Efter lite mer än tre veckors tystnad är ni fortfarande trogna. Jag är imponerad av er. Idag tittar jag bara in lite snabbt för att skriva raderna att jag lever. Tiden har rusat iväg och jag har haft tankarna på annat. Livet har varit mitt stora ämne. Allt rullar på, allt är bra. Fantastiskt bra för att vara precis. Här nere i söden vågar jag nog påstå att sommaren är på framfart, det är varmt och grönt. Fåglarna lever livet och naturlivet gör sig påmind var dag. Jag njuter av värmen, sommarens ingång och tanken om att bara om en kort, kort tid är praktiken över. Jag får resa hem, hem till min blivande och livet så som det ska vara. 

 

Det känns bra mina läsare. Hoppas ni också upplever en härlig vår. Att ni passar på att stanna upp och titta omkring er. Se allt det där som man tar för givet. De gröna träden, den sopade asfallten, fågelkvitter och varma vindar. Det är nu man ska njuta har jag lärt. 

 

Vi får se när vi hörs nästa gång. Det har nämligen varit skönt att lägga bloggen åt sidan. Att hålla ens tankar bland dem jag håller kär. 

 

För er som inte håller er uppdaterade via instagram så bjude jag på den sista tiden i bilder.

 

 

 

Segt och vårigt, det är nog så jag skulle sammanfatta dagen. Det har inte bjudits på speciellt många aktiviteter mer än lite traverskörning. Imorgon är det en halvdag och onsdagen ledig. Det bjuds alltså på en kort vecka. Ganska skönt. Trots det att man inte behöver slita ut sig om dagarna. 

 

Bjuder på några bilder från en av kraftstationerna. En kraftstation med äldre maskiner. Maskiner som man kan kalla hantverk. De har sin charm, helt klart.

 

 

 

 

De senaste instabilderna. Nå mycket mer änn detta har jag inte att uppdatera. Ska uppleva min första helg i Bergvik och sen hoppas de kommande dagarna flyger förbi.

 

 

Sen i tisdags så spenderar jag min tid i Bergvik. Bergvik som är ett litet sammhälle utanför Bollnäs. Tre min har jag till Bollnäs och 1,5 till Söderhamn. Min mormor är eld och lågor, det är nämligen så att hon har Bollnäs varmt om hjärtat då hon är uppväxt här. I juli ska vi även på släcktträff i vackra Bollnäs. Inte allt för långt bort från Orbaden, för er som vet vart det är. Här i Bergvik gör jag den sista delen av denna utbildning. Praktik i sex veckor, sen så avslutar jag ett kapitel och börjar på en ny sida. 

 

Här nera värmer solen, de är grönt efter husväggarna och vit och blåippor blommar. Det är verkligen vårkänslor i luften. Om det inte vore så att allt jag håller kärt är hemma i norrland skulle jag helt klart kunna överväga att flytta söderut. Det är vackert här. Men då man är bort så lär man sig även uppskatta hemma lite mer. För hemma kommer alltid vara hemma!

 

Bilderna visa hur jag har spenderat min arbetsdag. I solen ute på en damm, hela dagen. Det känns i kroppen kan jag lova. 

 

 

 

Esther blev jagad av en elak samojed. Tur min stjärna är snabb! Och folk med argsinta hundar borde ha vett nog att inte släppa ut dem utan koppel. Det gick bra, Esther kännde sig nog mest förolämpad att någon kunde vara så elak mot henne. Hennes matte däremot var flyförbannad!! Min stackarns jätte bäbis!

 

Jag har gråtit mig igenom ett tandläkarbesök. Det är inget ovanligt att jag gråter då jag tar sprutor. Hos tandläkaren brukar jag aldrig ta bedövning. Härdar hellre ut än genomlider bödövnings prossesen. Denna gång tänjde jag lite på gränserna. Grät mig igenom hela besöket och var nog närmare döden än någonsin. Besöket avslutades med, "Du är nog inom kategorin, folk som får ta lugnande" Jo jävlar, jag genomlider hellre allt utan bedövning än att förtära ännu mer skit i kroppen. 

