Sokkerflikkan

 

Nu har Esthers päls vuxit till den längden att tovorna börjar smyga sig på. Tovor i armhålor och bak på hasorna. Varken jag eller Esther är speciellt förtjust. Jag letar fram borsten och Esther lägger sig i bädden med ögon som säger, matte det gör ingenting jag kan leva med lite tovor. Tur hon är klok min fina Esther. För stilla ligger hon, ibland kan hon boxa till mig med något ben bara för att berätta att hon börjar bli less, att hon inte vill göra det här något mer. I mina tidiga afghan år var jag dålig på att lyssna på signalerna. Signalerna som sa att nu orkar inte hunden mer. Då kammade jag tills jag var klar, tills pälsen var tovfri och ett bad väntade. Kamma, bad och föning varannan söndag. Rasmus hatar det. Men gör ingen sak av det. Han står eller ligger blixt stilla medan matte sliter i hans hår. Han kliver självmant i och ur badkaret och står som en staty under föning. Jag brukade bli irriterad då han vilar sitt huvud över min axel. Irriterad för att det försvårade min föning. Men jag borde lyssnat på hans signaler att han vid det laget var trött. Idag försöker jag dela upp det. Rasmus behöver inte bada varannan söndag längre, inte heller fönas och kammas lika ofta. Vi tar ett bad då det känns som att det är läge. Efter badet får han själv avgöra om han vill bli fönad eller inte. Han är trots allt ganska fryssen. Det brukar bli så att jag blåser han något sånär torr. Sen är han nöjd. Esther däremot är i det stadiet att hon måste fönas för att överhuvudtaget hinna bli torr under en dag. Men det är likadant där. Hon blir trött efter en hel dags slit i pälsen och sen föning. Så som jag sa, jag försöker dela upp det. Ikväll har vi kammat ur en armhåla och lite små tovor efetr ett framben. Sen började hon trilskas och bli less. Då avbröt vi. Imorgon tar vi resten och sen hoppas jag på ett bad för damen till helgen.