Resultatet - Babyfilt
Som nämnt igårkväll så är nu projektet babyfilt avslutat. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig då jag påbörjade projektet men känner mig ändå nöjd. Kanten runt fick filten att kännas mer levande då den fick lite rörelse. Nu för att fira in valborg tänker jag virka en kanin..
Denna typ för att vara exakt, fast denna gång utan knappögon.
Valborg i Bergvik blir lugn. Mer att jag väntar in tiden och hemdagen. Men hoppas ni alla som tittar in dagligen för att läsa får en härlig kväll, ser stora majbrasor och undviker oönskade bränder.
Ta hand om er!
Plötsligt händer det!!
Äntligen, efter månader så händer det. Idag kunde jag äntligen lägga virknålen åt sidan och känna mig nöjd. Idag blev babyfilten klar. Jag har tjuv visat på instagram det färdiga resultatet men här på bloggen tänkte jag vänta in morgondagen. För att istället visa bättre bilder än vad mobilen åstadkommer.
Äntligen kan jag påbörja ett nytt projekt utan att känns ångest över filten. Imorgon ska jag enbart virka för nöjet och tänker därför göra en kanin.
Vi hörs imorgon mina läsare.
Ta hand om er!!
Kortvecka
Segt och vårigt, det är nog så jag skulle sammanfatta dagen. Det har inte bjudits på speciellt många aktiviteter mer än lite traverskörning. Imorgon är det en halvdag och onsdagen ledig. Det bjuds alltså på en kort vecka. Ganska skönt. Trots det att man inte behöver slita ut sig om dagarna.
Bjuder på några bilder från en av kraftstationerna. En kraftstation med äldre maskiner. Maskiner som man kan kalla hantverk. De har sin charm, helt klart.
Smulan
Den sista tiden har tankarna och känslorna smygit sig på. Jag har tänkt en hel del på allt som jag inte har funderat speciellt mycket på under sista tiden. Alla de där månaderna som man bara kämpade igenom en tjock dimma, försökte hitta andetagen och ta sig igenom dagarna. Det var längesedan nu som jag faktiskt funderade på allt det där som var. Allt det där som gör så obeskrivligt ont. Det var längesedan jag funderade över sorgen. Över känslan av misslyckande. Känslan av att vi förlorade något vi aldrig han uppleva. Allt det där som gjorde så otroligt ont. Det gör lika ont idag. Skillnaden är bara att jag inte gråter längre. Det var längesedan tårarna upphörde. Men trots det så värker det lika som för åtta månader sedan. Det är inte en lika tjock dimma, men känslorna känns precis lika färska. Ibland händer det att folk drar upp ämnen. Varje gång känns det som att blodet isar, som om allt det där som jag försökt undvika att fundera över sköljs över mig. Igen.
Det var fruktansvärt, så fruktansvärt hemskt. En situation i total maklöshet. Ett tillfälle då man lämnar ödet i andras händer. Timmar som tillbringades i ett konstigt vakum med vetskapen om vad som skulle hända, som hände. Vi höll om en liten, liten människa. Jag låg i en säng med en liten flicka alldeles brevid. Då jag tänker tillbaka känns hela ögonblicket så otroligt overkligt. Hände det verkligen? Gick vi igenom alla dessa månader och kom ut på andra sidan? Vi påbörjade något helt otroligt som avslutades lika oförståligt. Ibland slår tanken mig att vi faktiskt gick igenom 21 veckor, vi hade en liten människa som levde i 147 dagar. Jag kände dig, varje rörelse mot slutet. Du var stark, otroigt stark. Vi upplevde något som kändes så overkligt där känslan förstärks med vetskapen om att inga andra fick uppleva dig. Men du fanns, vi har dig förevigad. Hemma påminner en hel del om dig. Men det känns inte lika tungt längre, lika ont. Men det känns viktigt att det finns saker som påminner. Som faktiskt visar att du fanns. Det är viktigt.
För du fanns, du gjorde avtryck vi kommer leva med resten av våra liv. Du skapade känslor som inte går att sätta ord på. Du förändrade mig. På något vis tog vi oss igenom den jobbigaste tiden. Idag saknar jag dig lika mycket som för åtta månader sedan. Jag måste tro att det blev bäst såhär även om jag stundvis ångrar vårt beslut. Men jag måste leva i hopp om att det blev bäst. Det fanns inget rätt eller fel. Vi gjrode bara ett val, det är kanske där det känns mest fel. Att ta ett beslut som kändes lika rätt som fel.
