Nya bekantskaper
Sen vi fick det chokerande beskedet om våran flicka så har en helt ny värld av människor dykt upp.
Människor som jag känner mig väldigt tacksam av att kunna ventilera med.
Människor som alla har fått besluta samma jobbiga beslut.
Människor som alla fick föda fram sitt barn alldeles för tidigt och aldrig fick höra de där skriken man så hjärteligt vill höra och orden
"Grattis det är en flicka/pojke"
Vi som aldrig fick upp en varm levande liten bäbis på vårat bröst.
Vi som istället fick gråta och försöka förstå och smälta det fruktansvärda som vi fick uppleva.
Vi som fick hålla en liten, liten bäbis med väldigt små händer och fötter. En bäbis som är alldeles röd i tonerna. Men ändå så obeskrivligt perfekt!
Människor som jag känner mig väldigt tacksam av att kunna ventilera med.
Människor som alla har fått besluta samma jobbiga beslut.
Människor som alla fick föda fram sitt barn alldeles för tidigt och aldrig fick höra de där skriken man så hjärteligt vill höra och orden
"Grattis det är en flicka/pojke"
Vi som aldrig fick upp en varm levande liten bäbis på vårat bröst.
Vi som istället fick gråta och försöka förstå och smälta det fruktansvärda som vi fick uppleva.
Vi som fick hålla en liten, liten bäbis med väldigt små händer och fötter. En bäbis som är alldeles röd i tonerna. Men ändå så obeskrivligt perfekt!
Jag tror nästan alla jag har pratat med har sagt nästan samma sak.
I samma sekund som barnet föddes så fylldes man av en lugn som man aldrig kännt förut. En lättnad och ibland en märklig känsla av lycka. Hur nu det kunde vara möjligt.
Det är så fruktansvärt svårt att förstå vad det är man har varit med om.
Jag kan knappt ana hur svårt det måste vara för er som står oss nära, hur ska ni kunna förstå något som vi knappt förstår själva.
Vissa dagar vet jag inte vart jag ska vända mig. Ska jag vara glad, ledsen, gråta eller skratta?
Har jag rätt att känna mig glad eller borde jag sörja djupt och hederligt i en evighet.
Borde vi vara helt nedslagna och inte alls fungera?
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med alla känslor.
Är det fel att känna sig totalt misslyckad och besviken på sig själv?
Eller borde jag bara rycka på axlarna och blicka framåt, leva vidare som att inget har hänt?
Borde vi vara helt nedslagna och inte alls fungera?
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med alla känslor.
Är det fel att känna sig totalt misslyckad och besviken på sig själv?
Eller borde jag bara rycka på axlarna och blicka framåt, leva vidare som att inget har hänt?
Älskade lilla flicka!
Du har fått mig att känna saker jag aldrig har upplevt.
Det jag har fått vetskap i är att det hände alldrles för ofta. Inte bara det att barnen dör i magen eller har missbildningar. Utan väl utaför så är det allt för många som dör förtidigt i oförklarliga saker.
Det är fruktansvärt!
Skrämmande..
Det är fruktansvärt!
Skrämmande..
Man känner sig maktlös.
Kommentarer
Postat av: Maria
Ja livet är skört och det är tur att man inte vet i förväg hur det ska komma att bli. Kram!
Postat av: Hanna
Jag beklagar! Lilla flickan.....i vilken vecka föddes hon?
Skickar en massa styrkekramar!!
Svar:
Lisa Vernersson
Trackback
