Sokkerflikkan

 

Med varmare grader och soligt väder töar snön. Den där snön som sätter sig som styltor under afghanernas tassar. Som jag nämnt tidigare så är det Rasmus som lider värst. Det är nog så i vår familj, det är alltid mest synd om Rasmus. I natt var ännu en tid då det var mest synd om Rasmus och mitt humör svängde så det dåliga sametet plågade mig de få lugna natt timmarna.

 

Det var nämligen så att de varma vädret har orsakat snöras. Snöras har aldrig varit något Rasmus har brytt sig om. Men här i Jokkmokk förstår jag att han hajjar till. Det låter nämligen som att hela taket kommer ras in. Vid 23:00 beslutade han att det inte var något vanligt snöras som inträffade. Det var nämligen jordens undergång och nära döden upplevelser gånger tusen. Rasmus är en ganska osäker hund, speciellt då han utsätts för obekanta saker. I En timme sprang han runt i lägenheten. Gnällde och hittade ingen ro. Han fick ligga med mig i sängen och skulle då hellst ligga på mitt ansikte med full uppsikt mot fönsterna. Hjärtat slog i tvåhundra och han flåsade som att han skulle sprungit ett maratonlopp. Strax efter 00:00, eller närmare 00:30 gick vi ut, jag hade nämligen inte vid det här laget kopplat att det var snöraset som orsakade hans oro. Misstänkte en orolig mage då både han och Esther aggerar på det viser vid sånna tillfällen. Rasmus har aldrig varit så snabb ut ur lägenheten. Väl ute sprätte han bara runt som en nervös pinne. Redan här var jag måttligt irriterad, trött och less och tyckte att han kunde skärpa sig. Men jag höll god min, tröstade så gott det gick. Väl inne fortsatte han att vela runt. Bädda i ett hörn för att sedan resa sig upp och hitta ett annan hörn. Gnälla och med all denna oroliga energi drog han med Esther som vid det här laget hunnit stressa upp sig över hans beteende. 

Jag vet inte vad klockan var, men sent. Tillräkligt sent för att mitt tålamod brast. Jag skrek rakt ut i tomma intet år honom att gå sin vägg och lägga sig. Rasmus blev livrädd, la sig i köket och låg där resten av natten. Äntligen somnade han. Själv låg jag vaken med otroligt dåligt samvete. Känner mig så missnöjd på mig själv att det brast. Självklart behöver oroliga individer tryghet. Man behöver visa att det inte är något att vara rädd för. Men det brast, jag orkade inte liga vaken och lyssna på hans eviga tassande över golvet, gnället och det oroliga krafsandet. Speciellt inte då han drog med sig Esther som inte hade brytt sig om snöraset.

 

Ikväll hoppas vi på en bättre natt. Men Rasmus är fortfarande oerhört skeptisk till att vara i vardagsrummet med jag och Esther. Det är nämligen här man kan se då snön rasar. Min stackarns Rasmus. Vi har kommit oerhört långt med hans självförtroende. Från en liten valp som pinkar på sig vid minsta oväntade händelse till en individ som fungerar. Men det är vid dessa tillfällen jag påminns om vilken oerhört svag individ han är. Hur totalt beroende han är av min och Esthers tryghet.