 

Våren har kommit till Istidsgatan, med videkissar och enstaka solstrålar. 

 

Esther har fått sig ett vårbad och Rasmus står på tur idag.

 

Det var en liten summering mina vänner. Jag hinner inte mer idag, vi har ett fullspäckat schema. Snart kommer nämligen det blivande hem och innan dess hade jag tänkt hinna storstäda lägenheten.

 

 

 

Jag skrev för en tid sedan att jag hade sökt ett jobb som jag faktiskt hoppades på. Ni kan läsa om det här. Idag hörde dom av sig! Jag måste erkänna att jag blev lite glad, ett steg i rätt riktning. Men som nämnt tidigare så har jag tidigare tagit mig hit. Det är vid mållinjen jag har rasat. Men måndagen blev helt klart lite bättre på det här viset. Sommaren är ännu ganska lös. Jag har jobb och jobb på G. Men frågan är vad jag vill med mina jobb. Om jag vill att de ska leda till något eller om jag bara vill tjäna pengar. Vill jag jobba med djuren eller ska jag prova något annat, butik? och hur mycket vill jag jobba? Jag har faktiskt aldrig haft problem att få jobb. Det tråkiga är väl att jobben inte är speciellt långvariga. I sommar står jag dock inför en ny utmaning då det gäller jobbandet. Men det lovar jag att berätta mer om längre fram.

 

Imorgon hoppas jag på änu ett samtal. Annars mina vänner så har jag förberätt kvällen med en filt och dator. Ska nämligen skriva en rapport med säkerhetstänk under min praktik. Ikväll tänker jag försöka hitta motivationen till just detta. Önska mig lycka till, det kan nämligen verkligen behövas. Jag och Lego, min katt gör nu en styrke ansträngning.

 

 

 

Efter ett födelsedagsfirande och middag så andas jag nu in lugnet. Det har varit full aktivitet hela helgen. Det tar på krafterna. Men vilken helg vi haft! Kvällen har avrundats med hundpromenad, afgharnerna har fått strosa i skogen medan jag försökte fördela min vikt på bästa sätt för att inte gå igenom skoterspåret. Det har nämligen töat extremt mycket den här helgen. Våren tog ett jätte kliv framåt. Snart är det sommar, jag längtar riktigt mycket. Jag längtar till cykel utflykter, sena sommar nätter och ett dovt muller från någon kass sommarplåga. 

 

Nu mina vänner ska jag avrunda kvällen. Känner mig sliten och en lång sömn är mer än välbehövd. 

Vi hörs imorgon.

 

 

Tänkte jag hinna med en snabb uppdatering här inne. Det är nu helt tysst på Istidsgatan. Hundarna sover och vi ligger i varsin soffa. Njuter av lugnet kanske. Men ja måste erkänna att det är ganska tråkigt då damen åkt. Hon livar snabbt upp en helg och på något konstigt vis får jag mer gjort då hon är här än då vi är ensamma. 

 

Klockan slår halvtio en lördagkväll. Musik dundrar genom väggarna från grannen. Eller nu ljög jag faktiskt, om vi stänger av allt och sitter tyssta kan vi ana musiken som spelas. Det är fest ikväll på Istidsgatan hos någon vänlig själ som informerade om festligheter. Men här sitter vi, vid halv tio en lördagkväll och är helt slut. ögonlocken brränner, snart gör vi kvällen. Det har nämligen varit full aktivitet på Istidsgatan. Vilhelmina helg med allt vad det innebär. Ni får en bättre helg uppdatering imorgon. Nu ska jag gå ut med hundarna och sen besöka vår efterlängtade säng. Det har varit en härlig lördag, vann hockeyn det gjorde vi också. För självklart hejjar vi här på Istidsgatan på Skelefteå. 

