Då nöden kallar
Det blev en jobbig natt, en påfrestande natt. Esthers mage började strejka sent igårkväll. Förmodligen pågrund av allt frosseri i Pengis. Så 01:30 var det bara att kliva upp, ta på sig kläder och he sig ut i kylan. Vi han inte långt fören damen var tvungen att göra det hon gnällde om. Tur hon är klok Esther, ibland åtminstone. Men är hon dålig i magen har hon alltid varit duktig att informera innan olyckan är framme. Det är mer hennes matte som har hiskerlligt svårt för att motivera sig själv att kliva upp och he mig ut. Speciellt under månaderna det är kallt och mörkt ute. Då man har barn behöver man åtminstone inte kliva utanför lägenheten då de vaknar om nätterna. Då man har hund innebär nattliga gnäll nästan alltid att något är fel och vi måste ut. Tack och lov händer det inte ofta, verkligen inte. Men i natt var Esthers matte mer död än levande, förmodligen zombie stadiet. Idag sitter jag som dagarna innan och sörplar the och honung. Det blir varken bättre eller sämre. Så fort jag kliver utanför lägenheten skriker halsen och hostan blir outhärdlig. Så under resterande dag tänker jag bara va. Sitta i soffan med afghanerna och virka i snigelfart på filten. Jag har nämligen lovat mig själv att jag inte ska börja med något nytt projekt fören den är klar. För om jag startar något annat kommer jag aldrig bli klar, för att virka ihop rutor var nog det tråkigaste jag ha sysselsatt mig med på länge.
Men för att sväva iväg från inläggets innehåll så tänker jag visa er att jag har shoppat. För tydligen kan man inte ha för många. Vilket då betyder att jag FÅR köpa hur många som hellst.
Det är verkligen något alldeles speciellt med nappar, så otroligt söta. Så jag har alltså fyllt ut lagret. Det kändes bra, nästan som en tröst mitt i förkylningen.
Ta hand om er!
Kommentarer
Trackback