Du kommer alltid saknas, det kommer alltid göra ont. Jag kommer nog aldrig kunna förstå vad vi gick igenom.
Tiden har bara gått, och med tiden gör det mindre ont.
Babyfilten
Det har verkligen gått långsamt med babyfilten under de sista veckorna. Men med Bergvik så kom inspirationen tillbaka. Har virkat större delen av helgen, varvat med serier. Nu är filten snart färdig. Den blir inte alls so jag hade tänkt mig, men den blir ganska fin ändå.
Ni får se några halvkassa insta bilder. Ska försöka fota bättre lite senare. Har bara kanten kvar på tre sidor, sen tror ja att jag vågar påstå att den är färdig.
Vitsippor, Vår i Bergvik
Instaregn
De senaste instabilderna. Nå mycket mer änn detta har jag inte att uppdatera. Ska uppleva min första helg i Bergvik och sen hoppas de kommande dagarna flyger förbi.
Vi hörs!
Söderöver
Sen i tisdags så spenderar jag min tid i Bergvik. Bergvik som är ett litet sammhälle utanför Bollnäs. Tre min har jag till Bollnäs och 1,5 till Söderhamn. Min mormor är eld och lågor, det är nämligen så att hon har Bollnäs varmt om hjärtat då hon är uppväxt här. I juli ska vi även på släcktträff i vackra Bollnäs. Inte allt för långt bort från Orbaden, för er som vet vart det är. Här i Bergvik gör jag den sista delen av denna utbildning. Praktik i sex veckor, sen så avslutar jag ett kapitel och börjar på en ny sida.
Här nera värmer solen, de är grönt efter husväggarna och vit och blåippor blommar. Det är verkligen vårkänslor i luften. Om det inte vore så att allt jag håller kärt är hemma i norrland skulle jag helt klart kunna överväga att flytta söderut. Det är vackert här. Men då man är bort så lär man sig även uppskatta hemma lite mer. För hemma kommer alltid vara hemma!
Bilderna visa hur jag har spenderat min arbetsdag. I solen ute på en damm, hela dagen. Det känns i kroppen kan jag lova.
Ta hand om er!
Några dagar senare
För att summer upp..
Esther blev jagad av en elak samojed. Tur min stjärna är snabb! Och folk med argsinta hundar borde ha vett nog att inte släppa ut dem utan koppel. Det gick bra, Esther kännde sig nog mest förolämpad att någon kunde vara så elak mot henne. Hennes matte däremot var flyförbannad!! Min stackarns jätte bäbis!
Jag har gråtit mig igenom ett tandläkarbesök. Det är inget ovanligt att jag gråter då jag tar sprutor. Hos tandläkaren brukar jag aldrig ta bedövning. Härdar hellre ut än genomlider bödövnings prossesen. Denna gång tänjde jag lite på gränserna. Grät mig igenom hela besöket och var nog närmare döden än någonsin. Besöket avslutades med, "Du är nog inom kategorin, folk som får ta lugnande" Jo jävlar, jag genomlider hellre allt utan bedövning än att förtära ännu mer skit i kroppen.
Våren har kommit till Istidsgatan, med videkissar och enstaka solstrålar.
Esther har fått sig ett vårbad och Rasmus står på tur idag.
Det var en liten summering mina vänner. Jag hinner inte mer idag, vi har ett fullspäckat schema. Snart kommer nämligen det blivande hem och innan dess hade jag tänkt hinna storstäda lägenheten.
Ta hand om er!
Inne i berget
Flera hundra meter ner, precis där. Långt ner under marknivå i ett enormt utrymme. Vita väggar med oranga karmar ramar in mitt synfält. Ett rum fyllt av relän långt ner i marken. Om världen blir bombad måste detta vara ett säkert utrymme. Bortsett från den enorma mängd kubik vatten som bara ger sig till känna genom mullret som ligger i bakgrunden. Maskinerna jobbar, krafterna är enorma.
