Sokkerflikkan

 

Efter flera ultraljud så var det faktiskt Alba som fanns där inne hela tiden. Vi tackade nej till all övrig fosterdiagnostik. Aldrig igen att jag gör ett fostervattenprov, aldrig! och någon annan undesökning var aldrig på tapeten. Vi nöjde oss med ultraljuden trots om jag fått bestämma hade jag mer än gärna sluppit ultraljuden också. Kräkkänslan och ångesten som byggdes upp inför varje ultraljud, den går inte att föresteälla sig om man inte varit där själv. Den tysta, tryyckande känslan i undersökningsrummen, tårar som kom okontrolerat. Det kändes lika varje gång trots possitiva besked. Jag har ändå för det mesta haft kontroll på mina känslor. Förmodligen så starkt kopplade så alla lyckokänslor kopplades bort. De första sjutton veckorna gled förbi i någon form av förnekelse. Det var svårt att begripa att det förmodligen skulle gå vägen. Att innan julafton skulle vi ha vår baby. Det var svårt att begripa och svårt att våga hoppas. 

Lyckade ultraljud gång på gång kunde inte få mig att tro att babyn faktiskt var frisk. Det tog veckor innan jag vågade berätta för någon i vår närhet. Känslan av att behöva berätta glädjande nyheter för att sedan behöva ta tillbaka dem kändes fortfarande för nära. I vecka sexton berättade vi för familj och syskon. Inte fören i vecka tjugo fick nyheten spridas. Sen skenade veckorna iväg. Helt plötsligt va vi i vecka trettionio och jag började sakta ta in att det faktiskt kunde komma en baby när som hellst. 

 

Baby kom och allt gick bra, en helt frisk baby med OK stämpel i rumpan. Det kändes fortfarande overkligt, främmande. Förlossningen startade utan förvarning och var över lika fort som den startade. Jag var verkligen inte berädd. Att få baby på bröstet från ingenstans. Främmande, kanske svårt att knyta ann.

 

Jag vet faktiskt inte när verkligheten kom ikapp. När jag faktiskt kunde smälta att vi varit gravida i exakt fyrtio veckor. Att dessa veckor resulterade i Alba. När allt var som jobbigaste där i september 2012 kom tanken allt oftare att aldrig igen, varför ska man riskera att behöva gå igenom allt det här igen. Nu är allt såklart värt det tusen gånger om och jag har svårt att begripa att det finns dem som aktivt väljer bort graviditeter och barn. Jag leve nog fortfarande i ruset, hur ska man någonsin kunna ta beslutet att detta blir den sista graviditeten. Den dagen kommer vara sorglig. För trotsallt var ändå min graviditet en fantastisk tid, och tiden nu behöver jag knappast yttra mig om. Otrolig!