Sokkerflikkan

 

Då vi avbröt, då vår flika föddes. I samma veva lärde jag känna en kvinna som i samma stund skulle gå igenom samma preocess. Känna samma sorg och förlora sin perfekta dotter på samma vis som vår flicka försvan för oss. 

Hon födde en flicka dagarna efter oss. Idag är hon gravid igen, gravid och samma avvikelse har hittats på denna bäbis. 

 

Det gör så ont och tårarna upphör inte. Att uppleva allt det här en gång må väl vara. Man överlever, reser sig upp och tar sig vidare. Man saknar mer och längtar mer. Nästan sådär så du tror att längtan ska driva dig till vansinne. Du kommer komma på dig själv att du gråter då du är ute och går. Såfort vardagen stannar upp hittar du dig själv sittandes med tårar rullandes ned efter dina kinder. Men det går över och man sörjer på ett tystare vis. Man lär sig sakta leva med vetskapen om att ens barn är borta och allt man har kvar är minnen.

 

Idag kan vissa saker påminna mig sådär extra mycket. En bubblig mage kan påminna vissa stunder om de första små buffarna. Bubblor som spricker i magen. Drömmarna tar mig till platser som tröstar för stunden, men jag vaknar och känner en så stor tomhet. 

 

Ångesten över att det ska hända igen kommer alltid finnas där. Idag fick jag det bekräftat att det kan hända igen trots läkares ord om att sannorlikheten att ni ska bli drabbade igen är obefintlig. Det gör ont, så obeskrivligt ont och ångesten. Den ska jag inte ens försöka förklara. Jag känner mig så ledsen över att detta skulle behöva hända igen. Det är inte så livet ska vara. Det är inget man ska behöver genolida två gånger inom loppet av sex månader. 

Det är bara fel, så fel!

 

Mina tankar finns hos er, livet går vidare. Det blir bättre.

Men vad är det för tröst egentligen..