Sokkerflikkan

I år skippar vi förrätten. Till varmrätt följer vi ett tema. Västerbottensost. Det blir broccolipaj med västerbottensost och självklart den traditiomella västerbottensost pajen. Till detta kommer vi ha en blandsallad med nötter.
Till efterrätt serveras det en jordgubbs cheescake och det nya året firas in i gemenskapen av god vänner.

Enjoy the last day of the year!

Ta hand om er!

Ta hand om er!

Idag, eller rättare sagt igår då klockan nu krypit en bit efter midnatt var det julafton. Dagen vi firar med god mat, gemenskap och Kalle anka.
Dagen då alla barn står i fokus.
Barn som väntar spänt på farbrorn i rött, att tomten ska kliva innanför dörren.

Den dagen är nu över. Idag skulle jag varit höggravid. Kanske till och med haft vår dotter i min famn under julen. Idag är det inte många dagar kvar tills det att hon var beräknad. Idag som är dagen då våra barn står i fokus har känslorna pendlat. Jag har pussat Sam på pannan, busat med Alexsander och kramat om flickorna. Vi har klappar till V som väntar på henne. Dagen har varit underbar. Sådär julig och mysig som bara julafton kan vara.
Men bitvis har ögonen tårats. Ett steg undan. Andas in, andas ut och le igen.
Det är julafton och det har varit en underbar dag. Men det har gjort ont i hjärtat. Då hon som väckte så många känslor hos oss inte finns längre. Allt vi har är lite bilder. Lite bilder och din urna. Din jävla, förbannade urna!

Thea hon älskar dockor. Jag ljuger inte då jag säger att den flickan borde kunna öppna ett eget dock museum. I år anslöt sig en ny liten docka. En bäbis som kan gråta, skratta och suga på nappen. Ett flickebarn som hon virat in i en gammal bäbisfilt. Thea går runt och söver sin nya docka. Gungar sådär som hon så många gånger sätt vuxna göra.
Mormor frågar vad hon döpt den nya dockan till.
Smulan..
Mitt hjärta stannade upp och ögonen blev blanka.
Den tösen förstår så mycket mer än vad jag någonsin kommer förstå.

Vi hörs nog inte fören efter jul.
Hoppas ni alla njuter av maten, kramas och umgås.
Och bli inte allt för rädda för tomten:)

Vad tycker ni?

 

 

Nu tror ja att jag ska försöka mig på något annat. Funderar på tofflor. Men är även lite sugen på att försöka virka en liten klänning. 
Jag får helt enkelt se vart insprationen tar mig.

 

Här är mina nya garner förresten

 

 

 

Vi hörs!

Jag följer några speciellt utvalda hundbloggar.
Bloggar som handlar om våra alldeles speciella vinthundar. Förutom det så har jag även börjat följa en blogg med arbetande taxar. Den sistnämda bloggen bara för att Christopher nämde att han kan tänka sig en tax. 
En tax av alla raser, märkligt val enligt mig. Men jag är inte sämre än att jag kan tänka mig lära mig lite om rasen.

Hur som alla dessa bloggar om hundar mitt uppe i julstöket får mig att minnas vår första julen med afghan och gran. 
Jag var så ivrig, att äntligen få ställa fram granen. Visserligen en helt vanlig plastgran. Men så mycket julkänsla som en enkel platsgran kan frambringa. Julkulor, smälkarameller, glitter och julstjärnan. 
Med belysning på det så var julstämningen toppad. 
Rasmus som då var en yngling, pigg och galen. Preis sådär knäpp och galet jobbig som bara en afghan kan vara. Eller jag rättar mig, som bara Rasmus kunde vara!
Han hade nyfiket betraktat hela spektaklet. Funderade säkert mycket och länge vad matte pysslade med. 
Något som liknade ett träd men som inte luktade som de borde stod helt plötsligt i vårt vardagsrum.
Som sagt Rasmus travade snabbt fram då allt var färdigt. Gick ett varv, sänkte näsan vid stammen. Nosade en stund till hans helt på aoutomatik lyfte benet och gav trädet som inte luktade träd en pinkskvätt. 
Precis så som han gör ute. Inget fel i det ansåg nog han. Men att pinka inne är inget husse och matte uppskattar. 
Det hände bara en gång, Rasmus blev nog skrämd av tjuten som kom från husse och matte. Stackarns Rasmus, enligt han så gjorde han inget fel. Han gjorde bara som han alltid gjort. Pinkat på träd.

