Sokkerflikkan

 

Onsdag och en oerhört seg morgon. De sega mornarna går hand i hand med att den blivande är ledig dessa dagar. Att ta sig upp ur sängen då en annan ligger kvar är mer eller mindre omöjligt. Men upp och iväg på räser cykeln. 

 

Vi har avklarat ännu ett besök hos barnmorskan. Hela familjen fick lyssna på hjärtljud och se på då jag utmanar allt i min kropp som ger signaler om att fly fältet då rutin sticket i fingret kommer på tal. Iof så känns det som att jag börjar vänja mig vid denna fruktansvärda behandling ;) Det jobbigaste med att vara gravid hittills är nog alla jäkla blodprover, stick och äckel som ska sprutas in i kroppen. Men dagens stick gick bra. Det kändes lite som att det var min skyldighet, att kontrolera allt det där som säger spring. Så lilla V inte blir ärrad för livet. Det är en onödig fobi! Som tur var så verkar det inte som att hon uppfattade situationen på samma sätt som jag. 

 

Bäbis växer som den ska, magen växer också enligt kurvan om än lite under medel. Men det var redan väntat. 

Vi får se hur det tänker fortsätta, om lite mer eller mindre än 14 veckor är bäbis här. Vilken omställning det blir, inte bara för oss utan även för den lilla damen och afghanerna. Ett tag var jag helt inställd på att låta Christopher vara hemma, så att jag skulle kunna jobba. Men allt eftersom tiden gått känns det mer och mer lockande att bara vara hemma och ta tillvara på tiden vi har framför oss. Oavsett hur allt faller på plats blir jag hemma första tiden. Sen får vi se hur allt fortlöper.

 

 

 

 

Tisdagkvällen har kommit. Den blivande är på gymmet och själv sitter jag hemma och myse med bäbisen i magen. Det är minst sagt en vilding. En vilding som vet hur man ska sträcka på sig, sparka och verkligen inte sova. Det känns ganska otroligt ändå, att bäbisen som ligger där inne redan är väldigt stor. Att bäbisen i skivande stund är färdigutvecklad, att den bara ska tjocka på sig, växa sig stor och stark. Det är ganska otroligt! Imorgon väntar BM besök i vanlig ordning. Som vanligt så känns det mer eller mindre meningslöst att gå dit med tanke på att jag har absolut inget att fråga om eller upplever några bekymmer. 

 

Förutom bäbisen som faktiskt gav mig och Christopher ett släng av "Shit det är faktiskt inte allt för länge kvar nu" känsla här om dagen. Så känns det som att det mesta är färdigt. Inte för att vi har ordnat speciellt mycket, allt var i princip redan klart från början. Skillnaden nu och då är bara att V fortsätter sova i spjälsängen medan bäbis får en vagga som gått i familjen. Bäbis har det mesta i klädväg så prio ett denna höst/vinter är att pälsa på V, mig själv och Christopher. Ser inte alls fram emot att söka nya vinterkläder till mig själv. Men det är tyvärr ett nödvändigt ont.

 

Bjuder på två bilder från senaste tiden med V. Vi passade på att busa i lekparken medan den sjuka pappan försökte kurera sig hemma. Picknick i lekparker måste vara blande det bäsa :)

 

Nu ska jag fortsätta kvällen med en godis och lite supernatural.

 

 

 

 

På arbetet fick jag idag min första kommentar om att magen var väldigt liten utifrån veckan jag befinner mig i. För en tid sedan kännde min barnmorska att hon var tvungen att förvarna oss om att magen är liten och att vi förmodligen kommer börja få kommentarer om detta. Hon ville inte att vi skulle oroa oss, för helt normalt är det. Att ha en liten mage. Tydligen blev det oftas så för kvinnor med min kroppstyp. Jag måste erkänna att det inte har varit något jag har funderat speciellt mycket på. Jag har mer fouserat på att ta mig framåt, att vi skulle ta oss förbi halvtid, att jag ska känna av bäbisen varje dag och faktiskt försöka ta tillvara på tiden och njuta. Försöka att inte fokusera på all ångest som kom lika fort som pluset. 

