mängder av läkare, genetiker, kuratorer och satt i samtal. Vi var mitt uppe i något vi knappt förstod och det fanns inte andrum till att reflektera över allt. Om vi hade stannat upp och börjat reagera på det vi upplevde i samma stund som det hände tror jag det hade blivit svårare att ta sig igenom allt. Det är nog kroppens sätt att skydda sig själv. Man stänger av och då allt är över kan man börja reagera, bearbeta.

 

Jag var tröst lös.
Jag grät floder.
Undvek mina vänner och stängde in mig hemma.
Efter alla tårar var jag bara så oerhört arg, bitter. Kände att jag inte alls hade förtjänat detta. Men å andra sidan så finns det nog ingen som förtjänar detta. 
Efter ilskan kom sorgen igen, tröstlös.

 

"Bearbetning

Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den brukar ta upp till ett år. Då tänker man på det som har hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre och man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer."

 

Jag tror det är här jag står idag. Som jag skrev tidigare så är det allt fler bra dagar. Men då de sämmre kommer så känns de minst lika jobbiga som de gjorde från början. Ibland kommer jag på mig själv att jag inte borde vara glad. Jag borde ligga i sängen. Stänga in mig i sovrummet och aldrig kliva upp igen. Jag borde sörja in i dödagen och aldrig tillåta mig själv att leva. Jag får dåligt samveta då jag kommer på mig själv att det kan ha gått en hel dag utan att jag tänker på allt. Då stannar jag upp och gråter igen. Stänger in mig, men bara kanske en halvtimme. Laddar om och tar tag i allt igen. 

 

"Leva vidare

Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen. Då börjar man kunna känna sig glad och lycklig över saker igen, det svåra tar inte längre över och man lär sig att leva med det man har upplevt. Självklart finns minnena av det som har hänt kvar, men sorgen kring det har minskat."

 

Olika hur långa stadierna är

De olika stadierna kan ibland vara tydliga, men ofta övergår de i varandra utan klara gränser. Ibland kan man fastna i en fas och behöva hjälp av för att komma vidare. Hur lång tid det tar att gå igenom en period av kris eller sorg är olika från person till person. Det kan handla om månader upp till flera år. Tiden beror på vad man har råkat ut för och hur man upplever det, och på vem man är och vilka erfarenheter man har."