Ett annat roligt minne som smyger sig på är alla gånger jag tömt akvarium. Första gången Fabian fick vara med var han nog inte mycket äldre än tre månader. Jag placerade gruset i icapåsar på golvet och vänder mig om för att fortsätta i akvariet. Ett rasslande ljud hörs, jag vänder mig om och hinner bara se en afghanrumpa rusandes ur rummet. 
Nogallt förstod jag vad han pysslade med men jag kunde inte låta bli att le. Jag återgår till akvariet och hör hur han smyger bakom mig. Han måste trott att han var totalt osynlig, dyker ned i påsen med smågrus och tar en redig tugga. Grus är inte det bästa att äta så det slutade med att jag fick plocka grus ur en onödigt stolt valps mun och lägga påsana på en mer svåråtkomlig plats. 

Älskade, älskade Fabina. Du var så onödigt modig, morsk och kaxig. 
Min bäbisnäsa.
Bäst helt enkelt!

Ta hand om er!

Mina garner har ännu inte hittar hit. De skickades igår. Jag hoppas de kommer imorgon. Av garnstumparna som fanns kvar skarvade jag ihop till en mössa. En vanlig mössa med öronlappar.
Övade lite teknik och har nu börjat göra några försök till att virka en blomma att pryda denna märkliga mössa med.

Ni ska få bättre bilder imorgon. Mobilbloggning är inte optimalt.
Ikväll är allt ni får en tjuvkik då V agerar modell.

Mina vänner, jag tror jag börjar bli galen. Denna virkning stör min vardag, det är så mycket jag borde göra men istället funderar jag på virkningen och längtar till att få fortsätta.

I natt har jag drömt hela natten om olika virkprojekt. Drömmandet avbröts då jag var som mest upprörd över att jag hade virkat slut på det blå garnet.
Var kommer detta sluta. Nu innan jag startar dagen har jag googlat runt för att hitta nya mönster. Påbörjade en ny mössa igår men är inte nöjd med hur den verkar formas. Jag har hittat lite nya idéer idag som jag ska prova. Sen har jag även hittat ett utmärkt tips på hur man kan fortsätta virka utan att fästa garnet på det traditionella viset. På detta vis slipper man sy in ändarna!!
Jag kan lägga upp en länk för er som är intresserade senare.

Nu ska denna halvgalna kvinna, eller som Christopher säger "min virktokiga blivande fru" <3 gå ut med afghanerna.

Vi hörs senare!

Godnatt läsare!

Ikväll, hemmagjorda älgburgare med dressing a la Christopher.
Skräckfilms maraton med pigelindrink och gott.

Tidigare idag, de sista julklappsinköpen ordnade.

Igår, fina Sam och syster Emma var på besök.

Just nu, jag och Rasmus myser i soffan medan Christopher kockar i köket.

Tänkte börja lördagen med en förmiddagshälsning innan jag och afghanerna börjar dagen.

Godmorgon läsare!!

Emma och Johnny är sakta påväg tillbaka. Dom har nu mobiler :D

Jag har ju glömt att berätta för er.
Allt som var tänkt blev ju inte riktigt som vi planerade. Allt som påminner och gjort mig ledsen packades ned och bars upp på vinden. Alla kläder och spjälsängel fick stå kvar på gott och ont.
För visst har det slitit i hjärtat varje gång jag gått in i sovrummet och kikat på allt som inte blev som det skulle.

Men förra veckan då tog jag mig upp, upp på vinden och monterade ihop vagnen. Vagnen som smulan skulle få sin premiärtur i. Vagnen jag drömde mig bort med. Såg mig med Christopher och två afghaner trotsa snörusket och promenera på våra dagliga promenader. Nu blev verkligheten inte riktigt så. Men i onsdags då tog jag tag i allt som tagit emot. Jag bäddade ned V i vår vagn tog med Christopher och afghanerna ut. V godkände vagnen och somnade på två röda. Det var snöigt men inte kallt ute. Vi vandrade på och vagnen fungerade riktigt bra i snön. Breda hjul som rullade på, lätt att styra och ingen snö snöade in. Jag glömde dock helt av mig i hela processen, vi har ju hela tre åkpåsar! En som jag hade då jag var liten, fodrad med nått som liknar lamm. Sen även en nyare modell som ska klara -30 och sen en lite beigare variant. Men det blir en annan dags projekt. Det känns ju trots allt väldigt fel att inte pälsa på de små onödigt mycket kläder i vinterkylan. Men om jag har förstått det rätt så behövs inte de onödiga klädesplaggen i en riktigt bra åkpåse.

