Plugg, städ, tvätt och trådar
Min plan var att plugga helhjärtat. Men efter att ha läst allt två gånger beslutade jag att den här tentan kommer gå bra. Plugget lades åt sidan och jag åkte iväg till paradiset. På paradiset kan man äta pizzor, enligt mig är det Jokkmokks bästa pizzeria. Jag intalade mig själv att detta blev sista målet. Hem igen för att packa bilen. Skrubba toa utrymme och kök. Nu är väggar och allt förutom golv och fönster städat. Förhoppningsvis går det sista snabbt och smärtfritt den 20:e.
Alla trådar på mormorsrutorna är äntligen fästa. Har inte bestämt om jag ska fortsätta och göra en ännu större filt eller om jag ska nöja mig såhär. Imorgon innan hemfärden ska jag iallafall bunkra upp med garner från Jokkmokk.
Resten av kvällen blir det ryggläge på sängen. Äta yoghurt och ta hand om tvätten. Imorgon hörs vi från Umeå, istidsgatan, HEMMA
En dag kvar
Det har verkligen varit en nerdräkning, den senaste veckan. Men nu är det vara dryga dygnet kvar innan jag styr mot Umeå. Skönt! Jag har packat ned hela lägenheten i lådor. Inte för att det blev speciellt mycket. Men det kommer bli fullt i bilen iallafall. Afghanerna har ensamrätt om skuffen, i baksätet ska allt annat trängas. Är fodertunnan och tvättkorgen som kommer ta mest plats. Jag får nog med mig precis allt iaf, det är huvudsaken. Så tömningen av möblerna går snabbt då jag åker upp den tjugonde.
Men idag då måste jag ta tag i pluggandet inför morgondagen. De senaste dagarna har det varit lite lama försök till att lära. Ett par rätt till morgondagens tenta är ändå att föredra.
Vi får höras senare. Nu ska jag och afghanerna ta oss ut på en promenad. Njuta av den tidiga morgonen och vänta in morgondagen.
Ett evighetsgöra
Nu mina vänner, nu har jag börjat fästa trådarna till mormorsrute filten. Vilket evighetsprojekt, minst sagt. Men ljuset i tunneln blir lite skarpare.
Investering
Idag har jag slagit på stort. Investerat i sådant som jag borde gjort för flera år sedan. En ny rakapparat till hundarna är införskaffad.
Efter många övervägande hit och tillbaka om jag skulle köpa ett säkert kort som Oster som jag vet fungerar eller prova ett annat märke beslutade jag mig ändå för att kasta Oster i soptunnan. Oster är tung, klumpig och skäret blir otroligt varmt. Förutom detta så lever den även om. Men Oster verkar kunna ta sig igenom alla pälsar, mjuka som sträva. korta som långa. Oster fungerar på allt. Men jag valde bort det allternativet för en Andis. Andis ska tydligen vara likvärdig med Oster, fast med en bättre kylning och tystlåten. Vi får väl se om den är så bra som dom säger, tycker det alltid är lika nervöst att köpa onödigt dyra saker då man inte provat dem själv. Tur det finns ångersrätt och garantier. Men jag tror ändå det här blev ett bra köp som kommer användas flitigt. Åtminstone på Rasmus. Esther sparar jag försiktigt, är rädd för att jag kommer bli bekväm i samma takt som allt grus börjas dras in igen. Grus, lera, regn, kvistar, blad allt möjligt som kan fastna i en yvig afghan päls. Förutom bekvämligheten så är det även den där ryggen som kan tänkas börja spöka igen nu då borsten och hundbad blir en vardag igen. Så då Andisen klickades hem drömde jag mig bort bland olika golvfönar. Man sparar tid, det går fort och man kan ha båda händerna fria. Om Esther blir långhårig så måste jag sparka mig själv i arslet och läga ut pengarna på en golvfön. Jag skulle inte bara spara tid utan även förslitningar på min egna kropp. Men 3000-5000 för en golvfön känns. Men visst borde jag kunna önska miig en sådan i 25 års present :P
Den kommande tiden
Nu har jag lite bättre koll på de kommande månaderna. Åtminstone fram till den 31 maj.
