Snart november
Om några ynka timmar slår klockan tolv, november.
Tänk att om två månader är året över. Ska bli så skönt att lägga 2012 bakom sig och blicka mot 2013. För jag är nämligen övertygad om att det kommer bli de bästa året på mycket länge ;)!!
Om en månad flyttar även min äldsta syster och hennes familj hem till Sverige. I fyra eller är det fem år? Har dom bott på andra sidan jordklotet. Det ska bli helt underbart att få hem dem.
Vi har saknat er så oerhört!
Idag fick jag ett snabbt samtal från dem. De har varken el eller värme i lägenheten. Mobilnätet är ur funktion och det beräknas vara såhär i tio dagar till. Dom bor ca fyra mil från Manhattan, där det har svept in en våg på fyra meter. Som tur är har deras jobb en el back up. Som går runt i två timmars intervaller. Så de har åtminstone någonstans att värma sig själva, barnen och kanske tillaga mat.
Sverige är ett rätt bra land ändå!
Mitten av veckan
Bara om några ynka timmar så firar vi in en tidigt kommen helg med middag och film mys.
Onsdagar har åtminstone alltid för mig kännts som de tyngsta dagen i veckan. Det är mitten av veckan, man är trött och sliten och längtar till helgen.
Mina dagar är iof alla sig lika. Lite plugg, städa och hundaktivering.
Men det är ändå något speciellt då klockan äntligen slår helg, även fast man inte gör något ansträngande.
Vi tar alltså en tidig helg. Det är en hel del göråmål innan söndag. Misstänker att dagarna kommer springa iväg.
Enjoy the day!
Med nya ögon kommer nya bilder
Arwen, Ronja och Esther
Några ord kan betyda så mycket
Det har kommit in så väldigt många fina kommentarer och stödjande ord så jag knappt vet vart jag ska vända mig.
Vissa gånger har jag faktiskt suttit och gråtit över kommentarerna för de träffar verkligen rätt.
Ni är guld värda!
Nya ögon
Min morfar som lämnade jordelivet för massa år sedan sa alltid att lila är kvinnans sista färg.
De orden ettsade sig fast i mitt sinne och det tog massa år efter att han gick bort som jag vågade mig på färgen. Jag kan inte låta bli att tänka på honom och le lite då jag ser mina nya glasögon.
Men att lägga mig med min tantsnusk bok lockar väldigt mycket mer!!
Att plocka upp bitarna där vi stannade
All planering, inköp och framtida planer stannade upp för oss båda efter avbrytandet. Vilket inte är så konstigt. Vi har behövet tid på oss att komma igen. Det är fortfarande jobbigt för oss båda, men det går framåt. Sakta men säkert plockar vi upp bitarna från där allt rasade.
Idag har vi investerat i en barnstol! Inte alls nödvändigt just nu, men jag vågar ändå hoppas på att vi kommer få använding av den framöver. Sen att det var ett riktigt bra pris gjorde inte saken sämre.
Vi spanar runt efter saker vi kommer behöva, vi har tid på oss att fynda.
Ett steg närmare målet
Medan nålarna stack i vaden så bollade vi ideér om armen. Nu ska material samlas ihop och pengar ska sparas.
Min plan är att om ganska precis ett år ska arbetet påbörjas. Men förhoppningsvis har jag då en fruktansvärt bra anledning till att skjuta på tiden.
Hur som har jag ett mål just nu och det känns bra!
Godmorgon bloggen
Känner mig inte så motiverad, skulle varit skönt om det redan va klart.
Men efter idag så är det ett tag kvar innan jag ska utsätta mig för detta igen.
Det känns iaf bra och det känns lite roligt att få en helhet med tatueringarna på kroppen. För mig är det viktigt att dom ska matcha varandra.
Än så länge tycker jag att ja har lyckats.
Det enda som sticker ut är ordet i nacken, men just den saken spelar absolut ingen roll!
Jag har några timmar med handsvett framför mig.
Tantsnusk och godis
Femtio nyanser av honom
Bilderna får tala för sig själv
Detta är min mor och min far
Nu tar vi farväl
Att vara med från början fram till slutet. Det är något vi nu har upplevt.
Från första ögonblicket vi fick reda på att du fanns till dagen då vi lät dig rinna iväg. Vi har levt med dig, varit ditt ända liv. Du blev en stor del av våra liv. Du har berört oss till tårar, fått oss att skratta av lycka. Du har låtit oss uppleva känslor som knappt går att sätta ord på.
Vi älskade dig, från början till slutet!
Du fanns för oss och kommer alltid vara med oss.
Nu känns det äntligen som att vi har gjort allt i vår makt för att den korta tillvaron du gav oss ska ha blivit så bra som möjligt. Äntligen känns det som att jag med gott samveta kan låta dig gå.
Men att kunna vakna på morgon och känna att allt blir bra nu. Jag har aldrig upplevt den här känslan.
Jag vet att det blir bra nu, jag vet att vi har gjort allt vi kunde för dig.
Älskade flicka!
Ont om tid
Jag hinner inte skriva så mycket idag.
Kommer en bättre uppdatering imorgon.
Nu ska vi samla styrka för att låta vår flicka gå.
Idag sprider vi askan, idag är en tung dag.
De första julklapparna
Nu har jag börjat så det känns som att jag är ute i onödigt god tid helt pötsligt.
Nu mina vänner ska jag fortsätta fredagen med en god middag tillsammans med min blivande.
Hoppas ni har en härlig helg framför er!
Äntligen
Imorgon är det äntligen fredag!
Dagar och veckor går framåt, men idag hade allt gärna fått gå lite snabbare.
Imorgon ska jag försöka ta mig ut. Sträcka på benen och besöka centrum. Jag har nämligen en röst i bakhuvudet som råder mig att börja med julklapparna. Egentligen borde jag tagit tag i det för längesedan bara för att undvika förra årets panik handling. Men förra året var jag i princip sängliggandes i diskbråck. Iår kan jag iaf röra mig utan att ryggen låser sig.
Imorgon börjar julklapps jakten!
Sen vad mer morgondagen vill bjuda på, det återstår att se.
Godnatt mina vänner!
Varför man INTE ska ha djur..
Eller åtminstone hund.
För idag mina vänner kan ni få er en väldigt stolt och rastypisk afghan fröken. Det enda jag kräver är att ni kommer och hämtar henne. Jag vill nämligen aldrig mer se henne. Hon är irriterande, ligger i bädden och viftar på svansen. Piper och kikar åt mitt håll. Hon försöker få min uppmärksamhet med sina stora ögon som kan få vem som helst att smälta. Den där näsan som buffar på min arm om jag inte kikar på henne eller tassen som hon envisas med att lägga upp i mitt knä.
Idag är hon gratis!