 

 

 

Det här med familjeförhållanden och familjebilder har aldrig varit något jag har funderat över. Men sen dagen Christopher berättade att han skulle bli pappa började tankarna komma. Att ha båda föräldrarna under samma tak har alltid varit en självklarhet för mig. Jag har aldrig behövt funder över familjebilder då min har varit så självklar. Knappt människor runt om mig har levt under andra premisser. Möjligt att jag är lyckligt lottad. Jag vet inte. Men att leva med båda föräldrarna under samma tak är inte lika vanligt nu som förr. Det kanske är vanligare att ha skilda föräldrar eller föräldrar som aldrig levt med varandra i daggsläget, jag vet inte.

Detta har blivit något jag funderat en hel del på. Hur man bygger upp starka familjebilder och en trygg punkt för barn som inte växer upp med båda föräldrarna under samma tak. För Christophers dotter blir detta inget konstigt, det är hennes vardag. Att ha sin familj hos mamma och sin andra familj hos pappa. Det är väl nämligen så det blir. Barn som aldrig växt upp med föräldrar som levt tillsammans får två familjer.

 

Nu för tiden har vi Christophers dotter med jämna mellanrum. Det har blivit en rutin som förhoppningsvis med tiden kommer leda till ett veckoboende. Hon är en del av vår familj. Vi turas om med allt vad det innebär att ha en barn i familjen. Vi har inte delat upp alla måsten det har mer fallit naturligt att jag för det mesta sköter nattningen och de eventuella nattliga händelserna. Mat och blöjbyten är relativt jämnfördelat och lek och bus likaså. Vi har inga måsten i vår familj, att jag tvunget ska sköta min del utan vi hjälps åt. Vi gör detta nämligen tillsammans. Vi fostrar och försöker få våra rutiner. Det är ju nämligen så att detta har blivit vår lilla familj. Christophers dotters andra familj. Det är viktigt att hon har en trygg plats även hos oss, att vårt hem kan ge vilkorslös kärlek. Det är nämligen det jag tror är viktigt blande dessa familjebiler som inte blir som man tänkt. Att man inte gör någon skillnad på hel och halvsyskon. Alla är lika älskade, alla lever under samma förutsättningar och alla får sitt. Jag tror även det är viktigt att det finns en pappa och en mamma. Det är dom som blir de fasta punkterna. De som barnen ska kunna relatera till. Alla utöver dessa ska bara ge kärlek. Visa att dom är älskade och släppa in dem i familjen. Jag ser det som en självklarhet att för att få detta att fungera hjälps man åt om man ska vara en familj. Därför blir jag förvånad då folk berättar att de är chokade över att bonusföräldrar får ha egen tid med deras respektives barn. Att vara bonusförälder eller förälder ska inte göra någon skilnad i vilka som hanterar barnet under förutsättningarna att barnet känner båda lika väl. Att gå en barnvagnspromenad med ett bonusbarn ska inte vara mer märkvärdigt än när dens föräldrar gör det. Hemma hos oss är det inte konstigt om jag är hemma ensam med Christophers dotter, det är inte mer märkvärdigt än då hon är hemma med Christopher. Vi har inte gjort någon skillnad på oss mer än att det är Pappa och Lisa och då hon åker till sitt andra hem då åker hon till Mamma.

 

Jag är glad att det fungerar bra. För orolig har jag varit. Men idag känner jag mig mer glad över att det fungerar så bra som det gör och det jag tror mig ha lärt då det gäller familjebilder är att det nog är ovesäntligt hur dessa ser ut så länge barnen känner sig älskade. Från topp till tå och en miljard varv runt!

