Sokkerflikkan

Detta är första kvällen på mycket länge som jag känner mig riktigt pigg utan huvudvärken. Veckan har än så länge spenderats i Lycksele, Lycksele tar onekligen fram minnen. Förr, då jag och Christopher träffades åkte vi en del dit. Men idag är det några år sen sist. Närmast är nog 2010, en helg med hotell vistelse och festande. När jag tänker tillbaka inser jag hur sjukt mycket vi gjort tillsammans. Hur väl jag känner denna människa. Att blickar kan vara så talande. Det mina vänner är en speciell känsla, då man inser vilken fantastisk människa man har nära. När man har någon man är beredd att ge upp delar av sig själv för. Idag lever vi ett liv ingen av oss riktigt hade räknat med. Men vi har fått ihop det riktigt bra, vi brukar säga att vi är ett bra team.

Vad saknas då? Egentligen ingenting, det är nämligen riktigt bra. Men om jag ska våga gissa så saknar den blivande en gammal 144, eller en kär gammal Audi s4 som tjänade tappert. Jag själv saknar mina kaniner, är det något som fattas så är det dem. Jag har sagt att 2016 då vill Vilhelmina ha minst sex kaniner. Sex kaniner av rasen fuchs från Norge har hon beställt, tyska fuchsar skulle också funka. Christopher tror mer att det är en 144 som hon längtar efter. Jag ställer mig tvivlande. Menar, vilka barn älskar inte kaniner:D

Hur som så kommer kaninerna komma då tiden är rätt. Jag längtar riktigt till dagen burbygget påbörjas, jag har vetat sedan länge hur jag vill ha det. Jag ser fram emot dagen och jag kan inget annat än hoppas att den lilla damen kommer gilla ljudet av kaniner som knaprar bröd, doften av hö och alla små ungar som åter igen kommer födas. Det är något magiskt, helt fantastiskt med kaninuppfödning. Det är en livsstil och jag älskar det!