På fredag lämnar jag Jokkmokk. Åker hem till Umeå fram till den 20:e mars. Den 20:e mars åker jag upp igen. Upp för att lägenheten ska tömmas av kommunen. Det är nämligen Jokkmokks kommun som äger allt innehåll i denna lägenhet. Så den 20:e mars ska den tömma. Den 21:a mars ska mitt examensarbete redovisas och den 22:a mars bir min sista dag i Jokkmokk. Den 22:a mars 09:30 besiktas lägenheten och därefter styr jag mot Umeå.
Då lämnar jag Jokkmokk bakom mig på riktigt.
Den 25:e mars börjar jag en tre veckors praktik på hemmaplan. Därefter, den 22 aprill då åker jag ned till Bollnäs. Strax utanför Bollnäs ska jag nämigen ha de sista sex veckorna av praktiken. Sen är det färdigt. På tal om Bollnäs så kan jag berätta att jag har släkt där. Den 6:e juni är det åter igen släktträff i Bollnäs. Det var ganska precis sex år sedan vi var där på släktträff, men nog bara tre-två år sedan jag var där sist.
Det är vackert i Bollnäs. Med fantastiska stränder och härlig grönska.
Nu har jag lite bättre koll på tiden framöver. Nedan följer några bilder från Bollnäs, från den förra släktträffen.
Vi hörs imorgon mina läsare!
Samvete
Med varmare grader och soligt väder töar snön. Den där snön som sätter sig som styltor under afghanernas tassar. Som jag nämnt tidigare så är det Rasmus som lider värst. Det är nog så i vår familj, det är alltid mest synd om Rasmus. I natt var ännu en tid då det var mest synd om Rasmus och mitt humör svängde så det dåliga sametet plågade mig de få lugna natt timmarna.
Det var nämligen så att de varma vädret har orsakat snöras. Snöras har aldrig varit något Rasmus har brytt sig om. Men här i Jokkmokk förstår jag att han hajjar till. Det låter nämligen som att hela taket kommer ras in. Vid 23:00 beslutade han att det inte var något vanligt snöras som inträffade. Det var nämligen jordens undergång och nära döden upplevelser gånger tusen. Rasmus är en ganska osäker hund, speciellt då han utsätts för obekanta saker. I En timme sprang han runt i lägenheten. Gnällde och hittade ingen ro. Han fick ligga med mig i sängen och skulle då hellst ligga på mitt ansikte med full uppsikt mot fönsterna. Hjärtat slog i tvåhundra och han flåsade som att han skulle sprungit ett maratonlopp. Strax efter 00:00, eller närmare 00:30 gick vi ut, jag hade nämligen inte vid det här laget kopplat att det var snöraset som orsakade hans oro. Misstänkte en orolig mage då både han och Esther aggerar på det viser vid sånna tillfällen. Rasmus har aldrig varit så snabb ut ur lägenheten. Väl ute sprätte han bara runt som en nervös pinne. Redan här var jag måttligt irriterad, trött och less och tyckte att han kunde skärpa sig. Men jag höll god min, tröstade så gott det gick. Väl inne fortsatte han att vela runt. Bädda i ett hörn för att sedan resa sig upp och hitta ett annan hörn. Gnälla och med all denna oroliga energi drog han med Esther som vid det här laget hunnit stressa upp sig över hans beteende.
Jag vet inte vad klockan var, men sent. Tillräkligt sent för att mitt tålamod brast. Jag skrek rakt ut i tomma intet år honom att gå sin vägg och lägga sig. Rasmus blev livrädd, la sig i köket och låg där resten av natten. Äntligen somnade han. Själv låg jag vaken med otroligt dåligt samvete. Känner mig så missnöjd på mig själv att det brast. Självklart behöver oroliga individer tryghet. Man behöver visa att det inte är något att vara rädd för. Men det brast, jag orkade inte liga vaken och lyssna på hans eviga tassande över golvet, gnället och det oroliga krafsandet. Speciellt inte då han drog med sig Esther som inte hade brytt sig om snöraset.