 

Innan månadsslutet blir det en resa till Ikea med systrar och mor. Det ska bli roligt. Egentligen har vi inget vi känner att vi måste köpa. Egentligen har jag inte planerat i budgeten för en ikea resa. Men lite ska jag shoppa. Vi planerer nämligen för en lekhörna. Vardagsrummet har sedan inflytt bara kännts som ett kaos. Jag vill ha nya soffor, soffbord och tvbänk. Men allt sådant blir inte fören dagen jag har lite mer i inkomst. Så fram till dess ska jag iallafall få njuta av att förinta Christophers databord. Det ska dö och slängas ut. Äntligen! Barbordet som bara står och tar platts ska även det ut ur lägenheten. Kvar kommer ett halvt vardagsrum stå tomt och tanken är att vi ska försöka inreda någon typ av lekhörna. Ett databord är ett måste tydligen men denna gång tänker jag avgöra vilket typ av bord. Sen ska vi försöka få in lite förvaringslådor, belysning och lekmatta. Det blir trångt, det är inget som förvånar. Men någonstans här hemma måste vi ha en plats för leksaker och annats nödvändigt då man är liten. 

 

 

Det blev en jobbig natt, en påfrestande natt. Esthers mage började strejka sent igårkväll. Förmodligen pågrund av allt frosseri i Pengis. Så 01:30 var det bara att kliva upp, ta på sig kläder och he sig ut i kylan. Vi han inte långt fören damen var tvungen att göra det hon gnällde om. Tur hon är klok Esther, ibland åtminstone. Men är hon dålig i magen har hon alltid varit duktig att informera innan olyckan är framme. Det är mer hennes matte som har hiskerlligt svårt för att motivera sig själv att kliva upp och he mig ut. Speciellt under månaderna det är kallt och mörkt ute. Då man har barn behöver man åtminstone inte kliva utanför lägenheten då de vaknar om nätterna. Då man har hund innebär nattliga gnäll nästan alltid att något är fel och vi måste ut. Tack och lov händer det inte ofta, verkligen inte. Men i natt var Esthers matte mer död än levande, förmodligen zombie stadiet. Idag sitter jag som dagarna innan och sörplar the och honung. Det blir varken bättre eller sämre. Så fort jag kliver utanför lägenheten skriker halsen och hostan blir outhärdlig. Så under resterande dag tänker jag bara va. Sitta i soffan med afghanerna och virka i snigelfart på filten. Jag har nämligen lovat mig själv att jag inte ska börja med något nytt projekt fören den är klar. För om jag startar något annat kommer jag aldrig bli klar, för att virka ihop rutor var nog det tråkigaste jag ha sysselsatt mig med på länge. 

 

 

Men för att sväva iväg från inläggets innehåll så tänker jag visa er att jag har shoppat. För tydligen kan man inte ha för många. Vilket då betyder att jag FÅR köpa hur många som hellst.

 

Ta hand om er!

 

Jag tror inte jag är helt fel ute då jag påstår att det är annadag påsk idag. Ni får rätta mig om jag har fel. Jag har nämligen aldrig varit speciellt på bra på annandagar, doppardagar och alla andra röda dagar för den delen. Hur som så är det nämligen måndag idag. Måndag och början på vårt nya liv. Åtminstone mitt, jag har lyckats dra med mig Christopher för att jag behöver peppning. Idag mina vänner har jag nämligen börjat med springandet. Att börja första april var möjligtvis inte den smartaste starten då alla verkar tro att det är ett dåligt aprilskämt. Men jag lovar er att så inte är fallet. Vi började lätt med två kilometer och mitt mål är så där överdrivet engagerat så jag har laggt upp att springa varje dag. Innan månadsslutet ska halvmilen klaras och innan sista maj ska milen springas. Jag har vägt in mig på 53,1 kg. Men någon målvikt har jag inte satt upp. Tänkte sikta på en sommarmage sen vad vikten säger är ovesentligt. 

 

Så idag startade vi alltså med 2 km! Jag funderade redan vid första stegat varför jag skulle börja med detta vansinne. Men det är förmodligen bara att bita ihop, det känns förmodligen bättre senare.

