Sokkerflikkan

 

Något som slog mig för en tid sedan är ansvaret. Hur viktig man faktiskt har blivit för en människa. För några år sedan har jag sagt att jag aldrig skulle vilja gå in i ett förhållande med någon som har barn sen tidigare. Det är fortfarande något jag står fast vid. Det är nog inget som skulle passa mig. Därför måste jag erkänna att allt har varit skrämmande. Förändringen vi gått igenom. Hur ska allt bli, hur ska vi klara av det. Om det inte vore Christopher det handlade om hade jag aldrig satt mig i situationen, vi hade trots allt flera år bakom oss. Vi kände varandra.

Med vetskapen om att vi gör det tillsammans. Vi vandrar samma väg. Vi lär oss tillsammans och hjälper varandra. Det har stärkt både självförtroende och självkänslan för oss båda. Med tiden har det sakta sjunkit in. Att vi båda har blivit otroligt viktiga. Vilket ansvar vi fått. Att vi tillsammans ska hjälpa varandra i att ta hand om en liten människa. Se henne växa upp och bli sin alldeles egna person. Vi känner henne lika bra, hon känner oss lika väl. Pappa kommer alltid vara pappa, pappa är alltid bäst! Men att jag kommer vara en minst lika stor del av hennes liv som pappan har sakta kommit mig till insikt. Jag har aldrig tänkt i de banorna förut. Det är nuet jag har levt. Försökt bygga en relation med oerhört mycket mys, rutiner och bus.  

 

Första gången hon stog själv tårades min ögon. Jag blev nog mer förvånad över min egna reaktion. Under tiden i Jokkmokk har jag kommit på mig själv att jag saknat damen. Det är svårt att begripa hur en så liten människa kan bli en så stor del av ens liv. Det känns mysigt att hon känner igen en. För det har jag varit orolig för, att hon ska glömma medan man varit borta. Att hon sträcker upp händerna och vill att man ska lyfta upp henne. Ögonkontakt. 

 

Det känns bra. Oron jag kände, kanske mer panik. Den existerar inte längre. Det känns faktiskt riktigt bra. Kul och oerhört spännande.

 

Med det mina vänner avslutar jag torsdagen och väntar in fredagen.

Snart helg!