Sokkerflikkan

 

Den kroniska förkylningen hänger kvar, likaså den kroniska tröttheten. Förmodligen går förkylningssymtomen och trötthet hand i hand. Det har varit ett par slitsamma dagar, min hjärna hänger inte med. Sen Alba kom har den ena förkylningen avlöst den andra. Tror jag inte har gått frisk en enda vecka fören nästa förkylning varit på ingång. Nu börjar hostan och snuvan ta ut sin rätt och tröttheten kom som ett brev på posten. Slitsamt är vad det är. Men förhoppningsvis avtar det snart i tackt med att vädret blir bättre. 

 

 

Det är många som har funderat över hur det går med afghanerna. Eller snarare har det varit så att folk har frågat med viss oro i rösten över hur afghanerna tar hela omställningen med att ha barn i hemmet. Hela omställningen har varit påfrestande, inte speciellt mycket för Esther men Rasmus har tagit förändringarna hårt. Inte på sättet att han inte trivs med barn han känner. Utan mer på sättet att han är rädd att glömmas bort, han visar avundsjuka och har ett större behov utav närhet. Sen Alba kom har han njutit fullt ut av våra obligatoriska badstunder. Han njuter av uppmärksamheten som endas riktas mot honom. Uppmärksamhet som inte avbryts av en liten människa som tar upp en stor del av husse och mattes tid. De första två månaderna var nog jobbigast, innan vi hittade varandra i våra nya rutiner. Idag har Rasmus fångat vår nya familjemedläm med hjärtat. Han ser henne som en del av vår flock. Är Alba på golvet ligger han gärna nära, nära. Om vi varit borta är det ytterst viktigt att hälsa husse, matte och Alba välkommna hem med skutt och hopp för oss vuxna och mysiga pussar i Albas ansikte. Rasmus är som jag sagt förut nog den mest speciella hunden jag mött i mitt liv. Jag har länge påstått att han inte är en hund. Han är en afghan ända ut i klorna. Men i allt det där som är så typiskt och konstigt så är han helt fantastisk. En individ som gjort oförklarliga avtryck i våra liv. Jag har stundvis haft otroligt dåligt samvete över afghanerna. Över omställningen som varit otroligt stor i våra liv. Men jag försöker verkligen uppmärksamma dom mer. Bjuda på gosaker och ta oss ut på långa promenader trots att barnvagnen och Alba ska med. Det är inte alltid enkelt vill jag lova. Men jag tror att jag och afghanerna ändå har hittat en rutin som fungerar. 

 

Afghaner är fantastiska hundar. Speciella men fantastiska. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hundarna njöt, V hade oligt, Alba sov och vi njöt av några extra soltimmar.

 

 

 

På tapeten här hemma har vi frågan, ska jag jobba i sommar eller ska jag vara hemma med familjen. Jag är lika sugen på att jobba som att vara hemma. Egentligen behöver jag inte jobba, ekonomin tillåter en lång sommar hemma tillsammans med barnen och Christopher. Men jag kanske bara ska jobba lite, förmiddagar är väl lagomt? Jag har redan jobb, hela sommaren. En lagom tjänst som innebär jobb under förmiddagen, 70%. Det är egentligen alldeles lagomt, då blir det hemma tid allt från 11/12 och framåt. Men det lockar precis lika mycket att bara vara hemma också. Om jag jobbar sparar vi på föräldradagar. Planen är att va hemma minst 1 och ett halvt år, sen ser vi vart vi kommit i livet. Om vi sparar sommaren kan vi förlänga tiden hemma. Magkänslan säger att jag inte vill ha Alba på dagis allt för tidigt. Hellst inte innan två år. Men vardagen ska ju gå ihop också. Jag tror jag kommer jobba, jobba sådär lagomt. Sådär lagomt så att det ändå fungerar att amma, sådär lagomt så jag ändå får mycket tid hemma med familjen. Eller är jag hemma och bara njuter. Vi får helt enkelt se. Skönt känns det iaf att slippa jobbstressen. Vi får helt enkelt göra det som känns bäst.

 

Som inte är speciellt liten var otroligt fin, och liten. Jennifer, en hel vecka gammal med Alba, tre månader och två veckor.

 

Tänk så snabbt man glömmer. Var Alba någonsin så liten.

 

 

 

 

Båda flickorna sover i sina sängar och själv sitter ja i vardagsrummet och funderar vad jag ska göra av min tid nu då Alba börjat lägga sig i vanlig tid. Det är ca en vecka sedan det vände, från att gå och lägga sig sammtidigt som oss så har kl 20 blivit hennes tid. 20-07 är det som gäller och jag kan inget annat än säga att jag är nöjd. Men det känns otroligt märkligt att ha den här tiden för mig själv. Att båda flickorna sover i sina sängar. Ovant men väldigt skönt. Ikväll har jag varit lite produktig och märkt alla Vilhelminas kläder. Nu är namnlapparna fastsyddag då jag verkligen inte kan hylla taggit. Tacka vet jag symaskinen, nog den bästa ägodelen jag har!

 

 

 

Alba har haft sin livs första arbetsdag. Fast egentligen var det nog mer jag som arbetade, Alba var bara mitt fantastiska sällskap. Hon har nu blivit introducerad i djurskötare yrket. Vår lilla flicka måste ju få lära sig tidigt vad som är viktigt här i livet. Vi har jobbat hela helgen, utfodrat djur i babyfart. Det tar lite längre tid med baby än utan, men vad spelar det för roll. Nästa helg gör vi ännu en jobbhelg, inte för att vi behöver utan för att det är roligt. Ett lagomt jobbande, kanske storasyster får följa med. Jag tror hon skulle lysa upp då hon ser smågrisarna och fåglarna. Jag måste erkänna att jag älskar djursköta yrket, att jobab bara för att det är roligt säger ganska mycket. 

