Tiden som var

 
Ibland kommer tanken vi istället för att ha en fem månaders bäbis innanför väggarna skulle haft ett 16 månaders barn. Vilken tid ändå, tiden som varit. Så otroligt märkligt. Lika avlägset så känns det nära. Den där drömkänslan som vi var tvungna att sega oss igenom. En tjock dimma av sorg. Tänk så avlägset det känns emellanåt. Jag är otroligt tacksam över Alba. Hon är ju världens finaste Alba. Men sorgen från då kommer nog alltid finnas kvar. Men nuförtiden tänker jag mest tillbaka på det som var sådär fånigt fantastiskt inte allt de där som var så fruktansvärt jobbigt. Du är vår lilla flicka lika mycket som Alba är vår lilla dam. 
 

Du är inte bortglömd lilla vän. 

 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0