Idag önskade jag för ett kort ögonblick att jag aldrig hade skaffat hund över huvudtaget.
Att bli valpägare är underbart, tröttsamt men oerhört mysigt. Man får igen så otroligt mycket. I slutändan då välpen växer upp är det värt det, allt de där slitet. Esther är idag snart 18 månader, 1½ år. Inte vuxen på långa vägar, det är mycke valp i en stor kropp. Men jag har ändå förundrats över att jag ha fått en sån lugn och skötsam hund. Inte är det mycket hon har förstört. Verkligen inte!
Men då hon väl har förstört något, då har hon gjort det ordentligt..
Grattis säger jag att ha en unghund som precis har kommit på att spisvred är det roligaste som finns i samma rum som en ny spis. Självklart, spisvred är lätta att ersätta, det är jag orolig över är att hon en dag ska lyckas få spisen i olåst läge och slå på en platta.
Än har det inte hänt, peppar, peppat!
2, Esther har under två timmar lyckats förstöra en hel vägg.
Grattis minus 6000:- på kontot.
För det var nämligen så att i vintras, strax innan julafton bodde vi i en stuga. En stuga långt ute på fjället. stugans väggar bestod av väv på en gipsskiva. Under min korta tid borta han Esther få tag i en liten tråd på väven. Drog allt hon kunde och tyckte antagligen att detta var det roligaste hon varit med om. Jag kom tillbaka till en liten stuga som såg ut som en kernobyl katastrof. Och inte nog med att en hel vägg fick sätta livet till(Jo för hon nöjde sig inte med att bara dra lös väven. Hon kraftsade som en vettvilling på gipsskivan också) hon knippsad även av varenda kabel i HELA stuga.. Inklusive min mobil laddare.
Hej ödemark, Hej ingen mobil..
3, Nu idag så satte hon mattes tålaod på prov. 10 månader efter hennes vägg insident så tänkte hon förmodligen att det är god tid att visa att hon minsan fortfarande är en liten oförståndig unghund. Hon KISSAR på golvet..Vilket inte har hänt sen hon var sex/sju månader. Kiss på golvet kan jag ta, det är inte så mycket mer än moppa upp och fortsätta dagen. Men just idag så tänkte hon förmodligen att eftersom matte låg i sängen hela gårdagen så behöver hon nog jobba idag. Så Esther passade på att kissa på parkettgolvet under de tidiga morgontimmarna.
För den som inte vet hur ett parkettgolv blir då det utstätts för fukt kan se på bilden nedan.. Och kanske förstår känslan jag upplevde..
Jag älskar min hund, det gör jag verkligen.
Men just idag då vill jag inte se på henne. För allt hon gör irriterar mig!
Tur i oturen igen var inte att bostaden skulle byta golvet i just vardagsrummet. Utan det var att urinet faktiskt bara hade sugits upp av lacken. Så jag spenderade två timmar med att skrapa bort lacken från trät.
Nytt golv? Snart kanske, allt som återstår är lite slipning och ny lack.
Som sagt jag älskar min hund. Men idag.. jaa..
Jag misstänker att det är ett kommande löp som är boven i dramat. Jag hoppas att det är ett löp, för då har jag en förklaring till dagens händelse.
Bara en liten uppdatering
Men ett litet tag till ska jag njuta. Solen lyser in genom köksfönstret och landar på mina händer, den värmer.
Hoppas ni får en härlig onsdag. Här hemma kommer vardagen fortsätta i sitt stilla lunk.
Inga större ansträngning, bara njuta av att det snart är helg igen!
Rasmus från åtta veckor till tre år
Godmorgon bloggen
Fem dagar kvar
Imorgon är det fem dagar kvar.
Fem dagar till den nya gaddningen. Vaden ska äntligen bli färdig, detta skulle egentligen gjorts för flera år sedan. Jag skyller på att jag har lagt pengarna på annat.. Typ afghanerna:)
Om ett år precis så är planen att jag ska ligga där igen. Färdigställa drömmen jag hade långt innan jag påbörjade det här vansinnet. Den högra armen ska få sina motiv, en hel historia på en arm.
Längtar lite lätt, men bara efter resultatet. Att ligga på britsen med svettiga händer är inget jag föredrar!
Nu mina vänner avslutar jag denna tisdag. Hoppas ni alla haft en härlig dag och får en skön sömn.
Godnatt!
Ännu en bekräftelse
Här om dagen mötte jag henne med glasögon i trapphuset, hennes valp stormade in i vår lägenhet så hon stannade upp och vi utbytte några ord i vanlig ordning.
Men helt plöttsligt får jag en känsla av att jag känner igen henne.
Christopher vek sig av skratt och va inte sen på att släppa kommentaren
-Pinsat Lisa!
Pinsamt var väl precis vad det var, här har jag mött denna kvinna ett x antal gånger. Pratat och beundrat hennes hundar. Men aldrig insett att jag har varit en del av hennes vardag i tre år.
Grattis Lisa!
Men jag tänker fortfarande inte erkänna att jag behöver mina glasögon..
Bilder på en kär vän
Nedan kommer några bilder på Sotis, även hans vän Pricken.
Kaninintresset
1995 blev min introduktion, till det där som skulle fortsätta i flera år. Där jag har sökt tröst i svåra stunder, där jag har skrattar, varit nervös och där jag har fåt nya vänner.
1995 var jag sju år. Sommarlovet hade börjat, den sista skoldagen inför sommaren hade avslutats. Då jag tänker tillbaka minns jag den sommaren som en film. Hur vi alla barnen rusade ut ur skolan mot bilarna som skulle ta oss hem.
Hem och njuta av sommaren!
Det här blev dock ingen vanlig sommar, den här sommaren blev inkörsporten för mitt stora intresse. Hemma på gården hos mina föräldrar stod den här dagen en kaninbur men två dörrar. Jag och min lillasyster kröp fram mot buren och fick se två kaniner.
Lyckan var total, vi hade blivit kainägare!
Jag minns att hela byns barn och ungdommar ville komma och kika på kainerna. Att jag stolt visade upp dem, lät dem klappa, men skyddade min nyfunna vän med mitt liv.
-Inte för mycket, då kan han bli rädd.
-Sådär får du inte göra.
-Han gillar att bli matad med gräs, såhär.
Sotis var mitt liv, det första jag gjorde på morgonen var att springa ut och säga godmorgon, klappa om honom och pussa lite. Han var den sista jag sa godnatt till om kvällara. Jag hade honom både lös och i koppel på gräsmattan, han var min bästa vän!
Han fick följa med till mina vänner som även dom hade kaniner vid det här laget. Vi gick med dem i koppel och lät dem socialiseras. Det märkliga då jag tänker tillbaka var att Sotis bästa vän(förutom hans bror) var en liten hermelin blandning, Pricken hette han. Pricken var en liten hane och Sotis en ganska medelstor kanina, lite lik rasen Alaska. Dom var hanar och dom gillade varandra, slickade varran på pannan, myste och skuttade tillsammans. Aldrig var det bråk, vilket jag idag tycker är helt otroligt med tanke på att det var två okastrerade hanar.
