Sokkerflikkan

 

 

 

 

Det blev faktiskt första gången sen jag kom hit upp som jag sett på tv. Jag har verkligen inte saknat tv, ett onödigt ont som tar tid av vardagen. Nu låter det som att jag inte har en tv och är en såndär märklig människa som lever utan elektronik. Men jag har faktiskt en tv här uppe i Jokken. En såndär kvadratisk, tjock tv. Men jag har inte orkat koppla in antennkabeln. Så den står just nu vänd mot väggen och samlar damm. 
Hemma i Umeå har vi en tv, självklart!

 

Ibland kan jag få för mig att sån är jag. Dra upp volymen och skråla lite för mig själv. 
Det är väl kul.. ända fram till jag tittar på mina håriga vänner som båda står med snea huvuden och fundera var fasiken matte pysslar med. 
Då får jag dåligt samvete och drar ned volymen. Inte för att dom någonsin verkat bry sig om musiken som dånar.
Dom kanske bara tänker att just under dessa infall så får matte hållas. Hon ser ju faktiskt ganska rolig ut då hon skuttar runt i otackt och skrålar vilt för sig själv. 

ikväll blir det tv igen, Avatar går som ni kanske redan vet ikväll.
Jag kan omöjligt förstå hysterin som uppstod då filmen visades för första gången. Va var så fruktansvärt spciellt egentligen?
filmen är bra, men var den så jäkla speciellt så man skulle behöva bli deprimerad över att man aldrig skulle få uppleva en avatar värld i verkligheten?
Verkligen inte säger jag, finns dom som säger emot.