Sokkerflikkan

 

Idag upplever vi den allra sista dagen av september 2013. Sammanfattningsvis så blev det en bra månad bortsett från vissa faktorer. Den blivande har firat in sin trettiårsdag med skjutglada kamrater och ohälsosamma drycker. Jag blev firad med överraskningsmiddag av systrarna. Det har blivit en del presenter och en hel del fika har intagits. Vi har haft otroligt mycket mer tid med V än vanligt då september fick invigas med veckovisboende för damen. Den blivande börjad jobba natt varannanvecka och jag själv har jobbat på som en tok. 

Vi kan verkligen klassa in september som en av de bättre månaderna iår. Vi har passat på att unna oss lite tid för oss själva. Uppmärksammat oss mer än vanligt. Men det tycker jag vi varit värda!

 

Imorgon väntar en ny månad med hopp om att fortsätta i samma anda som denna. Baby i magen växer så det knakar, sparkar som en galning och lämnar inte många ögonblick till sömn om nätterna. Det närmar sig med stormsteg! Vi går in i vecka 31 och helt ärligt vet jag inte vart tiden tagit vägen. Snart står vi med två små barn och två afghaner och ska försöka få vardagen att gå ihop på det. Spännande!

 

Vi hörs!

 

 

I en tid har jag trott mig vara galen. Att jag inbillar mig saker som inte någon annan än jag verkar höra. Det började för ungefär två veckor sedan. Jag tyckte mig höra ett ljud från magen. I början tänkte jag inte speciellt mycket på detta underliga ljud. Jag var nämligen osäke på om det kanske bara var en obehaglig känsla i kombination med då bäbis sparkar. Men destå fler dagar som gick blev jag mer och mer övertygad om att detta är inget jag innbillar mig. Jag hör verkligen ett klickande ljud från magen i samband med att bäbisen härjar runt.

 

I onsdags hade jag samlat mod till att ställa min absolut första fråga till barnmorskan då vi ändå hade tid för en rutinkoll. Ett tag tvivlade jag på mig själv, det känndes mer som att barnmorskan skulle tro jag var knäpp om jag påstår mig höra ljud från magen. Men det visade sig att jag inte är knäpp, jag har inte inbillat mig detta underliga ljud. Tydligen får vissa gravida höra ett klickande, eller knäckande ljud inifrån magen. Men vad det är finns ingen förklaring till. Teorier finns, men inget som är vetenskapligt bevisat. Det viktigaste av allt var väl att det inte har visat sig vara farligt, det är bara ett ljud man ibland hör som ingen kan förklara vad det kan vara.

Märkligt, jag som trode det fanns svar för allt som hade med graviditeter att göra, men tydligen inte. Hur som känner jag mig lugnad med orden att jag inte är knäpp ;)Vi har helt enkelt en klickande bäbis ^^

 

Men för att prata om besöket så såg allt normalt ut. V charmade barnmorskan som vanligt och magen har vuxit från 23-27cm på tre veckor. 

 

Gårdagens bild var inte den bästa, bjuder på en lite bättre idag.


Idag har vi tydligen fött barn. Det var åtminstone det vi gick igenom på föräldrautbildningen denna gång. Jag och Christopher provade på olika massage och avslappningsövningar. Det disskuterades om vilka förväntningar vi alla har inför våra förlossningar och annat matnyttigt. 

Nu ska jag passa på att njuta av kvällslugnet. Bäbisen i magen har dock intagit en extremt oskön possition och sparkar på inte allt för mysiga platser. Men det får gå ändå.

 

Idag är vi alltså i slutet av vecka 28. Tiden har verkligen sprungit ifrån oss och väldigt, väldigt snart går vi in i den tredje och sista trimestern. Det är dryga 11 veckor kvar innan bäbis anländer och det känns lite galet. 

Vi disskutera namn och är relativt överäns. Sovrummet ska ommöbleras för vaggan får platts men annars är det mesta förberätt. Det blir en spännande och slitsam vinter. Men mestadels oerhört spännande!

 

Det har varit kalas här hemma. Den blivande har nått trettio fyllda år. Själv fyller jag mina stora tjugofem hela fem dagar senare. På onsdag närmare bestämt. Men vi gjorde på samma vis som vi gjort genom alla åren. Vi slog ihop firandet till en enda stor fikadag. Så igår fylldes lägenheten upp av massa trevliga människor. Vuxna och barn livade upp vår lilla tvåa. 

 

 

Jag avslutar inlägget med att bjuda på lite bilder från hemmet. Jag har jobbat med att barnsäkra köksbordet, och med barnsäkra menar jag att vi numera har vadderat in bordsskivan i stötdämpande material och täckt allt med en vaxduk. Det blir förmodlligen märken ändå, men lite skydd borde det ge.

 

 

Lugnet har laggt sig över Istidsgatan. Lilla damen och jag har intagit en lunch och nu bäddat ner oss för att lunch sova. Pappan gymmar innan han åker iväg för att jobba. V ligger och snosar i sin säng och själv har jag myst ner mig i soffan med lite vindruvor. Man uppskattar verkligen de lugna stundena lite extra dessa dagar. 

Solen lyser, det är städat och rent hemma, afghanerna snosar nedanför mig och druvona smakar makalöst!