2004 hittade jag min bästa vän död i buren. Då kändes det som en epok var över.
Det var Sotis som fick mitt kaninintresse att bli så stort som det är. Det enda jag ångrar då jag tänker tillbaka är att han under de sista åren gick från att vara min bästa vän till att va en kanin i mängden. Men jag antar att det är svårt som tonåring att behålla den där känslan som ett barn hade över sin kanin. Som tonåring fanns det så väldigt mycket annat att lägga tid på.
Men han hade ett fantastiskt kanin liv.
Genom årens gång har jag tävlat i kaninhoppning med stor framgång. Jag har ställt ut mina kaniner, skrivit hundratals stamtavlor. Varit aktiv i kaninföreningen, träffat människor jag aldrig annars skulle mött. Stått i kaninmontern på Nolia och andra marknader, spritt information om raskaniner.
Som mest hade jag femtio vuxna kaniner. Femtio vuxna kaniner + ungar och ungdjur, det blir många kaniner.
Nu ska ni inte tro att det var någon massproduktion, för det var det verkligen inte.
Varje individ fick sitt namn, jag kunnde se skillnad på tio svarta eller bruna ungar i samma bur. För mig var varje kanin en egen personlighet, en individ. Jag pratade med dem, klappade om och beundrade deras skönheter.
Jag tror faktiskt jag kan minnas och räkna upp varje kanin som jag ägt.
De sista kainerna flyttade sommaren 2011, lite mer än ett år sedan idag.
Jag saknar dom, varje dag!
Men så fort tillfället ges, då kommer jag inte vara sen på att ta upp intresset igen.
Godmorgon bloggen
Akvarium
Sen långt tillbaka har jag alltid haft akvarium i olika storlekar. Från 100 L upp till 475L.
Det är inte fiskarna som fascinerar mig. Utan det är ett akvarium med en rik växtlighet. Det är vackert med olika sorters mossor som växer på rötter och ligger som en tjock matta på botten. Flytväxter som blommar och övriga växter som ger akvariet sin charm.
Då jag flyttade från Vännäs i maj 2011 sålde jag iväg de två sista akvarierna jag ägde. Så idag står jag akvarie lös. Det har varit skönt till en viss del att ta lite distans till det.
Men nu börjar intresset krypa på igen, jag sitter på blocket och spanar varje dag efter det där kapet.
Då jag berättade för C att jag var sugen på ett nytt akvarium var tanken något litet. 100L ungefär, lagom för byrån i hallen. Ett litet kar som skulle fyllas med växter och räkor. Möjligtvis någon liten fredlig stimmfisk. Inget märkvärdigt..
Men destå mer jag tittar runt destå mer sugen blir jag på något stort. Varför inte 720L eller 1000L ?
Det är vackert med akvarium, där man har lyckats med en balanserad biotop.
Men jag vet inte riktigt, det kanske slutar med en bur och en dvärghamster istället ^^
Pluggar!
Bjuder på några bilder från gårdagenns skype samtal med en av mina systrar.
Skriver mer senare!
Godmorgon bloggen
Vad tänker du på?
Då jag säger glass?
Jag tänker givetvis på min tid med Glassbonden. Jag var nämligen med vid uppstarten. Jag tänker på glassmaskinens alldeles speciella ljud. Den pyste och dånade högt. De frostiga rören som tillslut bjöd på en härligt krämig glass. Men alla pass bjöd inte på den dära välbekanta glassen som ni finner i butikerna. Vid uppstarten blev det en del mindre lyckade försök. Men det är väl så det ska vara vid en uppstart.
Jag har packat mängder av glassburkar, klistrat etiketter och packat i kartonger.
Jag var den som mjölkade korna, mjölken transporterades i kärl vidare från ladugården till mejeriet. Men det är inte mejeriet jag tänker på starkast då jag hör ordet glass. Utan det är korna, Deras blickar, december mornarna som bjöd på -30 grader. Snövindrarna som viner utanför ladugårdsväggarna. Doften av hö, doften av kodynga..
Att jobba i en ladugård är fantastiskt på många vis.
Men det finns även andra sidor. Men idag tänker jag bara skänka en tanke till de fantastiska fjällisarna.
Varför inte en hundblogg?
Lika snabbt jag gick utanför dörren föll all inspiration. Det enda mina blickar hamnadel på var alla människor jag mötte och då speciellt deras fyrbenta vänner.
Jag undrar om folk skulle tycka jag var galen om jag skulle börja fotografera deras hundar. Självklart skulle jag fråga först. Det har hänt mig ganska många gånger då jag vandrat med afghanerna. Att folk har stannat upp för att prata om rasen och funderat om de fått ta kort på mina hundar.
Själv tar jag det som en komplimang. Självklart får ni fotografera mina hundar! Men det kanske bara är jag som blir sådär fånigt stolt över mina hundar. Det händer mer sällan nu då de blev korthåriga, de ser väl inte lika anmärkningsvärda ut.
Varför inte starta en ny blogg? en blogg med bara bilder, bilder på hundar jag möter.
Utanför lägenheten
En inblick i hur världen ser ut utanför lägenhetens väggar.
Examensarbete
Mitt utkast till examensarbetet blev godkänt direkt. Nu är det bara att gräva ner sig i kraftverksmörkret.
Det känns riktigt roligt!
Jag är snart klar. Förstå känslan att få mer än 8900 i månaden. Förstå att få en klumpsumma på över 20 000 in på kontot varje månad. Då verkar 20 vara lite, idag i skrivande stund skulle jag vara så obeskrivligt nöjd! Det var ett gäng som sommarjobbade inom kraftverken i sommras, lönerna var allt mellan 21-27, och då är vi inte färdiutbildade.
Nu jäklar ska jag göra mitt arbeta, spika tentorna och söka jobb!
Härliga lördag
Underkläder på HM och Kaphal har aldrig gått hem. Min storlek finns inte och om jag väl skulle hitta något som passar så sitter det löst och/eller skaver.
Jag måste ge en eloge till Change och Ingrids. Underbara underkläder i många olika modeller och storlekar!
Changes har även ofta många bra erbjudanden, om man har tur kan man komma hem med två kanske tre sett för en bra peng!
Men nu var det inte riktigt underkläder jag skulle prata om. För jag kan verkligen babbla i timmar om underkläder, små detaljer och annat onödigt då jag väl börjar prata inom området.