Jag vet inte vad klockan var, men sent. Tillräkligt sent för att mitt tålamod brast. Jag skrek rakt ut i tomma intet år honom att gå sin vägg och lägga sig. Rasmus blev livrädd, la sig i köket och låg där resten av natten. Äntligen somnade han. Själv låg jag vaken med otroligt dåligt samvete. Känner mig så missnöjd på mig själv att det brast. Självklart behöver oroliga individer tryghet. Man behöver visa att det inte är något att vara rädd för. Men det brast, jag orkade inte liga vaken och lyssna på hans eviga tassande över golvet, gnället och det oroliga krafsandet. Speciellt inte då han drog med sig Esther som inte hade brytt sig om snöraset.
Ikväll hoppas vi på en bättre natt. Men Rasmus är fortfarande oerhört skeptisk till att vara i vardagsrummet med jag och Esther. Det är nämligen här man kan se då snön rasar. Min stackarns Rasmus. Vi har kommit oerhört långt med hans självförtroende. Från en liten valp som pinkar på sig vid minsta oväntade händelse till en individ som fungerar. Men det är vid dessa tillfällen jag påminns om vilken oerhört svag individ han är. Hur totalt beroende han är av min och Esthers tryghet.
Samvete..
Fabian
Det var något speciellt med den här hunden. Något alldeles extra!
Sist två bilderna är på Rasmus och Fabian då båda var fem månader. Rasmus till vänster och Fabian till höger. Lite smålika för det otränade ögat.
Sex år
Min kära fru uppmärksammade för någon dag sedan att det har gått hela sex år sen vi piercade oss i tungan.
Tiden springer verkligen förbi. Min första piercing gjorde jag strax efter jag fyllt 18. Inget innan artonårsdagen enligt mina föräldrar. Klokt är väl de. Pieringar är som tatueringar. Man blir beroende. Tre percingar. Jag slutade där. Jag skulle kunnat fortsätta, men lagomt är bäst. Jag skulle gärna gör det igen. Men nu är den tiden förbi, tror jag. Dom som sitter får sitta kvar till dagen det känns som att de har gjort sitt. På något vis speglar dem ändå vem man var och är.
Tiden springer verkligen förbi. Min första piercing gjorde jag strax efter jag fyllt 18. Inget innan artonårsdagen enligt mina föräldrar. Klokt är väl de. Pieringar är som tatueringar. Man blir beroende. Tre percingar. Jag slutade där. Jag skulle kunnat fortsätta, men lagomt är bäst. Jag skulle gärna gör det igen. Men nu är den tiden förbi, tror jag. Dom som sitter får sitta kvar till dagen det känns som att de har gjort sitt. På något vis speglar dem ändå vem man var och är.
Två bilder från 2006 och 2007 då allt började.
Sen även en bilf från idag ;)
Vi hörs imorgon!
Dagens Lisa
Att vara engagerad
Jag tror detta är ett ytterst vanligt fenomen. Att man i slutet av utbildningar går på lågvarv och inte orkar lägga ner sin själ i det sista som är kvar. Utbildningens sista tenta skrivs på fredag och jag har idag gjort några halvhjärtliga försök till att plugga. Tror det hade varit nyttigare att lägga sig ned på sängen och somna. Men än är det några timmar kvar av dagen och dessa tänkte jag spendera med att plugga och läsa in kavitations redovisningen för morgondagen. Men även dricka mängder av vatten. Jag har alltid varit urkass på att få i mig den mängden vätska som kroppen behöver för att må bra. Att dricka har aldrig varit min grej. Ett glas mjölk på morgonen och till middag är ungefär min konsumtion av vätska. Nu försöker jag verkligen att bättre mig. Hyn ska tydlien bli bättre om man håller ett bra intag av vätska. Jag har alltid haft väldigt torr hud. Speciellt på benen. Så nu inleder jag ett experiment. Kan huden bli mindre torr av ett bättre intag av vatten.
Vi hörs senare!