 

 

Till en början var jag lite tvivlande. Jag kunde inte riktigt hitta någon bra anledning till varför vi skulle gå på dessa möten. För mig/oss känns det trots allt ganska naturligt. Vi lever efter samma måttstockar. Att vi tar varje dag som den kommer. Det är ingen kärnfysik att skaffa och ta hand om ett barn. Människan har gjort det i alla tider. Att vi kommer stöta emot problem ser jag som en del av föräldrarskapet. Det ska inte vara enkelt och man ska tacka och ta emot det som faktiskt kanske kommer flyta på. Vi har inga större funderingar, vi tror att många kommer komma med tiden. Då vi står där med en bäbis vi knappt förstår oss på. Men då får vi lösa problemet då. Jag tror vi båda är ganska enkla personer, vi stressar inte upp oss för situationer vi inte mött ännu. Vi kommer lösa det här tillsammans, vi har ändå inte så mycket mer än det att välja på. 

 

Därför kändes föräldragruppen ganska onödig. Men nu har två träffar varit och informationen är matnyttig, men än har det inte varit mycket jag inte trot mig ha koll på. Det allra mesta faller trots allt väldigt naturligt. Men vi gick dit med tanken att vi kanske skulle få lära känna människor som är i samma fas i livet. Och det var faktiskt ganska trevligt, speciellt det att två av paren bor här på Istidsgatan. Beräknade både strax före och efter oss. Om det blir gravidkompisar eller inte får tiden utvisa. Men lite kul var det.

 

Till saker jag faktiskt funderar över. Så gruvar jag mig lite för hundpromenader med barnvagn i vinterkylan. Jag kommer onekligen vara en av alla dom som klär på den stackarns bäbisen alldeles för mycket kläder. Jag kommer vara livrädd att den lilla näsan och de små kinderna ska frysa lika mycket som jag och afghanerna kommer göra i 25 minus. Jag vet att vi har en väldigt bra vinteråkpåse. Den kombinerat med liggdelen i vagnen kommer skydda mot all väta och vind. Men bara tanken på att släpa ut en väldigt ny liten baby i vinterkylan känns gruvsamt. Men jag är inte sämre än så att jag är säker på att det kommer lösa sig med rutinerna. Att vi kommer hitta en fungerande vardag för oss. 

Jag funderar över nätterna med baby och V. Men även det är sådant som kommer lösa sig med tiden. Allt handlar om hur bäbis kommer sova om nätterna. Blir livet helt odrägligt får vi hitta en annan lösning än den vi kommit fram till idag. 

 

Jag tror inställningen, "Vi tar det som de kommer" är bra ord att gå efter. Man ska vara inställd på att det blir jobbigt. Sen allt utöver det värsta tänkbara är bara att tacksamt taemot. 

 

 

Nu har den blivande jobbat en vecka natt. Man vänjer sig inte efter en vecka. Allt känns fortfarande otroligt ovant. Men veckan har trots allt rullat på bra. Jag och Vilhelmina har tagit kvällarna/nätterna utan några större ovanligheter mer än att vi saknar pappan! Det är tomt och ensamt då lillan laggt sig för natten. Men på något märkligt vis så har jag aldrig fått så mycket gjort som dessa kvällar. Jag och Vilhelmina har donat på och städat skåp, sorterat kläder, gått alla trappor upp till vinden tusen gånger och gjort massa annat nödvändigt som egentligen är ganska tråkigt. Men blir roligare med en hjälpreda, om än ganska långsamt.

Nu på måndag börjar det vi är vana med, helt vanliga dagpass. Vanliga är möjligtvis att ta i, det finns knappt något vanligt då man är yrkeschafför. Det finns nog inget vanligt då man jobba som jag gör heller. Det sliter måste jag erkänna. Men trots allt så tänker jag fortsätta jobba in i det sista möjliga. 

 

Nattsömnen är relativt bra, ibland känner jag mig mer tung än smidig men det är egentligen inte så mycket att anmärka på. Livet är som vanligt och i jobbkläder är det fortfarande folk som knappt trode jag är gravid fören jag tar av mig till linne. 

 

I veckan ska jag försöka göra lite ärenden. Förbereda inför födelsedagsfirandet till helgen. Den 14 styr vi fika på Istidsgatan. Christopher fyller hela 30 år den 13:e och själv fyller jag lagoma 25 den 18:e. Detta innebär förståss en hel del firande. Frysen är fylld av onyttigheter och jag har inte löst problemet med vart bullarna ska placeras. Det lutar mot ett tidigt bullbak på lördagsmorgonen. Så bjuder vi på färska bullar till fikat. En morotskaka tänkte jag även hinna med, bara för att dom är farligt goda. Det är en helt annan känsla inför detta födelsedagsfirandet mot för förra året. Vid den här tiden för ett år sedan gick vi igenom en bubbla av sorg och förtvivlan. Ett år och tre dagar sedan idag. Vilket jäkla år! Det blir ett bättre födelsedagsfirande iår och längtan efter att mysa med bäbis gör sig allt större. Babymys i vinterkylan, det blir fantastiskt bra! Det märkliga är ändå att tanken redan har kommit om nästa bäbis om hur vi tänkt bygga upp livet och vardagen tillsammans. Det är mysigt, otroligt mysigt <3

 

Hoppas ni som läser har haft en härlig helg. Vi här hemma har haft fullt upp men har inget att klaga på. Kräftskiva, människkor, liv och rörelse och en del onyttigheter ;)

 

 

Det sker förändringar här hemma. Den blivande har börjat jobba natt vilket känns både ovant och märkligt för oss båda två. Vilhelmina har gjort sin inskolningsdebut på förskolan och framöver har vi henne varannan vecka, halvtid med andra ord. 

 

Det är mycket som händer, det värsta är nog att tiden går alldeles för fort. Vi hinne knappt med!

 

Avslutar med en bild på magen, jag tar tillbaka alla ord om att den skulle ha slutat växa. För lite större tror jag faktiskt den blivit.