Utan idag så tog vi en lliten vända nere på stan. Vi båda fick nämlligen varsitt presentkort i födelsedagspresent. C på Carlings och jag på HM. Som jag sa innan, jag är ingen HM fantast, så min plan var att köpa smink och lite accessoarer. Det är nämligen sånt jag inte brukar unna mig. Utan jag hamnar alltid i underklädesbutiker eller på Rut mfl. Men på något vis gick jag ut därifrån med tre olika tröjor. En stickad och sen två enklare långärmade. Blev lite förvånad, men är fortfarande inte imponerad av HM:s klädsortiment. C fik sig två nya t-shits. Vi förnyade hans garderob i början av sommaren med ett gäng t-shirts och jeans. Men efter all träning så har alla t-shirts blivit för små, jeansen kan han fortfarande ha som tur är. Men nya tröjor var nästan ett måste.
Det blev en billig vända på stan då vi bara spenderade våra presentkort och parkeringspengar.
Lagomt helt enkelt!
Ikväll så har C firmafest, vi tillsammans har div olika roliga minnen från hans firmafester så vi får se hur kvällen kommer sluta. Sjäv agerar jag chaför och har bokat dejt med en gammal vän.
Det blir en skönt kväll!
Hoppas ni alla läsare har haft en fin lördag och att kvällen fortsätter i samma anda.
Afghan, Afghan, Oriental och Siames
Jag och afghanerna tog oss ut på en uppfriskande morgonrunda. Esther fick rusa i skogen och Rasmus matades med godis. Dessa dagar skulle jag verkligen kunna tänka mig fem afghaner. Dom är helt fantastiska, det är bara så. Men någon tredje afghan blir det nog inte. Utan jag planerar, lite smått för en tredje hund. Men inte en afghan, utan jag har en speciel ras i åtanken.
Sen sitter mina kattplaner som ettsade i mitt sinne, jag vill verkligen att en eller kanske två små siameser ska få ansluta sig till vår familj. Eller orientaler, men någonstans inom mig kommer förnuftet in och säger att vi borde bo så vi kan släppa ut dem. Men hur mysigt är det inte med en hög med katter i sängen, katter som vill mysa i soffan och ett jamande runt benen. Det finns någon typ av likhet mellan afghanerna och siameser/orientaler, det kanske är därför jag är totalt förälskad.
Som jag saknar katter i mitt liv!
Nedan är två lånade bilder från Googel, den övre visar en oriental och den nedre en siames.
Orkidé mästare?
I juni köpte jag min allra första orkidé.
Jag har många gånger stått i blomster affärerna och beundrat dessa växter. Men då de kan va lite knepiga har jag bara beundrat på avstånd.
Min lilla stjärna jag köpte i juni blev ett experiment. Jag ville sätta mina kunskaper på prov. Min fina blomma hade stora rosa/lila blommor hela sommaren, fram till mitten av augusti då blommorna trillade av. Min tanke var då att nu är det nog över.
MEN, nu har min lilla stjärna knoppar och jag känner mig sådär onödigt stolt :D
Detta är nog början på något nytt, en orkidé i varje fönster kanske?
På andra sidan
"Du verkar så otroligt stark och modig!"
"Prövningar gör människan starkare!"
Man blir tvungen att hantera sina känslor, konfrontera dem. Man lär sig hantera en sorg på ett vis som gör det möjligt at fortsätta vardagen. Jag skulle inte kalla det att bli starkare.
Självklart har jag fruktansvärt många dagar då jag helst skulle vilja lägga mig på golvet och försvinna. Försvinna för att det gör så fruktansvärt ont att fortsätta dagen. Jag har ingen lust att kliva upp och se allt som påminner och gör mig ännu mer ledsen. Men jag har inte så mycket till val.
Det finns så fruktansvärt mycket som gör mig lycklig! Därför väljer jag att kliva upp och konfrontera mina känslor.
När vi kom hem från sjukhuset tror jag vi båda gick in i vårt hem som nya individer. Vi har kommit närmare varandra. Det finns de som glider isär, där sorgen tar över och vardagen slutar att fungera.
Man vet inte hur en prövning kommer forma dig som människa fören du gått igenom den.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Jag känner mig bara så otroligt trött. Men trots det så måsta jag ta tag i vardagen leva upp och fortsätta blicka framåt.
Är de det som kallas att var stark?
Låt mig presentera
Afghaner är bland det bästa. Det är inte bara en skönhet det är personligheter som är svåra att hitta i andra hundar. Jag är totalt förälskad, men ack så jag saknar Rasmus hårsvall och Esthers valp päls.
Även fast jag vet att klippa ner dem nog var det klokaste jag kunde gör med tanke på ryggen.
Men det svider!
Slänger in några gamla bilder på Rasmus och Esther, själv kan jag inte se mig mätt på dessa :)
Självklart slänger jag in en bild från 2010 då jag och Christopher hämtade hem Älskade Fabian!
Älggryta
Det blir dagens middag, älggryta.
Allt står dukat i väntan på att C ska kliva innanför dörren. Dagens göromål i form av transformator plugg är uppfyllt. Så nu får jag belöna mig själv med en god middag, ljus och sambo mys.
Dagens trötta Lisa
Godmorgon mina vänner
Det låter som att det regnar ute. Persiennerna är neddragna och afghanerna snosar. Tänk så skönt om dom kunde hålla på så hela dagen. För som vanligt har jag lite svårt att hitta charmen med att gå promenader i höstrusket. Men iof märkte jag en annan njutning igår. Att gå promenad i mörkret och faktiskt se saker. För jag och glasögonen hade vår första promenad, afghanerna var iof med på ett litet hörn.. Min blivande man också :)
Det är ganska otroligt att den lilla människan 150 meter bort kan vara skarp ända där borta.
Så det kanske blir en njutningsfull promenad. Jag och afghanerna medan min blivande man jobbar.
Godmorgon på er förresten! Hoppas ni får en njutningsfull torsdag ;)
Hon är hemma nu..
Inte hade jag någonsin kunnat föreställa mig att det skulle sluta på det här viset. Att vi skulle besluta om att kremera våran flicka. Att få hem henne i ett föremål som känns så fruktansvärt främmande.
Hur ska jag klara av att låta dig gå, låta dig försvinna?
Natten har bjudit på mängder av tårar. Jag kan inte begripa hur jag ska orka att strö akan. Även fast jag tror det kommer fungera som ett avslut, ett avsked. Men jag vet inte hur jag ska förmå mig att hälla ut dig. Eller att låta dig gå. Hur ska jag bära mig åt?
Jag har svårt att förstå hur jag ska går vidare, det känns som att jag sitter fast. Ibland blomstrar jag upp, ler lite lätt. Men kommer på mig lika fort att jag inte borde vara glad. Vi har förlorat något underbart. Vårat eget barn. Hon är borta och det känns som att hela världen glömmer.
Då urnan är tom ska den få en egen plats. En plats vid ett ljus och ultraljudsbilderna.