Idag spenderar jag dagen tillsammans med relän. Det är faktiskt ganska tråkigt och händelselöst. Men snart får jag faktiskt säga att det är helg. En helg med min blivande, kvalitetstid.
Vi hörs senare!
Afghanerna
Utdelning
Jag skrev för en tid sedan att jag hade sökt ett jobb som jag faktiskt hoppades på. Ni kan läsa om det
här.
Idag hörde dom av sig! Jag måste erkänna att jag blev lite glad, ett steg i rätt riktning. Men som nämnt tidigare så har jag tidigare tagit mig hit. Det är vid mållinjen jag har rasat. Men måndagen blev helt klart lite bättre på det här viset. Sommaren är ännu ganska lös. Jag har jobb och jobb på G. Men frågan är vad jag vill med mina jobb. Om jag vill att de ska leda till något eller om jag bara vill tjäna pengar. Vill jag jobba med djuren eller ska jag prova något annat, butik? och hur mycket vill jag jobba? Jag har faktiskt aldrig haft problem att få jobb. Det tråkiga är väl att jobben inte är speciellt långvariga. I sommar står jag dock inför en ny utmaning då det gäller jobbandet. Men det lovar jag att berätta mer om längre fram.
Imorgon hoppas jag på änu ett samtal. Annars mina vänner så har jag förberätt kvällen med en filt och dator. Ska nämligen skriva en rapport med säkerhetstänk under min praktik. Ikväll tänker jag försöka hitta motivationen till just detta. Önska mig lycka till, det kan nämligen verkligen behövas. Jag och Lego, min katt gör nu en styrke ansträngning.
Ta hand om er!
Kvällslugnet
Efter ett födelsedagsfirande och middag så andas jag nu in lugnet. Det har varit full aktivitet hela helgen. Det tar på krafterna. Men vilken helg vi haft! Kvällen har avrundats med hundpromenad, afgharnerna har fått strosa i skogen medan jag försökte fördela min vikt på bästa sätt för att inte gå igenom skoterspåret. Det har nämligen töat extremt mycket den här helgen. Våren tog ett jätte kliv framåt. Snart är det sommar, jag längtar riktigt mycket. Jag längtar till cykel utflykter, sena sommar nätter och ett dovt muller från någon kass sommarplåga.
Nu mina vänner ska jag avrunda kvällen. Känner mig sliten och en lång sömn är mer än välbehövd.
Vi hörs imorgon.
Natt!
Innan födelsedagsfirandet
Tänkte jag hinna med en snabb uppdatering här inne. Det är nu helt tysst på Istidsgatan. Hundarna sover och vi ligger i varsin soffa. Njuter av lugnet kanske. Men ja måste erkänna att det är ganska tråkigt då damen åkt. Hon livar snabbt upp en helg och på något konstigt vis får jag mer gjort då hon är här än då vi är ensamma.
Som jag nämde igår så har vi haft en härlig helg. Lördagen spenderades hemma, vi bjöd farmor och farfar på middag och kikade på hockeyn. Det blev en lagom lördag. Men nu i efterhand måste jag erkänna att vi har spenderat pinsamt lite tid utomhus. Idag lyser solen och det är ett riktigt härligt vårväder. trots det så ligger jag helst på soffan. Men snart ska vi iväg på födelsedagsfirande, Ida min systerdotter fyller hela tio år. Tvåsiffrigt. Då är man verkligen stor. Detta ska firas med tårta och kaka. Precis så som det ska vara, kvällen kommer avrundas med middag hemma i Pengis.
Jag hoppas ni alla haft en härlig helg!
Hockey och brännande ögonlock
Klockan slår halvtio en lördagkväll. Musik dundrar genom väggarna från grannen. Eller nu ljög jag faktiskt, om vi stänger av allt och sitter tyssta kan vi ana musiken som spelas. Det är fest ikväll på Istidsgatan hos någon vänlig själ som informerade om festligheter. Men här sitter vi, vid halv tio en lördagkväll och är helt slut. ögonlocken brränner, snart gör vi kvällen. Det har nämligen varit full aktivitet på Istidsgatan. Vilhelmina helg med allt vad det innebär. Ni får en bättre helg uppdatering imorgon. Nu ska jag gå ut med hundarna och sen besöka vår efterlängtade säng. Det har varit en härlig lördag, vann hockeyn det gjorde vi också. För självklart hejjar vi här på Istidsgatan på Skelefteå.