 

Annars mina vänner så har påskhelgen bjudit på strålande sol och många barnvagnspromenader med lilla fröken. Afghanerna har dragit in kilovis med grus och dammsugaren är väl förmodligen snart utnött. Men vi har haft en riktigt bra helg. Med faster och farbror mys, årets första grillning på stidsgatan och sommar sallad. Precis vi har smakat lite på sommaren med granatäpple sallad och solat fram några fräknar. Den lilla damen har som vanligt skött sig utmärkt. Hon sover som en stjärna och är inte sen med leendet, trots den snoriga näsan. Jag gjorde ett par tappra försök att aktivera damens framsteg med att stå upp. Vet inte om jag lyckades speciellt bra då det mest var fingrar vid linsen och andra närgångna närmanden.

 

 

Så försökte jag lite snabbt ta kort på V och hundarna. Vilket misslyckande :P

 

 

 

 

Att gå tillbaka till det gamla skulle jag se som ett nederlag efter två år i Jokkmokk. Alla som utbildar sig har väl som vision att få arbeta inom det området såsmåning om. Konstigt vore väl annars. Men i dagarna mina läsare sökte jag ett jobb. Samma jobb som jag sökte för lite mer än två år sedan. Samma jobb som jag föll på mållinjen, tvåa helt enkelt. Ett jobb som tar mig tillbaka till de gamal banorna. Men jag tänker ändå tillåta mig hoppas lite. Det ska bli spännande att se om man är intressant igen. Om jag tar mig ända fram. Det är svårt, det här med jobb. Att söka jobb det är jag väl snart en mindre expert på. Att ta sig på intervjuer har jag faktiskt åstakommit också. En del saker har jag tagit mig ända fram med, men de där extra intressanta yrkena har jag fallit på mållinjen. Med åldern kommer även visdom sägs det. Kanske ökar chanserna att vara nummer ett även med åldern. 

Jag får väl se, normalt hoppas jag inte på jobben jag söker. Jag söker dem nämligen bara, lägger dem åt sidan och blir förvånad och tacksam om någon skulle höra av sig. Men denna gång tänker jag tillåta mig hoppas, bara lite och se vart det tar mig.

 

I dagarna har tankarna fört mig iväg till så mycket som kunde varit annorlunda bara man gjorde om sina val. För två år sedan blev jag i princip lovad ett jobb bara jag läste in några kurser. Sen skulle jag ringa ett samtal så skulle de ordna in mig. Jag sökte in på kursera, kom in och fick hem materalet och började läsa. I samma veva kom jag in i Jokkmokk. Istället för att sattsa på hemma plan så packade jag väskan för jag ville bort från allt här hemma. Idag två år senare ångrar jag inte att jag åkte. Man har nämligen blivit en erfarenhet rikare och nya vänner. Vissa närmare än andra. Ett fåtal som jag tagit med mig hem till Umeå. Det där jag blev lovad står förståss inte kvar idag, men möjligheten finns fortfarande. Många gånger den här veckan har jag funderat om jag ska ta tag i saken. Börja om och vandra mot det jag var påväg mot. Ett spännande yrke som jag förmodligen hade trivts som fisken i vattnet i. Men som jag lärt förr tar livet lite snea vägar ibland, extra krokiga för att i slutändan stanna upp på mållinjen. Men jag tänkte ge det här året för att komma in inom kraft branchen. Ett år sen börjar jag kanske klättra mot det jag var påväg mot. Det är väl det här som ska vara tjusningen med livet. Hur man aldrig kan förutspå vart det tar oss. För tre år sedan kanske fyra? åkte jag ner på arbetsintervju för ett djurskötar jobb på Kolmården, det mina vänner var en upplevelse jag tagit med mig länge. Vilken känsla det var. Att vara en bland de 500 sökande som faktiskt tog sig hela vägen fram. Det är lite spännande med jobbsök, lika spännande som frusterande!

 

 

Man kan inte annat än att bli på bra humör desa dagar. Solen lyser oh det är riktigt varmt ute. Underbart! 

 

Tjing!