Älskade flicka, som Christopher säger "Hon kommer alltid va med oss", det kommer du verkligen.
ALLTID!
HD kvalite
Det är ganska galet måste jag säga. Hur fasiken har jag fått köra bild med den synen jag har egentligen?
Nu har jag ett par enkla glasögon. Jag bestälde även ett till par med lila bågar, fick halva priset så det var nog inte så mycket att fundera över.
Men jag och glasögon, hur ska vi någonsin kunna gå ihop?
Det blir en invänjningsfas just nu, sen får jag se. Linser känns lockande.
Fast det enda jag kan relatera till då är alla gånger jag har muttrar på Linnea. Då hon har behövt sätta in eller ta ut linserna. Jag tycker det är obehagligt. Ögon över lag är äckligt!
Men nu får jag väl igen allt det.
Hur som har Christopher godkänt de nya ögonen och även hjälpt till att välja ut de lila.
Den nya sexiga Lisa är jag nu tydligen :)
En lägesrapport
Nu är jag äntligen hemma i umeå igen!
Bjuder på gårdagens händelse i bilder..
Skriver mer sedan.
Vet ni!
Pussar på finast och bara njuta!
Helg redan nu
Jag har inte så mycket att berätta. Tror bloggtorkan har slagit till igen.
Men är det något ni undrar över så är det bara att skriva en rad.
Stina och Bertil 2008
Rasmus 2009
Äntligen!
Diska och plugga
Taij och Bowling
Fredagar är dagen då du ska gå ut i Jokkmokk om du vill träffa människor har vi lärt. Men ingen har förstått varför detta sammhälle gör så fel. Fredagar har aldrig varit ute dagen hemma. Fredagar är snarer dagen då alla nyblivna 18 åringar går ut, eftersom det är fredag det finns klubbar som har 18 som åldersgräns. Sen blir det lördag och åldersgränserna stiger, till 20 och 23 även 25 och 27. Det är då vi går ut för att träffa människor. Fredagar är en ta igen sig dag efter jobbet. En dag man gör god mat och har fredagsmys. Lördagar är dagen man träffar människor.
I fredags gjorde vi ingenting här i Jokken, vi kanske borde ha lärt oss men min motivation var inte speciellt hög i fredags. Så igår, lördag tog vi oss ut. Inte ut ut, utan bara iväg på taijen för en sen middag. Jag, Pär och Adrian och inte en levande själ förutom personalen på stället. Efter lite surr och dryck anslöt sig Joel och Johnny, nu var vi påväg till hotellet för där kan man spela biljard. Där var det några ynka själar, men inte så mycket mer än att jag kunde räkna dem på en hand. Jokkmokk är ganska dött på lördagar, eller så har vi alltid varit på fel ställen. Men efter lite mer än ett år så borde vi väl lärt oss..
En ny värld..
Fått nya människor runt om mig, lärt känns nya människor och snuddat vid deras väg genom livet.
Jag är inte ensam..
Men jag är glad för alla dessa nya människor som har kommit in i mitt liv. Ni hjälper mig klara av vardagen. Jag har någonstans att vända mig då allt vill ut. Då sorgen blir för mycket för hjärnan att hantera.
Grattis pappa!
Idag fyller kära pappa år. Tyvärr missar jag alla kakor och tårta, likadant var det förra året.
Lite trist, för charmen med fyllaårs dagar är precis som jag sagt tidigare ballonger, fika och främmande.
Jag får fira min far då jag kommer hem istället.
Jokkmokk verkar inte vilja bjuda på något storslaget väder. Har tänkt mig ut idag för att fotografera samhället och mycket runt omkring. Men jag får se vad jag åstadkommer.
För visst är det så, att när det blåser och är mörkt på himlen behöver man inte gå ut. Jag försöker åtminstone förklara det för afghanerna. Varför har jag inte lärt dem använda toaletten förstår jag inte. Man kan ju lära katter så varför skulle det inte fungera med hundar.
Eller det kanske är bra att dom måste ut. Då har jag en alldeles utmärkt förklaring till varför jag måste ut i vilket väder som det än bjuds på. För det må va mindre charmerande många gånger att ta sig i kragen och trotsa moder natur. Men nog jäklar har jag konditionen på rätt sida, en rumpa som är fast efter alla bergsklättringar i skog och mark och en mage som efter en halv graviditet faktiskt fortfarande är platt. Dock mjukare än innan, men platt iaf..
Godmorgon mina vänner, hoppas ni njuter av inomhusvärmen. Här blir det vinterjacka och mössa!
Ett år går fort..
Ett år, kan knappt förstå att hon såg ut som en liten fluffig apa för ett år sedan.
Idag är hon ju en dam! För ett år sedan.. en Apa..
Esthers kompis
Hon heter Arwen och är en fruktansvärt söt tollare.
Snart kanske jag har mina fem afghaner som jag alltid drömmt om..(fast efter tre så känner jag mig ganska mättad, men drömma kan man alltid :) )
Godmorgon bloggen
Trött och sliten!
Jag längtar tills sömnen hittar tillbaka.
Jovisst jag finns på instagram också Sokkerflikkan
Skriver mer sen!
Till det bättre eller sämre?
Jag vet inte, har ni några åsikter?
Christopher och V
En ny graviditet
Man ska vänta i nio månader och gå igenom en förlossning som kommer sluta med att du får upp din alldeles perfekta lilla bäbis på ditt bröst.
Inget kommer gå fel, för om något går fel då finns det läkare som kan ordna och laga felet!
Det är väl så det ska vara.. Det är så många tänker att det ska bli. För inte kommer din barnmorska berätta för dig att det lika väl kan gå åt andra hållet.
Jag känner mig så fruktansvärt kluven. Jag vill uppleva allt de där underbara och få min belöning i form av en bäbis i slutändan. Men jag känner mig livrädd för att bli gravid igen. Jag vet inte hur jag kommer reagera då ett nytt plus kommer visa sig. Förmodligen kommer jag intala mig själv att allt kommer gå fel. Absolut allt, så att jag vid ett sådant tillfälle är förberädd. Att jag inte har tagit ut lyckan i förväg. Att jag inte har tillåtit mig själv att känna mig sådär lycklig och förväntansfull. Jag tror att den kommande tiden kommer kännas som en skräckblandad förtjusning. Jag kommer vara lycklig, långt där inne för mig själv. Jag kommer drömma mig bort och längta, men inte för någon annan än mig själv. Jag kommer antagligen gråta lika mycket som jag gör idag.
Jag kommer inte kunna begripa varför jag skulle få uppleva allt det där underbara nu då jag inte fick det första gången.
Det kommer bli en ångestladdad tid. I skrivande stund vet jag inte om jag kommer vilja berätta för någon fören vi har klarat oss förbi mitten. Gått förbi det jobbiga rutinultraljudet och kanske fått höra att allt ser fint ut.