Vi hörs imorgon mina läsare.
Vi på Istidsgatan säger nu godnatt!
Vilkorslös kärlek
Det här med familjeförhållanden och familjebilder har aldrig varit något jag har funderat över. Men sen dagen Christopher berättade att han skulle bli pappa började tankarna komma. Att ha båda föräldrarna under samma tak har alltid varit en självklarhet för mig. Jag har aldrig behövt funder över familjebilder då min har varit så självklar. Knappt människor runt om mig har levt under andra premisser. Möjligt att jag är lyckligt lottad. Jag vet inte. Men att leva med båda föräldrarna under samma tak är inte lika vanligt nu som förr. Det kanske är vanligare att ha skilda föräldrar eller föräldrar som aldrig levt med varandra i daggsläget, jag vet inte.
Detta har blivit något jag funderat en hel del på. Hur man bygger upp starka familjebilder och en trygg punkt för barn som inte växer upp med båda föräldrarna under samma tak. För Christophers dotter blir detta inget konstigt, det är hennes vardag. Att ha sin familj hos mamma och sin andra familj hos pappa. Det är väl nämligen så det blir. Barn som aldrig växt upp med föräldrar som levt tillsammans får två familjer.
Nu för tiden har vi Christophers dotter med jämna mellanrum. Det har blivit en rutin som förhoppningsvis med tiden kommer leda till ett veckoboende. Hon är en del av vår familj. Vi turas om med allt vad det innebär att ha en barn i familjen. Vi har inte delat upp alla måsten det har mer fallit naturligt att jag för det mesta sköter nattningen och de eventuella nattliga händelserna. Mat och blöjbyten är relativt jämnfördelat och lek och bus likaså. Vi har inga måsten i vår familj, att jag tvunget ska sköta min del utan vi hjälps åt. Vi gör detta nämligen tillsammans. Vi fostrar och försöker få våra rutiner. Det är ju nämligen så att detta har blivit vår lilla familj. Christophers dotters andra familj. Det är viktigt att hon har en trygg plats även hos oss, att vårt hem kan ge vilkorslös kärlek. Det är nämligen det jag tror är viktigt blande dessa familjebiler som inte blir som man tänkt. Att man inte gör någon skillnad på hel och halvsyskon. Alla är lika älskade, alla lever under samma förutsättningar och alla får sitt. Jag tror även det är viktigt att det finns en pappa och en mamma. Det är dom som blir de fasta punkterna. De som barnen ska kunna relatera till. Alla utöver dessa ska bara ge kärlek. Visa att dom är älskade och släppa in dem i familjen. Jag ser det som en självklarhet att för att få detta att fungera hjälps man åt om man ska vara en familj. Därför blir jag förvånad då folk berättar att de är chokade över att bonusföräldrar får ha egen tid med deras respektives barn. Att vara bonusförälder eller förälder ska inte göra någon skilnad i vilka som hanterar barnet under förutsättningarna att barnet känner båda lika väl. Att gå en barnvagnspromenad med ett bonusbarn ska inte vara mer märkvärdigt än när dens föräldrar gör det. Hemma hos oss är det inte konstigt om jag är hemma ensam med Christophers dotter, det är inte mer märkvärdigt än då hon är hemma med Christopher. Vi har inte gjort någon skillnad på oss mer än att det är Pappa och Lisa och då hon åker till sitt andra hem då åker hon till Mamma.
Jag är glad att det fungerar bra. För orolig har jag varit. Men idag känner jag mig mer glad över att det fungerar så bra som det gör och det jag tror mig ha lärt då det gäller familjebilder är att det nog är ovesäntligt hur dessa ser ut så länge barnen känner sig älskade. Från topp till tå och en miljard varv runt!
Bra avslut
Klockan har slagit sju och kvällen ska avslutas med en hundpromenad i vanlig ordning. Mina bästa har spenderat tid i pengis idag. Vi har myst de sista timmarna och njutit av hemmagjorda potatisbullar. Potatisbullar som är bland det godaste.
