Sokkerflikkan

 

Vi kommer allt närmare sommaren, om vädret fortsätter i samma anda så har vi nog en kanon sommar att se framemot. Det är dessa soliga dagar man känner att man saknat ljuset, värmen och dofterna. Orken kommer tillbaka och djuren får vårkänslor. 

 

Men tiden framöver blir inte alls som vi planerat. Ibland ändrar sig allt och ett tillfälle som kanske inte kommer tillbaka dyker upp. Att tacka nej fanns inte på kartan, vi får försöka gilla läget och få det att fungera ändå. Som en del av er vet så har jag fått jobb. Ett riktigt jobb, ett såntdär jobb som ger en förmånena till en jobbtelefon. Ett sånt där jobb där jag faktiskt kommer tjäna pengar, sådär så man faktiskt har kvar något efter att räkningarna har betalats. Ett såntdär jobb som kräver kunskap. Ett jobb där jag kommer utveklas och lära mig något nytt. Klättra i elstolpar och bredda kompetensen och underhålla min utbildning. Men jobb innebär också att jag inte kommer vara hemma med Alba längre åtminstone inte nu i början. Det svider i hjärtat! Det känns sådär hopplöst och tråkigt, som att jag kommer missa allt och knappt se henne och Christopher. Det enda roliga är väl just den ekonomiska biten, men även det att jag kommer vara hemma sen igen. 

 

Allt kommer förmodligen falla på plats och kännas bättre då allt drar igång. Men den svider, det gör faktiskt lite ont. Men vi gör det för att investera i framtiden om man kan uttrycka sig så. Öka chanserna att få jobb på hemmaplan. En skräckblandad förtjusningen är vad det är.