Sokkerflikkan

 

Nu är det verkligen nära, nära till det där allvaret jag har gått och gruvat mig inför alldeles för länge. 

Snart startar det där lite mer vuxna livet, med det där lite mer vuxna jobbet. Eller som jag säger, ett riktigt jobb. Genom alla år har jag i princip bara arbetet med djur, det har nog aldrig varit mitt jobb.. det har varit mitt intresse. 

Nu kommer det se lite annorlunda ut. Att arbete med djuren har alltid varit min dröm, jag har nått mitt mål. Levt min dröm. Men på något vis har det inte kännts tillräkligt. Jag vet att jag är bra på det, riktigt duktig faktiskt. Men på något vis känns det som att det passar bäst att hålla det på hobby nivå. Till veckan startar ett helt nytt kapitell och jag känner mig mer livrädd än förväntansfull. Hur ska jag klara av ett jobb där kunskpen inte sitter i benmärgen? Där rutinerna inte faller naturligt? Det här mina vänner kommer bli en utmaning, minst sagt. En spännande utmaning som jag hoppas kommer ge kunskap som kommer hjälpa mig. Jag har blivit den där mäniskan som jag inte begrep mig på i unga år. Den där personen som hade jobben jag ville åt men som valde en annan väg. Så otroligt märkligt.

 

Det är en otroligt lugn kväll här på Istidsgatan. Den blivande bygger nya bekantskaper och själv njuter jag av hemmalivet på en såndär fånigt hög nivå. Ett glas bubbligt till serier. Ibland smyger jag iväg bara för att kika en extra gång på den lilla människan som sover i sovrummet. Det är ganska otroligt. Att för drygt åtta år sedan träffade jag hennes pappa. Då hade jag nog aldrig trott livet skulle te sig såhä. Vi har det ändå väldigt bra.

Vi har gjort det bra!