Det är märkligt det här, trots att jag bara är tre mil bort känns det lika tomt som då jag sitter i Jokkmokk. Jag saknar min blivande om dagarna. Att äta middag tillsammans, den dagliga pussen att gå och lägga sig tillsammans. Nu har mina bästa börjar rulla tillbaka till Umeå, min blivande och V. Jag kommer inte hem förrän på fredag, det känns mer som en evighet. Men onsdagen fick minst sagt avrundas bra, riktigt bra!
Kvistforsen
Det blir lite tråkiga inlägg om dagarna. Orkar inte starta upp en alldeles för gammal dator så mobilbloggning blir min grej. Mobilbloggning utan bilder. Inte kanske jätte spännande men ni är en trogen skara som tittar in varje dag. Så ett kvälls inlägg från mobilen är nog det minsta jag kan göra.
Idag har jag alltså spenderat timmar i kvistforsen, kvistforsen i Skellefteå. Inte speciellt mycket på kraftstationen utan mer på fiskodlingen. Jag trivs som fisken i vattnet - höhö. Skämt och sido men jag finner det trots allt väldigt harmoniskt att rensa fiskägg, miljarders ägg. Lyssna på radio och låta tanken glida iväg. Ungefär lika harmoniskt som att mjölka kor eller räkna möss. När jag tänker efter så har jag under åren samlat på mig en bred erfarenhet inom djuryrket. Jag känner mig faktiskt stolt. Det va mitt mål genom hela mitt gymnasieval och jag lyckades faktiskt. Man kan nog påstå att jag levde min dröm och insåg vad jag ville. Det är inte alla som tar sig ända fram. Jag lyckades, med svett och tårar kan jag faktiskt säga att jag varit djurskötare ut i blodet. Det är ett yrke man saknar lika mycket som man hatar. Vilken utsvävning det blev. Jag ville egentligen bara berätta för er att jag spenderat tid på fiskodlingen. Njutit av charmen med yrket och spenderat ytterligare en dag av denna praktik.
Nu ligger jag och Esther i sängen. Jag känner mig dödstrött och funderar hur jag ska orka mig ut med afghanerna innan jag får slå igen ögonen.
Hoppas ni haft en solig dag.
Ta hand om varandra!
Tidig start
Imorgon ska jag försöka väcka afghanerna sådär onödigt tidigt igen. Ni som trodde att jag inte behöver en väckarklocka. Eller att afghanerna står vakna och redo om morrnarna tror helt fel. Här hemma är det jag som väcker hundarna. De tycker förmodligen att matte lever om sådär onödigt mycket på morgonen. Esther hoppar gärna över morgonpinken för en längre sovstund. Men imorgon ska vi upp med tuppen. Afghanernas matte ska nämligen till kvistforsen i Skellefteå över dagen. Kul med en dagsfärd, men det blir en tidig morgon. En alldeles för tidig morgon!
Godnatt läsare, vi får höras imorgon!
Pengis
Efter att legat däckad sen tisdagskväll är jag åter på bana. Idag återupptog jag praktiken och hoppas dessa veckor fram till den 31/5 tänker rusa. Den här praktikperioden är roligare än min förra. Flera gånger om faktiskt, jag trivs i gruppen och får ta eget ansvar. De är bra på att lära och snabba på att ställa kluriga frågor. Men trots det är förutsättningarna desamma som på förra praktiken vilket gör det hela lite tråkigt, långsamt och lite mer därtill. Så därför hoppas jag tiden kommer rusa, att det plötsligt blivit juni och sommar. Att pengar kan börja tjänas och att vi kanske kan ha en extra peng att röra oss med denna sommar.
Förutom praktiken så virkar jag på babyfilten, det tar sig men det går ofantligt långsamt just nu. Tråkgöra det är vad de är, men bra blir det då det är klart!
