Sokkerflikkan

 

Att gå tillbaka till det gamla skulle jag se som ett nederlag efter två år i Jokkmokk. Alla som utbildar sig har väl som vision att få arbeta inom det området såsmåning om. Konstigt vore väl annars. Men i dagarna mina läsare sökte jag ett jobb. Samma jobb som jag sökte för lite mer än två år sedan. Samma jobb som jag föll på mållinjen, tvåa helt enkelt. Ett jobb som tar mig tillbaka till de gamal banorna. Men jag tänker ändå tillåta mig hoppas lite. Det ska bli spännande att se om man är intressant igen. Om jag tar mig ända fram. Det är svårt, det här med jobb. Att söka jobb det är jag väl snart en mindre expert på. Att ta sig på intervjuer har jag faktiskt åstakommit också. En del saker har jag tagit mig ända fram med, men de där extra intressanta yrkena har jag fallit på mållinjen. Med åldern kommer även visdom sägs det. Kanske ökar chanserna att vara nummer ett även med åldern. 

Jag får väl se, normalt hoppas jag inte på jobben jag söker. Jag söker dem nämligen bara, lägger dem åt sidan och blir förvånad och tacksam om någon skulle höra av sig. Men denna gång tänker jag tillåta mig hoppas, bara lite och se vart det tar mig.

 

I dagarna har tankarna fört mig iväg till så mycket som kunde varit annorlunda bara man gjorde om sina val. För två år sedan blev jag i princip lovad ett jobb bara jag läste in några kurser. Sen skulle jag ringa ett samtal så skulle de ordna in mig. Jag sökte in på kursera, kom in och fick hem materalet och började läsa. I samma veva kom jag in i Jokkmokk. Istället för att sattsa på hemma plan så packade jag väskan för jag ville bort från allt här hemma. Idag två år senare ångrar jag inte att jag åkte. Man har nämligen blivit en erfarenhet rikare och nya vänner. Vissa närmare än andra. Ett fåtal som jag tagit med mig hem till Umeå. Det där jag blev lovad står förståss inte kvar idag, men möjligheten finns fortfarande. Många gånger den här veckan har jag funderat om jag ska ta tag i saken. Börja om och vandra mot det jag var påväg mot. Ett spännande yrke som jag förmodligen hade trivts som fisken i vattnet i. Men som jag lärt förr tar livet lite snea vägar ibland, extra krokiga för att i slutändan stanna upp på mållinjen. Men jag tänkte ge det här året för att komma in inom kraft branchen. Ett år sen börjar jag kanske klättra mot det jag var påväg mot. Det är väl det här som ska vara tjusningen med livet. Hur man aldrig kan förutspå vart det tar oss. För tre år sedan kanske fyra? åkte jag ner på arbetsintervju för ett djurskötar jobb på Kolmården, det mina vänner var en upplevelse jag tagit med mig länge. Vilken känsla det var. Att vara en bland de 500 sökande som faktiskt tog sig hela vägen fram. Det är lite spännande med jobbsök, lika spännande som frusterande!