Men kommer jag verkligen kunna slappna av efter det? Jag tror inte det.. Jag kan inte begripa hur jag skulle kunna klara av att gå igenom allt det här igen. Att gå igenom det utan att någon vet.
Hela resan kommer nog vara jobbig för kropp och själ.
Men några kloka ord jag tog åt mig var att man inte ska ta ut sorgen i förskott. För då kan man varit ledsen i onödan.
Så sant, men hur ska jag kunna låta mig tro att allt kommer gå bra. Då det enda jag upplevt är den totala motsattsen. Där allt gick så fel som det knappt kan!
Man går vidare, jag vet.
Hurtig morgon
Vi har nämligen startat förmiddagen med en promenad med Maja, Arwen och Ronja hela vägen till Akkas.
Skönt start på dagen.
Allt är äntligen klart, det enda som är kvar är att vi ska åka iväg och sprida askan där vi vill att hon ska vila.
På en plats som känns hemma, en plats fylld av posetiv energi. En plats där man alltid hör vattnet forsa, en plats där djuren vandrar och skogen är nära.
En plats där jag har dragit upp bobbar, skranor och kälkar ett oräkneligt antal gånger. Grillat korv och druckit varm choklad runt en eldstad med familj och vänner. Fiskat fisk med håv och spö. Fått upp min första gädda med håv och fiskat malar och nätting.
En plats som är fylld av skratt, bus och lek.
Där ska våran flicka vila. Där ska vi kunna komma och minnas tillbaka.
Det känns nära och hemma!
Miljöarbete
Är det inte snö så är det regn. Men vad jag har lärt så är det så det ska vara här uppe.
Vi började en ny kurs, miljöarbete. ÄNTLIGEN känns det som att vi gör något meningsfullt!
Det verkar vara en intressant kurs med en bra lärare. Imorgon ska jag ta tag i allt skolarbete som bara ha fått lligga de senate veckorna. Jag måste försöka rycka upp det här, ta tag i vardagen och komma igång.
För om ganska exakt sju månader står jag med ett examensbevis i min hand. Ett examensbevis som faktiskt bevisar att jag är något åtminstone på papper. Något mer än en djuskötare utbildad på gymnasienivå.
Jag kommer nämligen vara en Vattenkraftstekniker en driftpersonal. Jag kommer ha klättrat ett stort steg på kariärstegen om man ska blicka bak och jämnföra med ladugårdsjobbet. Inkomsten kommer öka och jag kommer inte behöva jobba 24/7 eller slita ut varenda muskel i kroppen. Det känns på något vis väldigt stort. Att ha en utbildning som är värd lite mer än de där tre åren på gymnasiet. En utbildning som kommer ge mig större möjligheter på arbetsmarknaden. Sju månader, bit ihop!
Det enda som saknas är väl just det där jobbet.
Men en sak i taget, först examensbeviset!
Godmorgon bloggen
Nu rullar vi!
Lugnet..
Jag har pussat min man godnatt men som vanligt tar det tid innan jag hittar sömnen. Imorgon kör jag tillbaka till Jokkmokk med en klump i magen. Det känns jobbigt, fruktansvärt jobbigt.
Krematoriet ringde under eftermiddagen, imorgon får vi hämta hem våran flicka. Så på onsdag åker Chistopher och hämtar hem henne. Så sprider vi askan då jag kommer hem.
Att sprida askan känns på ett sätt väldigt skönt. Men samtidigt skrämmande. Det blir ett avslut, ett avsked. Helt plötsligt känner jag mig inte alls sådär redo för ett avsked. Jag vill inte alls att hon ska försvinna och att allt ska ta slut. Jag vill bara va för mig själv, ha henne med mig och bara gråta. Jag glömmer nog aldrig hur det kändes att ta på henne, hur tung hon var och det där oförklarliga lugnet. Undra om det är samma lugn man känner då människor dör? Fridfullt? Jag undrar om de är det lugnet som hjälpte oss ta oss igenom dagen?
Det är helvetes jävla förbannat att sånt här händer. Det finns ingen mening.
Jag vet att vi hittar vår väg genom detta. Men idag känns det bara tung.
Godnatt bloggen, jag hoppas på en bättre dag imorgon!
Ortopeden
En operation kunde inte vara en garanti att mina besvär skulle minska, det kunde lika väl gå åt andra hållet.
Det behöver inte vara något fel på kotan/disken lägre. Det kan istället vara så att min nerv har blivit skadad och då finns det inte så mycket att göra.
Om det blir sämre inom ett år skulle jag kontakta ortopeden igen för fler undersökningar. Dröjer det längre än ett år börjar jag om på ruta ett.
Nu är det gjort och det är skönt. Men det känns lite bittert att det inte finns något att göra. Normalt sett skulle detta ha vuxit bort för flera år sedan. Nu är jag inne på mitt femte år.
Men samtidigt har jag ÄNTLIGEN fått det bekräftat att det faktiskt var något som va väldigt fel. Det var inte jag som inbildade mig.
Guardian Angel
Då vi blev gravida bestälde jag en figur av en man som kramar om en gravid kvinna av min syster..
Men då allt slutade som det gjorde så fick jag istället nu då jag fyllde år en Guardian Angel till våran flicka.
Det är en mamma som kramar om sitt barn.
Nu står den brevid vår förlovningspresent och kommer alltid vara med henne!
Ringde till krematoriet idag, tydligen är allt inte färdigt.
Så askan kommer vi inte kunna strö fören jag kommer hem igen, i slutet av oktober.
Ett avslut?
Snart kommer vi äntligen få det jag hoppas ska bli vårt avslut.
Lätta bördan från axlarna, torka tårarna och blicka framåt!
Älskade lilla flicka!
För att svara på frågan
"Vad blev det för ord du valde att skriva som minne?"
Redan fån starten kallades hon för Smulan i magen. Då kändes ett "riktigt" namn bara överfödigt.
Hon var ju våran smula!
I fredags blev tillståndet att strö askan i naturen beviljat. Så på måndag hinner vi förhoppningsvis hämta hem våran flicka!
Igår var inte bara en dopdag..
Det var även en förlovningsdag!
För väldens underbaraste karl överraskade mig igår.
Du är bäst!!
Det var längesedan jag kände mig så lycklig som jag gör just nu. Vilken känsla!
vaknade i morse och tittade på fingret, log lite för mig själv och sa "Älskling, du måste titta på ditt ringfinger" och log därefter ännu mer och säkert jätte töntigt :P
Nu tänker vi aldrig någonsin igen ta av oss ringarna, då måste någon hugga av oss fingret!
Säger bara.. Gör om, Gör rätt!
Dopdagen!