Men det finns baksidor inom detta också. Men det tar jag en annan gång.

 

 

Den stora flickan är uppe i vanlig tid medan den lite mindre damen fortsätter att sova. Idag är det äntligen helg och det känns som vanligt otroligt skönt! 

Vi har en händelserik helg framför oss med dop och födelsedagsfika. Fina kläder och paket är ordnat. Snart ska vi bege oss. Annars så har vardagarna flytit på som vanligt, den stora damen slutar inte förvåna med allt hon kan. Vi har två ords meningar här hemma och det är lika faschinerande varje gång. Lill damen har gett oss sitt första skratt och vi alla blev lika förälskade i ljudet. 

Hoppas ni alla har en härlig helg att se framemot.

Vi hörs!

Med fågelkvitter och solsken njuter vi av en väldigt tidig vår. Detta måste vara första vintern då hösten avlöstes och blev vår på en gång. Vintern behagade aldrig anlända och nu känns det osannolikt att vi kommer vakna upp till -25 och snö upp till midjan.

Men jag klagar inte. För min del skulle man lätt kunna skippa allt som innebär vinter. Bjuder på en bild från jokken från vintern 2012.

Förskola -> hundpromenad -> sen är klockan nio och det är massa dag kvar;)

Denna förmiddag har jag vigt åt afghanerna. Trimmat och toffsat.

Det var lite från idag. Hoppas ni alla mår bra!

 

 

 

 

 

Efter flera ultraljud så var det faktiskt Alba som fanns där inne hela tiden. Vi tackade nej till all övrig fosterdiagnostik. Aldrig igen att jag gör ett fostervattenprov, aldrig! och någon annan undesökning var aldrig på tapeten. Vi nöjde oss med ultraljuden trots om jag fått bestämma hade jag mer än gärna sluppit ultraljuden också. Kräkkänslan och ångesten som byggdes upp inför varje ultraljud, den går inte att föresteälla sig om man inte varit där själv. Den tysta, tryyckande känslan i undersökningsrummen, tårar som kom okontrolerat. Det kändes lika varje gång trots possitiva besked. Jag har ändå för det mesta haft kontroll på mina känslor. Förmodligen så starkt kopplade så alla lyckokänslor kopplades bort. De första sjutton veckorna gled förbi i någon form av förnekelse. Det var svårt att begripa att det förmodligen skulle gå vägen. Att innan julafton skulle vi ha vår baby. Det var svårt att begripa och svårt att våga hoppas. 

Lyckade ultraljud gång på gång kunde inte få mig att tro att babyn faktiskt var frisk. Det tog veckor innan jag vågade berätta för någon i vår närhet. Känslan av att behöva berätta glädjande nyheter för att sedan behöva ta tillbaka dem kändes fortfarande för nära. I vecka sexton berättade vi för familj och syskon. Inte fören i vecka tjugo fick nyheten spridas. Sen skenade veckorna iväg. Helt plötsligt va vi i vecka trettionio och jag började sakta ta in att det faktiskt kunde komma en baby när som hellst. 

 

Baby kom och allt gick bra, en helt frisk baby med OK stämpel i rumpan. Det kändes fortfarande overkligt, främmande. Förlossningen startade utan förvarning och var över lika fort som den startade. Jag var verkligen inte berädd. Att få baby på bröstet från ingenstans. Främmande, kanske svårt att knyta ann.

 

Jag vet faktiskt inte när verkligheten kom ikapp. När jag faktiskt kunde smälta att vi varit gravida i exakt fyrtio veckor. Att dessa veckor resulterade i Alba. När allt var som jobbigaste där i september 2012 kom tanken allt oftare att aldrig igen, varför ska man riskera att behöva gå igenom allt det här igen. Nu är allt såklart värt det tusen gånger om och jag har svårt att begripa att det finns dem som aktivt väljer bort graviditeter och barn. Jag leve nog fortfarande i ruset, hur ska man någonsin kunna ta beslutet att detta blir den sista graviditeten. Den dagen kommer vara sorglig. För trotsallt var ändå min graviditet en fantastisk tid, och tiden nu behöver jag knappast yttra mig om. Otrolig! 

 

 

Det är den tionde februari idag. Alltså två månaders dagen för Alba. Det har vi firat med ett besök på BVC, det är långt mellan gångerna vi är där. Helt ärligt har det knapt varit nödvändigt men det är ändå lite roligt att faktiskt få på papper hur sjukt fort hon växer. För växa det gör hon, hon är en helt lagom bäbis som ligger inom normen. Hon följer sina kurvor och fick åka hem med orden att hon verkar vara en väldigt trygg bäbis med föräldrar som verkar väldigt lugna och harmoniska. Och de orden tror jag faktiskt stämmer in bra på oss alla. Sen två veckor tillbaka har vi inte ens behövt söva ner henne inför natten. Det räcker med att vi lägger henne i hennes säng så somnar hon. Det är rätt så otroligt. 

 

Alla småkläder är nerpackade i väntan på nya tider och längst upp i garderoben finns nu st 62 och 68. Det är onekligen lite tråkigt att de är små så kort tid. Att den lilla babyn snart är ett barn som springer runt.

 

 

Ta hand om varandra!