Hur som känns det bra att jag tog steget med vagnen. Nu står den utanför lägenheten och jag ser den varje dag. Det gör inte ont på samma vis då jag ser den, jag minns istället tillbaka på alla de oroliga minnena.

Ta hand om varandra!

Att det är lucia idag. Vi firar den bara inte. Om vi vore hemma i Vännäs hade nog både jag och Christopher som vanligt åkt för att kika på Ida och Thea, på deras lucia. Men i år nöjde vi oss med skinkmackor. Riktigt goda. För årets julskinka det blev en höjdare, mer än godkänt av Christopher. Så nu blir det ständigt kvällsfika fram till julafton.
Vi tjuvstartade även lite med julen till middag. Prinskorvar på riktigt vis, med skurna ändar så kronan kom fram.

Julskinka, prinskorv och julkalendern på lucia. Nu då jag tänker efter blev det kanske lite mycket av det goda. Men vi ser det bara som en provsmak på det som komma skall. Om ganska precis elva dagar kommer nämligen den bästa julen på länge upplevas. Vi alla samlade under samma tak. Det var längesedan. Ett plus i kanten är även att det verkar som att jag ska kunna röra mig denna jul. Förra året då var det ryggläge i soffan eller sängen som gällde.

Men för att avsluta inlägget så som det starta så får lucia mig att minnas tillbaka. Då jag gick i sexan och fick vara skolans ända lucia. Lucia med levande ljus i håret. Vit klänning med det röda bandet. Jag var först i ledet som stegade in i en mörk gympasal. En gympasal fylld till sin brädd av föräldrar, släckt och vänner. Det är något speciellt med lucia, lussebullar, pepparkakor och alla människor.

Hoppas ni alla har haft en härlig luciadag. För vi på istidsgatan, trots vi inte har firar något nämnvärt så har vi haft en utmärkt luciadag!

Vi hörs senare!

Hemtenta i teknisk engelska. Så fantastiskt roligt.. Eller inte!
Igår betade jag av allt som va enkelt. Idag ska jag gräva mig djupare och förhoppningsvis göra klart grovjobbet.

Min plan är att bli klar innan veckan är slut. Motivationen är nere på noll och jag borde egentligen ägna min tid till examensarbetet som ligger som ett orosmoln över mitt huvud dagarna i ända.

Men jag ska inte klaga, detta är nog ända gången vi faktiskt haft saker att göra under denna utbildning.

Vi på istidsgatan säger nu godnatt.
Jag intog första bästa soffplats och plöjde igenom lite serier.
Christopher har spelat lite dator.
Man kan nog säga att vi har haft en lugn kväll på istidsgatan.

Godnatt folket!

Vi hörs senare!

Det var upplagt för något magiskt.
The, ballerinor och mitt virk projekt.
Men vad händer, istället för att snart färdigställa ett ny kreation satt jag i fyra timmar och funderade på stolpgrupper som inte alls ville som jag.

Avslutade kvällen med att riva upp allt, packa ihop och tröst äta bullar.
Vilket fiasko!

Nya tag imorgon.

Godnatt mina vänner.

Den blommar för fullt och en ny knoppstäng har dykt upp.

Jag är med i en grupp, en grupp för oss som fick avbryta. Tänk att människor som inte känner varandra kan uppleva precis samma känslostorm. Det är nästan så att vi pratar åt varandra. Åt dem som inte orkar eller bara lyssnar på dem som är mitt uppe i det.
Det finns inga ord som kan beskriva det vi upplevt. Men ändå, då vi pratar om det dyker det upp samma beskrivningar och ordval.

Att prata om det är en bit påvägen till ett accepterande. Förmodligen händer det inte mig igen, men väldigt många efter mig. Det var någon som sa att man har förändrats, det är sant. Jag vet inte hur, det är mer en känsla. Jag har kommit närmare mina känslor och känner något underligt lugn. Jag har förändrats och jag tror dem som känner mig har märkt av det. Men konstigt vore annat. Vi hade ett liv hos oss som för oss var vår verklighet. Vi beslutade att avsluta livet, livet vi skulle ge trygghet.
Ut kom en liten bäbis, en flicka som förändrade så mycket. Även fast hon inte är med oss idag på de vis vi hade önskat. Så hände något, vad kan jag inte sätta ord på.

