Sokkerflikkan

Med fågelkvitter och solsken njuter vi av en väldigt tidig vår. Detta måste vara första vintern då hösten avlöstes och blev vår på en gång. Vintern behagade aldrig anlända och nu känns det osannolikt att vi kommer vakna upp till -25 och snö upp till midjan.

Men jag klagar inte. För min del skulle man lätt kunna skippa allt som innebär vinter. Bjuder på en bild från jokken från vintern 2012.

Förskola -> hundpromenad -> sen är klockan nio och det är massa dag kvar;)

Denna förmiddag har jag vigt åt afghanerna. Trimmat och toffsat.

Det var lite från idag. Hoppas ni alla mår bra!

 

 

 

 

 

Efter flera ultraljud så var det faktiskt Alba som fanns där inne hela tiden. Vi tackade nej till all övrig fosterdiagnostik. Aldrig igen att jag gör ett fostervattenprov, aldrig! och någon annan undesökning var aldrig på tapeten. Vi nöjde oss med ultraljuden trots om jag fått bestämma hade jag mer än gärna sluppit ultraljuden också. Kräkkänslan och ångesten som byggdes upp inför varje ultraljud, den går inte att föresteälla sig om man inte varit där själv. Den tysta, tryyckande känslan i undersökningsrummen, tårar som kom okontrolerat. Det kändes lika varje gång trots possitiva besked. Jag har ändå för det mesta haft kontroll på mina känslor. Förmodligen så starkt kopplade så alla lyckokänslor kopplades bort. De första sjutton veckorna gled förbi i någon form av förnekelse. Det var svårt att begripa att det förmodligen skulle gå vägen. Att innan julafton skulle vi ha vår baby. Det var svårt att begripa och svårt att våga hoppas. 

Lyckade ultraljud gång på gång kunde inte få mig att tro att babyn faktiskt var frisk. Det tog veckor innan jag vågade berätta för någon i vår närhet. Känslan av att behöva berätta glädjande nyheter för att sedan behöva ta tillbaka dem kändes fortfarande för nära. I vecka sexton berättade vi för familj och syskon. Inte fören i vecka tjugo fick nyheten spridas. Sen skenade veckorna iväg. Helt plötsligt va vi i vecka trettionio och jag började sakta ta in att det faktiskt kunde komma en baby när som hellst. 

 

Baby kom och allt gick bra, en helt frisk baby med OK stämpel i rumpan. Det kändes fortfarande overkligt, främmande. Förlossningen startade utan förvarning och var över lika fort som den startade. Jag var verkligen inte berädd. Att få baby på bröstet från ingenstans. Främmande, kanske svårt att knyta ann.

 

Jag vet faktiskt inte när verkligheten kom ikapp. När jag faktiskt kunde smälta att vi varit gravida i exakt fyrtio veckor. Att dessa veckor resulterade i Alba. När allt var som jobbigaste där i september 2012 kom tanken allt oftare att aldrig igen, varför ska man riskera att behöva gå igenom allt det här igen. Nu är allt såklart värt det tusen gånger om och jag har svårt att begripa att det finns dem som aktivt väljer bort graviditeter och barn. Jag leve nog fortfarande i ruset, hur ska man någonsin kunna ta beslutet att detta blir den sista graviditeten. Den dagen kommer vara sorglig. För trotsallt var ändå min graviditet en fantastisk tid, och tiden nu behöver jag knappast yttra mig om. Otrolig! 

 

 

Det är den tionde februari idag. Alltså två månaders dagen för Alba. Det har vi firat med ett besök på BVC, det är långt mellan gångerna vi är där. Helt ärligt har det knapt varit nödvändigt men det är ändå lite roligt att faktiskt få på papper hur sjukt fort hon växer. För växa det gör hon, hon är en helt lagom bäbis som ligger inom normen. Hon följer sina kurvor och fick åka hem med orden att hon verkar vara en väldigt trygg bäbis med föräldrar som verkar väldigt lugna och harmoniska. Och de orden tror jag faktiskt stämmer in bra på oss alla. Sen två veckor tillbaka har vi inte ens behövt söva ner henne inför natten. Det räcker med att vi lägger henne i hennes säng så somnar hon. Det är rätt så otroligt. 

 

Alla småkläder är nerpackade i väntan på nya tider och längst upp i garderoben finns nu st 62 och 68. Det är onekligen lite tråkigt att de är små så kort tid. Att den lilla babyn snart är ett barn som springer runt.

 

 

Ta hand om varandra!

 

Vi är redan nio dagar in i februari och detta blir härmed det första inlägget denna månad. Vi håller precis på att avsluta en helg som kommit och gått. Vi har njutit av tiden med middagsbjudning, pulled pork stod på matlistan och blev något som kommer återkomma. Middagsgästerna fick höra Alba både prata och se henens ögon. Det hör inte till vanligheterna att våran lilla tjej vill visa upp sig från så många andra sidor än sovandes.

En riktig livsnjutare är vad hon är. 

 

Den gångna veckan har varit bra. Jag har fått gjort en hel del, träffat mycket folk och laggt ner tid på afghanerna. Under helgen har vi även varit tre hundsägare då Harry varit på besök. Harry som var Fabians bästa kompis. Här hemma får Harran kräva sin plats bland afghanerna. Han måste hävda sig lite för att hinna fram och trycka på för att rymmas på promenaderna. Tre hundar är väl ingen grej då den ena är så liten så han försvinner i lägenheten ;)