Lekhörna
Innan månadsslutet blir det en resa till Ikea med systrar och mor. Det ska bli roligt. Egentligen har vi inget vi känner att vi måste köpa. Egentligen har jag inte planerat i budgeten för en ikea resa. Men lite ska jag shoppa. Vi planerer nämligen för en lekhörna. Vardagsrummet har sedan inflytt bara kännts som ett kaos. Jag vill ha nya soffor, soffbord och tvbänk. Men allt sådant blir inte fören dagen jag har lite mer i inkomst. Så fram till dess ska jag iallafall få njuta av att förinta Christophers databord. Det ska dö och slängas ut. Äntligen! Barbordet som bara står och tar platts ska även det ut ur lägenheten. Kvar kommer ett halvt vardagsrum stå tomt och tanken är att vi ska försöka inreda någon typ av lekhörna. Ett databord är ett måste tydligen men denna gång tänker jag avgöra vilket typ av bord. Sen ska vi försöka få in lite förvaringslådor, belysning och lekmatta. Det blir trångt, det är inget som förvånar. Men någonstans här hemma måste vi ha en plats för leksaker och annats nödvändigt då man är liten.
Vi får väl se, det blir inget märkvärdigt men jag hoppas det blir bra trots allt.
Då nöden kallar
Det blev en jobbig natt, en påfrestande natt. Esthers mage började strejka sent igårkväll. Förmodligen pågrund av allt frosseri i Pengis. Så 01:30 var det bara att kliva upp, ta på sig kläder och he sig ut i kylan. Vi han inte långt fören damen var tvungen att göra det hon gnällde om. Tur hon är klok Esther, ibland åtminstone. Men är hon dålig i magen har hon alltid varit duktig att informera innan olyckan är framme. Det är mer hennes matte som har hiskerlligt svårt för att motivera sig själv att kliva upp och he mig ut. Speciellt under månaderna det är kallt och mörkt ute. Då man har barn behöver man åtminstone inte kliva utanför lägenheten då de vaknar om nätterna. Då man har hund innebär nattliga gnäll nästan alltid att något är fel och vi måste ut. Tack och lov händer det inte ofta, verkligen inte. Men i natt var Esthers matte mer död än levande, förmodligen zombie stadiet. Idag sitter jag som dagarna innan och sörplar the och honung. Det blir varken bättre eller sämre. Så fort jag kliver utanför lägenheten skriker halsen och hostan blir outhärdlig. Så under resterande dag tänker jag bara va. Sitta i soffan med afghanerna och virka i snigelfart på filten. Jag har nämligen lovat mig själv att jag inte ska börja med något nytt projekt fören den är klar. För om jag startar något annat kommer jag aldrig bli klar, för att virka ihop rutor var nog det tråkigaste jag ha sysselsatt mig med på länge.
Men för att sväva iväg från inläggets innehåll så tänker jag visa er att jag har shoppat. För tydligen kan man inte ha för många. Vilket då betyder att jag FÅR köpa hur många som hellst.
Det är verkligen något alldeles speciellt med nappar, så otroligt söta. Så jag har alltså fyllt ut lagret. Det kändes bra, nästan som en tröst mitt i förkylningen.
Ta hand om er!
Den här sjukan
Jag börjar faktiskt känna mig less på att vara sjuk. Inte för att jag är sjuk ofta, verkligen inte. Men det var oerhört längesedan jag har varit drabbad av en förkylning såhär pass länge. Tredje veckan och det har inte blivit bättre. Snarare sämre i samma veva som jag påbörjade praktiken. Så oerhört bittert.
Idag tröstar jag med the och honung i mängder. Virkar i snigelfart på min babyfilt och försöker att inte tänka på den obeskrivliga mängden sand som fyllt upp vår lägenhet. Kan inte april och maj få springa förbi så det blir sommar. Så vi slipper dammsuga fyrtioelvatusen gånger per dag. Idag är nämligen en såndär dag då jag hellst skulle vilja ligga på soffan hela dagen och bara försöka bli frisk. Men min pedantiska hjärna kan inte slappna av. Allt jag kan tänka på är gruset och att jag egentligen borde ägna denna sjukdag till att städa varje vrå av vårt hem. Det känns nämligen som att vi har grus upp över öronen. Men om jag blundar riktigt hårt kanske känslan försvinner. Eller om jag sjunker in i min virkning så pass att tid och rum försvinner.
Nä nu är hostan sådär outhärdlig igen, mer the och honung tack!
Vilket fiasko
Under påskhelgen hade min äldsta syster högläsning ur en av hennes dagböcker från tiden som varit. Vilket fiasko är ordet som stannat i mitt sinne. Fiasko är även något man kan kalla detta. Förkyld har jag nu hunnit med att vara i tre veckor. Då den äntligen gett med sig kommer den tillbaka som en käftsmäll. Jag som nästan aldrig är sjuk verkar alltid pricka av att vara sjuk under LIA perioderna. Idag är känslan mer såhär. Svettningar, huvudvärk, hosta och en brännande känsla bakom ögonen. Sjuka kommer alltid olämpligt och det stämmer även här. Detta hade jag inte tid med, verkligen inte.