Två timmar
Det är allt som är kvar innan vi går in i en ny vecka. Åka hem veckan, sista tenta veckan och tömma lägenhets veckan. Må vara att jag tagit mig igenom tidernas långsammaste helg. På något vis går det ändå framåt. Sådär så man funderar över vart tiden tagit vägen.
Snart hemma mina vänner!
Tö även i Norr
Plusgraderna har tagit sig hela vägen upp till Jokkmokk. Takdropp och soliga dagar. Det känns skönt att våren är på ingång. Trots att det bara är februari så får jag lite vårkänningar. Men det är inte bara skönt med tö och takdropp. Afghanerna, åtminstone Rasmus bär på en hatkärlek till våren. Han älskar tiden då han äntligen kan vara ute utan att frysa. Men med de varmare graderna innebär det mådd. Snö som fastnar i pälsen och bildar styltor under tassarna. Rasmus AVSKYR att ha styltor. Han lunkar på som en snigel bakom mig och hänger med huvudet så att ingen kan missa hur fruktansvärt han tycker det är. Med de varmare vädret hoppas jag alltid på långa härliga promenader. Men då jag kikar på Rasmus känns de där extra långa promenaderna fortfarande väldigt långt bort.
Afghanlyx
Kikar på halsband till afghanerna. För visst är det så att en afghan måste leva i stil. Lite klass på hunden.
Det finns alldeles för mycket vackert. Jag är överförtjust i halsband med tassels som Maria montesami skulle säga.
Man kan aldrig ha för många
Jag intalar mig det åtminstone. Nappar, det måste vara omöjligt att ha för många. Idag skrek nämligen dessa tre efter mig. Har fått känlsan av att V är förtjust i färgen röd. Det kan möjlightvis vara så att barn dras till färgglada saker. Men tycker rött verkar vara extra lockande. Så jag lovar, napparna bad mig att köpa dem!
Förutom napparna så köpte jag på mig några dinappar till nappflaskorna vi har hemma. Bambino och Eska, även napparna är av märket Eska.
Med det kära vänner säger jag godnatt.
Vi hörs imorgon!
SnyggEsther
Idag blev Esthers mössa färdig. Det kändes lite som att hon var less på mig i slutändan. Ett evigt av och på. Prova igen, stå, ligg posa. Jag är ganska säker på att hon var less. Men snygg det blev hon. Om det nu är möjligt. Att hon kan bli ännu snyggare ;)
SnyggEsther
Det är främst på bild och då jag ser andra med mina afghaner som jag slås av storleken. Ser ni vilken bröstkorg hon har utvecklat <3
Det är på bilden nedan som mössan är helt färdig. Alla trådar är fästa och jag virkade in en spets kant som ramar in huvudet. Tycker den blev ganska snygg. På denna bild syns det även hur less hon var på sin matte.
Och lite bilder på bara mössan
Afghan mössa
I takt med att din afghans päls växer så kommer det sakta gå upp för dig att du kommer behöva något som håller undan håret vid måltiderna. Dels för att undvika slitage av pälsen men även för att din afghan ska slippa få långa hårtoffsar i halsen.
Här hemma har jag i alla år använt mig av stickade tuber. Liknar väl mest en arm från en tjocktröja. Det har fungerat bra. Om det krisar fungerar det även med en avklippt långkalsong eller nylonstrumpa. Inte speciellt vackert men det fyller sin funktion.
Sen jag började virka har en del hundmönniskor velat att jag ska virka snoddar. Alltså en afghanmössa. Idag tog jag slag i sak och påbörjade något som i mitt huvud skulle bli snyggt. Nu vet jag inte riktigt vart det är påväg. Men jag ska jobba vidare på den imorgon.
Nedan följer några bilder på den väldigt halvfärdiga snodden. Men även en tålmodig Esther.
Vad gör vi idag
Afghanerna är nybadade. Det dumma är att torken är i Umeå. Hur jag bar mig åt till att glömma den är ett mysterium. Klantigt. Så då bestraffar jag mig själv med att ha en blöt Rasmus i sängen och en blös Esther i soffan. Stackarns afghaner, men det är åtminstone väldigt varm i den här lägenheten.