 

Men de senaste dagarna har jag faktiskt noterat att magen nog kanske är ganska liten. Åtminstone då jag jämnfört med andra. Men det känns ganska skönt, i slutändan lär den vara stor hur som. Men än så länge är det fullkomligt lagom.. bortsett från känslan av att jag fortfarande bara känner mig tjock och inte gravid. Men det spelar inte heller någon roll. Huvudsaken är att allt fortsätter som en normall graviditet. Att oönskade tankar håller sig borta och att vi sakta men säkert vandrar mot mållinjen. 

 

 

 

 

 

Snart måste jag vara en fena på det här med arbetsintervjuer. Ungefär i sama veva som jag flyttade upp till Jokkmokk såg jag framemot dagen då jag skulle få böja söka jobb med nya meriter. Se vilket värde man fått på arbetsmarknaden. Nu i efterhand måste jag erkänna att det inte är speciellt mycket roligare än vad det var innan. Som ni kanske förstår söker jag jobb med eld och lyckta, men förväntar mig inget fram till dagen bäbis där inne är utanför magen. Det gör mig inget heller. Som det är nu känner jag mig väldigt nöjd och tacksam. Jag har fram till nu jobbat i princip heltid från och med dagen jag tog examen, fått meriter inom yrket jag utbildade mig till och pysslat på med annat. Det har varit rörelse varje dag så jag har haft få stunder att faktiskt fundera över livet som växer sig större. Vilket har varit oerhört bra för min del. För månaderna som gått, speciellt tiden innan sommaren har varit allt annat än underbar och rofylld. Ni blir knappast shockade då jag skrivet att det har varit ångest, en tjock dimma som tryckt på. Men idag är känslan anorlunda. Allt känns faktiskt roligt! 

 

Men det var inte det inlägget skulle handla om. Jobb, arbetsintervjuer, CV och personliga brev. Jag börjar nog va en fena på dem. Under de senaste månaderna har jag varit på intervjuer som jag faktiskt aldrig trodde jag skulle få sätta foten på. Att falla på målsnöret är nog en del av grejen. Men ännu är jag en av tre till en fast tjänst på Vattenfall. Oavsett besked så skulle dom höra av sig i slutet av sommaren, alltså väldigt snart. Imorgon åker jag på ännu en intervju, en intervju som kranförare. Jag sitter och ler lite för mig själv i skrivande stund, det känns faktiskt ganska roligt. Kranförare, det är verkligen ett yrke jag aldrig trode jag skulle bli aktuell för. Men imorgon blir det intervju för ett jobb jag faktiskt tror jag skulle vilja ha. Kranförare, lite fränt klingar det ändå. Även om intervjuin inte skulle ge något i nuläget pga mitt tillstånd, spakande vilding i magen alltså. Så känner jag mig onekligen nöjd med att mina meriter kan göra mig aktuell för kranförar yrket.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med det mina vänner ska jag nu ta en promenad med afghanerna, vi har ändå en geting i lägenheten så att vara hemma är inte ett allternativ just nu.

 

 

Att virka fungerar som någon typ av terapi. Den där lugna stunden då jag kan sitta i soffan med en gobit, lite the och slö se tv med virknålen i högsta hugg. Det blev verkligen en sådan kväll jag hade här om dagen. Den blivande tog sig en tidig kväll, själv mös jag upp i soffan. Njöt av det totala lugnen och mörkret som sakta ha letat sig upp till våra omåden. Ljusen var tända och suget att virka infann sig. Nu har jag påbörjat evighetsprojekt nummer två. Det är nämligen så att lilla bäbis i magen också behöver sin alldeles egna virkade filt.Det kan även vara så att jag sätter ett större värde på egengjorda saker, sådant som får följa med i livet som ett minne från förr. Det är lite det jag hoppas de virkade filtarna kommer göra. Vilhelmina fick den förra, hon har även en stickad filt från bonusmoster. Så nu har evighetsprojektet inletts och såhär långt ser det ut på det här viset.

 

 

 

 

 

 

Det har varit en fartfylld helg. Fylld med bra att göra saker men även en hel del lek. Större delen av tiden har tillbringats i Vännäs. Vissa var så ivriga i polen så det knappt hanns med att ta av blöjan.

 

Men så får det vara då vädret bjuder på sommarvärme utav dess like. Polbad var bara en av de saker som helgen bjöd på. Tvätt av mattor, loppis och syster häng. Det är nämligen så att syster går runt med en lite mindre bäbis i hennes mage. Det blir ingen 2013 bäbis som vår men det kommer inte skillja allt för många månader på dem vilket känns lite extra roligt.