Sokkerflikkan -

Att inte skriva om..

Det har varit stängda dörrar här en tid. Innanför har det inte hänt mycket, mer som ingenting. Dörrarna har bara varit svåra att öppna eftersom jag inte har bestämt om jag vill fortsätta skriva, berätta om vardagen i sin enkelhet. Den senaste tiden har jag känt att jag vill vara lite anonym. Fokusera på annat. Jag vet fortfarande inte om jag vill ge inblickar i vår resa. Det känns mer som att detta är något vi gör tillsammans. Något vi vill ha för oss själva och inte dela med världen. Egentligen vet jag inte varför den känslan känns så stark. Men tills vidare går jag på magkänslan.

Inom en snar framtid blir tre fyra, halvtid är passerad sen en tid tillbaka. En liten har äntligen valt att komma till världen. V blir storasyster, familjen växer och egentligen går det inte att beskriva hur det känns. Att vi kommit oss förbi en milstolpe. Att bäbisen är friskförklarad från allt man kan bedömma i nuläget. Det har sakta sjunkit in att det faktiskt med största sannorlikhet kommer gå vägen denna gång. Att den sparkande vildingen där inne snart är hos oss på riktigt. Det är en övermäktig känslan som både gör mig orolig, lycklig och förväntansfull. Det är nämlien något alldeles speciellt det vi går igenom tillsammans. Något ingen kan begripa om man inte varit där själv.

Tre blir fyra. Familjen blir stor på kort tid.

Ta hand om er!

2013-07-30 @ 17:42:23 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Arbetsveckan - Över!

Godmorgon bloggen!

Idag görs den allra sista arbetsveckan för den här veckan. Sen rullar vi ner mot Bollnäs för släcktträff. Bilen ska packas och vi alla möts upp för avfart i Vännäs.Vi hoppas på sol och värme, då kanske man vågar sig på ett bad.

Vi hörs Läsare, Jag bjuder på några bilder från insagram. Det känns som att det böjar bli en vana.

Ta hand om er!

2013-07-04 @ 09:19:57 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Pigg

Detta är första kvällen på mycket länge som jag känner mig riktigt pigg utan huvudvärken. Veckan har än så länge spenderats i Lycksele, Lycksele tar onekligen fram minnen. Förr, då jag och Christopher träffades åkte vi en del dit. Men idag är det några år sen sist. Närmast är nog 2010, en helg med hotell vistelse och festande. När jag tänker tillbaka inser jag hur sjukt mycket vi gjort tillsammans. Hur väl jag känner denna människa. Att blickar kan vara så talande. Det mina vänner är en speciell känsla, då man inser vilken fantastisk människa man har nära. När man har någon man är beredd att ge upp delar av sig själv för. Idag lever vi ett liv ingen av oss riktigt hade räknat med. Men vi har fått ihop det riktigt bra, vi brukar säga att vi är ett bra team.

Vad saknas då? Egentligen ingenting, det är nämligen riktigt bra. Men om jag ska våga gissa så saknar den blivande en gammal 144, eller en kär gammal Audi s4 som tjänade tappert. Jag själv saknar mina kaniner, är det något som fattas så är det dem. Jag har sagt att 2016 då vill Vilhelmina ha minst sex kaniner. Sex kaniner av rasen fuchs från Norge har hon beställt, tyska fuchsar skulle också funka. Christopher tror mer att det är en 144 som hon längtar efter. Jag ställer mig tvivlande. Menar, vilka barn älskar inte kaniner:D

Hur som så kommer kaninerna komma då tiden är rätt. Jag längtar riktigt till dagen burbygget påbörjas, jag har vetat sedan länge hur jag vill ha det. Jag ser fram emot dagen och jag kan inget annat än hoppas att den lilla damen kommer gilla ljudet av kaniner som knaprar bröd, doften av hö och alla små ungar som åter igen kommer födas. Det är något magiskt, helt fantastiskt med kaninuppfödning. Det är en livsstil och jag älskar det!

2013-07-02 @ 21:24:05 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()