Tänkte visa ett litet urval från bilder av gårdagen dop av Vilhelmina.
Från höger sett är det de båda gudföräldrarna sen Christopher och Vilhelmina hållandes i Linneas famn.
Fyra generationer på Linneas sida
Fyra generationer från Christophers sida
Bjuder även på en bild på Vilhelminas kusin Elias
Och sen på en av gästerna, Dennis. En blivande man till V enligt hans föräldrar ;)
Godmorgon
Igår var en stor dag!
Jag har mycket att berätta i text och bilder.
Det blev inte bara en dop dag det blev en FANTASTISK dag med bubblande lycka!
Jag berättar för er lite senare.
Kramar!!
Jo just
Godmorgon bloggen!!
Ett ord att minnas..
Nu sitter det där, ett ord att minnas för livet. Ett ord som kommer följa oss genom livet. Ett ord vi aldrig glömmer.
Fina underbara flicka, du kommer alltid finnas i mina tankar!
Placering, längst ned i nacken. Större än vad jag tänkte men det blev bra ändå. Den andra rosetten på låret har även hittat sin plats. Denna skuggade vi mer så den 29:e då vi ska göra klart vaden ska även den första rosetten skuggas om så dom blir lika.
Jag känner mig nöjd, det är ordet i nacken jag ska vänja mig vid. Det kan jag nämligen så då jag står i spegeln. Mer än vad jag kan göra med dom andra ^^
Idag är det dop. Så snart ska jag starta upp dagen så vi hinner iväg i tid. Först Penglund sen Tvärålund och Vindeln.
Vi hörs troligtvis imorgon!!
Godmorgon mina vänner
Men nu ska det äntligen bli gjort!
Ikväll blir det middag hemma hos Christophers föräldrar, innan dess ska vi hunnit förbi i Vindeln med dopfikat.
Det här bli en bra dag! Men ser inte framemot att åka massa bil med ett ömmande lår.
Men det fåre va värt!
Vi hörs senare!!
Jag och R
Vi försöker plugga.. Men då jag plockade fram elmaskin boken somnade R snabbt..
Läraren hade tipsat oss om att boken är ett utmärkt sömnpiller. Tydligen fungerar den på R. Får se om den har samma effekt på mig.
Att unna sig något..
Ska mysa ner mig i soffan med nygjordad kroppkakor, lingonsylt och extrasaltat bregott framför gårdagens avsnitt av Greys Anatomy.
Men det tänker jag ingnorera, ett litet tag iaf.
Res dig upp!
Torka tårarna och ta tag i dagen!
Har legat och försökt hitta någon typ av sömn allt för länge.
Dagens "to do list"
*Göra kroppkakor
*Göra en till satts chokladbollar
*Göra en efterrätt inför lördagens kräftskiva
*Försöka hinna städa
Fast egentligen ligger jag hellre kvar i sängen och tycker synd om mig själv.. Men afghanerna som iof fortfarande snarkar vill nog ta sig ut på morgonpink.
Vi hörs senare!
Nattvaka
Man skulle kunna tro att jag har haft nattvaka sen mitten av augusti. För som vanligt verkar förmågan att sova vara bortblåst.
Jag bara gråter, somnar några minuter och i samma sekund som jag vaknar återkommer tårarna.
Bristen på sömn börjar ta ut sin rätt. Dagarna känns allt längre och hjärnan hänger inte med.
Jag börjar känna mig utmattad. Motivationen att gå ut med hundarna existerar inte längre och vi ska inte ens tala om motivationen till allt annat.
Mamma förespråkar att jag borde tala med en kurator. För igår då allt rasade så sa hon det "om någon tröst skulle hjälpa skulle jag göra det för dig" "jag kan inte förstå hur du känner, vad du går igenom. Det tror jag ingen som inte ha upplevt det kan"
Därför borde jag prata med någon som har erfarenhet, eller åtminstone vet hur man ska bearbeta sorgen.
Jag tror inte jag vill det, kan jag inte få va sådär otröstligt ledsen? Någondag måste det väl gå över..
En bra dag! - En dålig dag?
Idag har varit en bra dag. Det har verkligen varit en bra dag. Men samtidigt i allt det där braiga så har det varit utrymme för så otroligt mycket känslor som jag tillslut inte orkade hålla innom mig. Då det blir såhär är det bara en okontrolerad gråt. Idag är en dag då jag faktiskt inte vet vart jag ska ta vägen med mina känslor.
Men jag blev nervös eller det var nog ångest.
Linnea var och gjorde lite ärenden så det var jag och Christopher. Jag kom mitt i mitt på dagen målet, Vilhelmina låg i Christophers knä och fick ersätning i flaska. Redan där kände jag att känslorna inte alls är med mig. Jag fick kämpa mot tårarna, blinka om vart annat och försöka samla ihop mig. För det var verkligen inte så jag ville att första mötet skulle vara. Det blev blöjbyte och därefter tog vi oss en promenad i höst solen. Vilhelmina var väldigt förnöjdsam och gurglade på i vangnen medan vi strosade på runt området. Hon stirrade dock väldligt mycket på mig, för nogallt märkte hon att det var en främling med. Vem är den där fuling som stirrar på mig tänkte hon säkert. Då skulle även jag stirra tillbaka så som hon gjorde. Men hon bjöd även på många leenden, det kändes lite bättre än om hon hade skrikit vid åsynen av mig :P
Istället för att fortsätta dagen nere på stan körde jag hem. Laddade om och åkte ner lite närmare min synundersöknings tid. Det var som jag befarade, helt jäkla blind! Eller svårt att se på håll åtminstone.
Det här med synen har känts som en fis i rymden, alltså ganska obetydligt om jag skulle måsta ha glasögon eller inte. Men efter dagens känslo rus blev det här en lite större bro att ta sig över än vad jag hade väntat mig.
Helt plötsligt kände jag mig så fruktansvärt tjock, ful och på det måsta ha glasögon som jag ser helt knäpp med.
Ringde till min mamma och bröt ihop mitt på stan. Tårarna kom helt okontrolerat och allt kändes verkligen.. Ja, jag har faktikst inga ord för hur det kändes. Bara skit helt enkelt.
Hemma såg Christopher direkt att något var fruktansvärt fel och jag hinner bara sätta mig brevid honom och sen förlorar jag förmågan till att prata. Andningen blir ryckig och tårarna bara forsar ner.
Idag va en jätte bra dag! Och jag är så glad över att ha fått träffa V, men jag rår inte för att det blev ett totalt känslokaos. Jag är rädd för att det kommer fortsätta så, en lång tid framöver..
Men jag vill ändå igen pointera att det bara blev såhär fruktansvärt känsloladdat pga allt som hänt med våran egen flicka. För hela situationen med V och Christopher, den har jag accepterat.
