Sokkerflikkan

 

Inte hade jag någonsin kunnat föreställa mig att det skulle sluta på det här viset. Att vi skulle besluta om att kremera våran flicka. Att få hem henne i ett föremål som känns så fruktansvärt främmande. 
Hur ska jag klara av att låta dig gå, låta dig försvinna? 

Natten har bjudit på mängder av tårar. Jag kan inte begripa hur jag ska orka att strö akan. Även fast jag tror det kommer fungera som ett avslut, ett avsked. Men jag vet inte hur jag ska förmå mig att hälla ut dig. Eller att låta dig gå. Hur ska jag bära mig åt?

Jag har svårt att förstå hur jag ska går vidare, det känns som att jag sitter fast. Ibland blomstrar jag upp, ler lite lätt. Men kommer på mig lika fort att jag inte borde vara glad. Vi har förlorat något underbart. Vårat eget barn. Hon är borta och det känns som att hela världen glömmer. 

Då urnan är tom ska den få en egen plats. En plats vid ett ljus och ultraljudsbilderna. 
Älskade flicka, som Christopher säger "Hon kommer alltid va med oss", det kommer du verkligen.
ALLTID!