Sokkerflikkan

 

 

Gårdagens inlägg publicerades inte som jag ville. Det blev bara bilder utan en vettig rubrik. Teknikens under..

Gör ett nytt försök idag innan vi ska klä på oss och gå våran morgon promenad.

 

Som nämnt tidigare så har vi här hemma börjat med smakportioner. Alba gapar som en fågelunge och om hon fick bestämma hade hon gärna ätit hur mycket som hellst. 

 

Vi passade vi på att få saker gjort. Sånt där som skulle gjorts för längesedan. Vi har startat upp sparkonton till barnen. Vi ordnade en nappflaska från märket calma som ska efterliknar ett bröst med sugmotstånd. Det pumpas nämligen för fullt här hemma. Med både en elektrisk och en handupump av märket calma. Att pumpa är verkligen inget jag gillar, men det är tyvärr ett nödvändigt ont nu då allt blev upp och ner.  Förutom pumpandet så har vi introducerat pytteportioner av egengjorda puréer. Morot har blivit en favorit här hemma och snart ska gröten introduceras.

Då vi ändå var på stan passade jag på att utöka Albas garderob. Två kortärmade boddysar och ett par tajts fick flytta in. Det finns alldeles för mycket fint! 

 

Vi kommer allt närmare sommaren, om vädret fortsätter i samma anda så har vi nog en kanon sommar att se framemot. Det är dessa soliga dagar man känner att man saknat ljuset, värmen och dofterna. Orken kommer tillbaka och djuren får vårkänslor. 

 

Men tiden framöver blir inte alls som vi planerat. Ibland ändrar sig allt och ett tillfälle som kanske inte kommer tillbaka dyker upp. Att tacka nej fanns inte på kartan, vi får försöka gilla läget och få det att fungera ändå. Som en del av er vet så har jag fått jobb. Ett riktigt jobb, ett såntdär jobb som ger en förmånena till en jobbtelefon. Ett sånt där jobb där jag faktiskt kommer tjäna pengar, sådär så man faktiskt har kvar något efter att räkningarna har betalats. Ett såntdär jobb som kräver kunskap. Ett jobb där jag kommer utveklas och lära mig något nytt. Klättra i elstolpar och bredda kompetensen och underhålla min utbildning. Men jobb innebär också att jag inte kommer vara hemma med Alba längre åtminstone inte nu i början. Det svider i hjärtat! Det känns sådär hopplöst och tråkigt, som att jag kommer missa allt och knappt se henne och Christopher. Det enda roliga är väl just den ekonomiska biten, men även det att jag kommer vara hemma sen igen. 

 

Allt kommer förmodligen falla på plats och kännas bättre då allt drar igång. Men den svider, det gör faktiskt lite ont. Men vi gör det för att investera i framtiden om man kan uttrycka sig så. Öka chanserna att få jobb på hemmaplan. En skräckblandad förtjusningen är vad det är.

 

 

För snart ett år sedan var en stor del av min släkt på mammas sida nere i Bollnäs för släktträff. Tänkte bjuda på lite bilder från den resan.

 

Tydligen var filerna för stora för att kunna laddas upp, och jag orkar inte förminska dem. Så ni får nöja er med dessa.

 

 

 

 

 

Den kroniska förkylningen hänger kvar, likaså den kroniska tröttheten. Förmodligen går förkylningssymtomen och trötthet hand i hand. Det har varit ett par slitsamma dagar, min hjärna hänger inte med. Sen Alba kom har den ena förkylningen avlöst den andra. Tror jag inte har gått frisk en enda vecka fören nästa förkylning varit på ingång. Nu börjar hostan och snuvan ta ut sin rätt och tröttheten kom som ett brev på posten. Slitsamt är vad det är. Men förhoppningsvis avtar det snart i tackt med att vädret blir bättre. 

 

 

Det är många som har funderat över hur det går med afghanerna. Eller snarare har det varit så att folk har frågat med viss oro i rösten över hur afghanerna tar hela omställningen med att ha barn i hemmet. Hela omställningen har varit påfrestande, inte speciellt mycket för Esther men Rasmus har tagit förändringarna hårt. Inte på sättet att han inte trivs med barn han känner. Utan mer på sättet att han är rädd att glömmas bort, han visar avundsjuka och har ett större behov utav närhet. Sen Alba kom har han njutit fullt ut av våra obligatoriska badstunder. Han njuter av uppmärksamheten som endas riktas mot honom. Uppmärksamhet som inte avbryts av en liten människa som tar upp en stor del av husse och mattes tid. De första två månaderna var nog jobbigast, innan vi hittade varandra i våra nya rutiner. Idag har Rasmus fångat vår nya familjemedläm med hjärtat. Han ser henne som en del av vår flock. Är Alba på golvet ligger han gärna nära, nära. Om vi varit borta är det ytterst viktigt att hälsa husse, matte och Alba välkommna hem med skutt och hopp för oss vuxna och mysiga pussar i Albas ansikte. Rasmus är som jag sagt förut nog den mest speciella hunden jag mött i mitt liv. Jag har länge påstått att han inte är en hund. Han är en afghan ända ut i klorna. Men i allt det där som är så typiskt och konstigt så är han helt fantastisk. En individ som gjort oförklarliga avtryck i våra liv. Jag har stundvis haft otroligt dåligt samvete över afghanerna. Över omställningen som varit otroligt stor i våra liv. Men jag försöker verkligen uppmärksamma dom mer. Bjuda på gosaker och ta oss ut på långa promenader trots att barnvagnen och Alba ska med. Det är inte alltid enkelt vill jag lova. Men jag tror att jag och afghanerna ändå har hittat en rutin som fungerar. 

 

Afghaner är fantastiska hundar. Speciella men fantastiska.