God eftermiddag
Hur som så har vi redan hunnit med en sväng på dressman. Köpt en ny shorta inför dopet. Så nu ska vi alltså vara redå inför lördag. Vi bakade chokladbollar igår kväll men troligtvis blir det en till satts ikväll.
Under natten har alla möjligt mardrömmar spökat runt i mitt huvud. Jag tror inte vi ska försöka tyda dem. För jag vet inte rikigt om jag vill veta vad en drömm där jag är jagar av zombies, tillfångatagen av människor som har tänkt fräta upp min kropp med syra för att sedan såga i tu den med en motorsåg betyder. Jag vaknade med ett ryck med panik känslan som fyllde min kropp. Gick på toa(för ja, jag har måstat gå på toa nu tre nätter i rad!!) för att sedan somna om och denna gång drömma om dagens domm. SYNUNDERSÖKNINGEN!
Enligt drömmen är jag totalt blind på ena ögat.. vi får väl se om det var en sanndröm.
Kl 15:20 ska ögon kollas och innan dess ska en del ärenden göras på stan medan Christopher är med Vilhelmina.
Hoppas ni alla får en härlig onsdag!
Vi hörs senare.
Fika, inköp och plugg
Det var längesedan jag träffade min mamma, sist var faktiskt den 6/9. Dagen vi kom hem från sjukhuset. Veckan därpå åkte hon till min syster i New York och kom nyligen hem. Så inte konstigt att vi inte hunnit ses.
Vi tittade även in på skokanonen, där jag blev två skor rikare. Ett par lila gummistövlar och ett par finare vinterskor med klack. Blid kommer senare! (Tydligen är det en sen födelsedagspresent, så än vet jag inte om det) Christopher fick sig också ett par (men det vet han inte heller om ännu).
Därefter lurade mamma in mig på kaphal, jag som ALDRIG är på kaphal lyckades ändå gå ut därifrån med tre par strumpbyxor och en ny mössa.
Va hände lixom?!
Skyller allt på mamma.
Nu sitter jag här vid mitt köksbord, drunknar nästan i papper och känner noll motivation. Men har iaf påbörjat ett någorlunda uppdaterat formelblad inför tentan. Så istället för att plugga ger jag er en uppdatering och lite bilder..
Jag har alltid tyckt alla andra är så vackra i sånna här mössor. Men den här gillade jag faktiskt. Och jag tror inte jag ser ut som en svamp :P
Viktorias
Lite duktig har jag varit
Det måste jag ändå få påstå. Satt länge och väl med min transformatorkunskap. Klokare, det vet jag inte men dummare är tveksamt.
Fortsatte sedan med att inventera kyl och frys, skriva handlingslista och göra en veckomatlista. Har känt mig som en onödigt duktig människa!
Förutom alla göromål i veckan ska jag försöka hinna med att göra kroppkakor, köttbullar och biffar. Kroppkakor är nog bland det godaste man kan äta en kall vinterdag!! Min stora plan är att torsdagen ska bli -skapa mat dagen.. Och chokladbollar som blev beställt till dopet. Mitt i all förvirring kanske det blir köttbullar till dopet och chokladbollar med brunsås infryst här hemma. Det skulle vara något att minnas ^^
Vi tog oss iväg till OBS för veckohandlingen och unnade oss en tripp på jysk. Blev en ny strykbräda.
Jag som aldrig kan låta bli att peta på alla djurpälsar. Tror jag har petar på alla i hela butiken! Blev förälskad i en äkta renfäll, men sånt kan jag alltid köpa lokalt från Jokkmokk ;)
Kikade en del på ramar också, har tänkt rama in UL bilderna trots allt. Hon kommer ändå alltid vara våran flicka även fast hela världen kanske glömmer. Men glömma blir nog det sista vi kommer göra!
Förutom den andra rosetten på fredag blir det ett litet ord till minne av henne. Ett litet ord jag tänker gömma i nacken. Har funderar en hel del och det känns som att jag vill ha det med mig.
Hon kommer alltid vara min första flicka!
Jag och F
Bjuder på en bild från midsommar 2011.
Jag och Fabian hemma i Penglund
Tanken springer iväg..
Jag avslutade natten med att kika på bilderna av våran flicka. Jag har verkligen studerat den lilla näsan, munnen, fingrar och tår och förundrats över att hon redan nu var så stor och rymdes i min lilla mage.
Jag har funderat över känslan man borde ha känt om hon rörde på sig, var varm och skrek helt otröstligt utanför.
Självklart kände jag en hel syndaflod av känslor då vi satt där med en alldeles livlös liten bäbis i famnen.
På nått märkligt vis kände jag mig lycklig och lugn. Men inte en sån lycka, verkligen inte! Jag tror det mer var så att jag hade kommit till ro med beslutet vi tog. Att vi nu gav det bästa vi kunde till våran flicka.
Åtminstone måste vi nog intala oss det. Att vi gjorde det bästa för oss, för henne?! För självklart har jag grubblat, gråtit och haft ångest över vårt beslut. En sådär obeskrivlig ångest som ingen ska behöva uppleva!
Idag, jag kan fortfarande komma på mig med tårarna rinnandes. Men det ska vara så. Jag skrattar, gör mina måsten, middag, umgås med vänner och lever. Men det går inte en sekund utan att tanken inte är hos henne. Hon kommer alltid följa med, konstigt vore väl annat. Sörjer det gör jag varje dag. Men lika lycklig är jag över att hon fanns.
Ett kort liv - men oerhört betydelsefullt!
Men jag hade också velat känna hickan, sparkar mot revbenen. Mäta magen hos BM, inte haft några passande kläder. Legat på förlossningen i den värsta smärtan någonsin. Utan att veta vad det innebär, men jag hade med glädje spruckit, blivit snittad, haft en förlossning som pågått i flera dagar. Allt det där ingen vill uppleva, idag hade jag tagit ALLT!
Bara för att hon som kom ut skulle ha levt och istället för att ligga på kremationer i väntan på oss. Skulle fått ligga bredvid mig, hur jäkla skrikig och grinig som helst.
Det hade varit värt det!
I väntan på ett nytt plus är det förstås många tankar. Panik, ångest, smärtan, ångest igen.. Var är lyckan?
Den finns där, men jag kommer nog inte våga ta fram den. Även fast jag har sagt åt mig själv att jag ska njuta minst lika mycket av toabesöken som av de små buffarna. För man kan aldrig veta hur länge det kommer vara. Detta är det sista jag vill uppleva igen, men jag vet att i jakten på ett nytt plus kommer vi återigen ha möjlighet att hamna bland de ynka procenten. För vemsomhelst kan hamna där och inget talar för eller emot att det inte händer igen. Jag vet att chansen är minimal, nästan obefintlig. Men vad hjälper det!
Men som många har sagt tidigare.
Längtan efter ett levande barn är större!