The med honung och ryggläge är dagens huvudsyssla i hopp om att jag ska vara bättre på fredag åtminstone.
Dag ett
Av 45 arbetsdagar är nu avklarad. På en arbetsdag har jag gjort mer än vad jag gjorde under hela LIA period två. Att få lite ansvar. Ringa DC, ronda själv, ta på grejerna. Fundera och skruva på egen hand. Det är riktigt roligt, det blir inte rätt alla gånger men det är de gångerna man lär som mest. Det har helt enkelt varit en riktigt givande arbetsdag.
Nu mina vänner ska denna slitna själ sova, vila ögon som bränner. Hoppas ni haft en solig dag med lite vårvärme!
Ta hand om er!
Lärande i arbetet 3
Under utbildningstiden har jag hunnit med 17 veckors praktik eller som det kallas på yrkeshögskolor. Lärandet i arbetet. Idag påbörjar jag mina sista nio veckor av utbildningen. Nio veckors läran i arbete. I slutet av maj har jag fått ihop 26 veckors arbetserfarenhet. Det ska bli intressant att se hur många av oss i klassen som lyckas slå oss in i branschen. Eller kanske deprimerande, vi får väl se. Idag är iaf starten av min praktik, min morgon startade extremt tidigt 03:00 för att vara precis. Då inte ens afghanerna tar sig upp då vet man att dagen startat alldeles för tidigt. Men iväg kom vi. Nu ska jag visa den bästa sidan och spinna små trådar för att öka chanserna till arbete. Jag kan inget annat än att göra mitt bästa. Sen får jag se om det räcker.
Hoppas ni alla får en mjukstart på veckan. Jag ska förmodligen fika fram till nio. Sen startar nog dagen på allvar.
Vi hörs senare!
Annandagpåsk
Jag tror inte jag är helt fel ute då jag påstår att det är annadag påsk idag. Ni får rätta mig om jag har fel. Jag har nämligen aldrig varit speciellt på bra på annandagar, doppardagar och alla andra röda dagar för den delen. Hur som så är det nämligen måndag idag. Måndag och början på vårt nya liv. Åtminstone mitt, jag har lyckats dra med mig Christopher för att jag behöver peppning. Idag mina vänner har jag nämligen börjat med springandet. Att börja första april var möjligtvis inte den smartaste starten då alla verkar tro att det är ett dåligt aprilskämt. Men jag lovar er att så inte är fallet. Vi började lätt med två kilometer och mitt mål är så där överdrivet engagerat så jag har laggt upp att springa varje dag. Innan månadsslutet ska halvmilen klaras och innan sista maj ska milen springas. Jag har vägt in mig på 53,1 kg. Men någon målvikt har jag inte satt upp. Tänkte sikta på en sommarmage sen vad vikten säger är ovesentligt.
Så idag startade vi alltså med 2 km! Jag funderade redan vid första stegat varför jag skulle börja med detta vansinne. Men det är förmodligen bara att bita ihop, det känns förmodligen bättre senare.
Annars mina vänner så har påskhelgen bjudit på strålande sol och många barnvagnspromenader med lilla fröken. Afghanerna har dragit in kilovis med grus och dammsugaren är väl förmodligen snart utnött. Men vi har haft en riktigt bra helg. Med faster och farbror mys, årets första grillning på stidsgatan och sommar sallad. Precis vi har smakat lite på sommaren med granatäpple sallad och solat fram några fräknar. Den lilla damen har som vanligt skött sig utmärkt. Hon sover som en stjärna och är inte sen med leendet, trots den snoriga näsan. Jag gjorde ett par tappra försök att aktivera damens framsteg med att stå upp. Vet inte om jag lyckades speciellt bra då det mest var fingrar vid linsen och andra närgångna närmanden.
Men till slut lyckades jag fånga det på bild. Snart har vi det vi gör både på Istidsgatan och Ersboda skulle jag förmoda ;)