Jag saknar henne varje dag. Att trycka på magen och få en spark till svar. Att vara igång en hel dag, sätta sig ned och få en hejspark. Att lägga sig för natten och va så trött att ögonen gick i kors. Men lillan där inne ville ta sista dansen innan sömnen. Jag kunde inte låta bli att vara vaken, känna hur hon bökade runt och gjorde det bekvämt innan jag somnade.
Jag saknar henne och det gör så ont ibland, jag känner mig så otroligt trasig.
Men jag älskar henne, hon gjorde mig obeskrivligt lycklig.
Hennes väldigt små händer förundrar mig. jag la mitt lillfinger i hennes hand och det såg enormt ut, men hennes små fingrar och mini naglar hade kunnat krama min fingertopp.
Och de små, små fötterna. Tänk att man kan ha så små fötter. Hur skulle de någonsin hjälpa henne stå ^^ men sparka mamma det kunde hon minsan!

Mamma det är verkligen ett ord jag har svårt att få in. Jag har aldrig smakat ordet mellan mina läppar. Christopher har provat en gång "det är hon som är mamman till barnet" till krematoriet. Så märkligt det var. Mamma. Jag vet inte men jag har nog svårt att acceptera det. Va mamma men vår flicka är i himlen. Märkligt.

Men självklart är jag hennes mamma och Christopher hennes pappa. Vi är det enda hon kände till. Vi är dom ända som kramade henne, vi var hennes verklighet. Aldrig skulle jag ta det ifrån henne. För även om detta inte är något jag nämner. Så är det ändå så, vi fick barn- en flicka- hon föddes bara lite mindre- hon levde men inte lika länge- hon är begravd- hon fanns.

Vi blev föräldrar till en tjej som inte kunde stanna längre. En jätte fin flicka.
Som får mig att gråta och skratta på samma gång.

Ett minne jag sparat är första gången hon gav Christopher en spark. Dagen innan avbrytandet. Hans lycka och mina tårar. Det var så sorgligt men samtidigt en så fin stund. En hejdåspark kanske.

Ta hand om varandra!

Underbara djur!

(Ni får ursäkta urusel kvalite men bilderna är ca tio år gammla. Och det är inte samma kanin på varje bild, bara likadana färger ;) )

Jag börjar först med Smörblommans Fighter. Detta var min alldeles första egna dvärgvädur fuchsa uppföninge.

 

Pappa till fighter var Sonic, min första dvärgvädur fuchs. Köpt hos Carina i Pengfors.

 

 

Smörblommans Vinga, en blå manteltecknad dvärgvädur fuchs. Mina allra första uppfödning i denna teckning. Hon och hennes syster Irmelin blev början på många kullar med manteltecknade djur. 

 

 

Men tanken från början var inte att ha manteltecknade djur. Jag skulle rikta in mig på färgen viltgul. Nedan kommer en uppsjö av olika kaninungar i samma färg.

 

 

Men då man vill ha färgen viltgulö kan det även dyka upp lite madagaskar som är en rödbrun färg.

 

 

Detta är Smörblommans Dag

 

 

Och detta är ett exempel pådålig öronställning

 

 

Här ser ni både dålig öronställning och fel färg. Detta är en viltsiames färgad dvärgvädur fuchs. Färgen är inte godkänd på utställningar.

 

 

Lite bilder från en kull, mamman hette Acima och var köpt söder ifrån.

 

 

Sen måste jag bara avsluta med att visa en bild på min underbara Blanz, Blanzeflour som var en franskvädur. En hane på 8 kg. Helt underbart, han strosade runt lös på gården och kunde mysa i timmar. 

 

 

Det här mina väner, det är mer nostalgi än Julkalendern!!

Ta hand om er!

Vilken fantastisk start på lördagen.
Då jag minns tillbaka så minns jag mysteriet på greveholm starkast. Ivarjefall då jag tänker på årens alla julkalendrar.

Det var den julkalendern som var bäst, gav minnen och som jag följde slaviskt. Efter den så har alla andra kalendrar bleknat fram till att jag slutade följa dem.

I år går en favorit i repris. En uppföljare av Mysteriet på greveholm visas och det är nostalgi på hög nivå!

Vi hörs imorgon!!