Nu ska jag fortsätta torsdagen med att virka. har tagit upp projektet med att virka tjocksockar igen. Denna gång är jag nog något på spåren. Men det har blivit myket dra upp och börja om.
Vi hörs senare!
14:19
Klockan har bara smygit en bit in på eftermiddagen och jag har redan avklarat dagens måsten i form av en power point presentation om kavitation och finslipat på examensarbetet.
Funderar om jag ska vandra iväg och köpa mer vitt garn eller om jag ska virka vidare på det jag har här hemma.
Det är en lugn fortsättning av dagen helt enkelt.
Hoppas ni alla mår bra och att ni njuter av mitten av veckan dagen.
Det här med katt
Jag har glömt att berätta om vårat äventyr i lördags. Jag, Christopher och Vilhelmina åkte iväg för att bekanta oss med två katter. En sex årig hane och en två årig hona av rasen raggdoll.
Ni som har hängt med har nog inte missat att det är siames och oriental katter som snurrar i mitt huvud. Att jag är totalt förälskad i raserna och ska ha en innan jag dör. Men innan en katt av dessa raser får ansluta till vår familj har jag lovat mig själv att vi ska bo i ett hus. Så att katten ska ha möjlighet att gå ut. Men ett hus kommer inte hända än på ett tag och kattsuget blir bara större. Så i lördags tog vi oss iväg för att hälsa på två raggdoll katter. Oerhört vackra och härliga varelser. En modig hane och lite mer försiktig fröken. Älskar färgen, lite mot champangne. Av egen erfarenhet så har jag fått känslan av att raggdoll lämpar sig bättre som innekatt än vad siames/orientalerna gör. Ni får rätta mig om jag har fel. För som vi bor nu kommer jag inte kunna släppa ut en katt med gott samvete. Därför är det innekatt som gäller. Och om vi ska ha en innekatt förespråkar jag raskatter eftersom de oftast är bättre lämpade att leva inomhus än bondkatterna.
Hur som. Raggdollsarna var underbara, härliga. Det var svårt att inte förälska sig i deras skönhet. Men efter många tankebanor upp och ned beslutade vi ändå att fortsätta vårt sökande. Jag tror nämlligen inte honan skulle trivts hos oss. Hon var lite för tillbakadragen, inte alls van vid liv och rörelse. Visst det är en vanesak. Men jag fick känslan av att hon inte skulle trivas. Acceptera livet vi kunde erbjuda möjligtvis, men hon kan få det bättre hos någon annan. En katt är inte heller något allternativ för oss. Så vi söker vdare.Vidare efter två individer som klarar av lite liv och rörelse. Gillar att stå i centrum och inte är lätt stressade.
Men vilka skönheter, det går inte att komma ifrån.
Långsamt men rutigt
Det är nog ungeffär så jag tänker beskriva utvecklingen med mina mormorsrutor.
Ni får ursäkta den bristande kvaliten på bilden. Kameran lämnade jag hemma på Istidsgatan så allt jag har att tillgå är en halvkass mobilkamera.
Men det tar sig trots allt. Någon typ av struktur i kaoset börjat yttra sig och jag bävar inför att börja virka ihop dem.
Ni som funderar på mobilen så står jag lite still. Mest efetrsom jag behöver lite material till upphängningen. Det tänkte jag nämligen ta tag i då jag åker hem på riktigt.
Vi hörs imorgon!
Bubblor kan vara en kraftkälla
Nu är jag i Jokkmokk. Har varit här ett par timmar redan. Kvällen är kommen och jag jobbar med ett grupparbete och funderar om jag ska orka öppna upp examensarbetet och börja beta av lite måsten.
Hittade en intressant video på youtube, eller det kanske bara är jag som finner det intressant.
Men viste ni att då bubblor exploderar upp står en inre explosion alltså motsattsen till en explosion.
En kraftkälla! Faschinerande.
Tanken var att jag skulle hitta några förklarande videos på hur kavitation uppstår. Det var lättare sagt än gjort. Fastnade i bubbel världen och har nördat mig igenom x antal videos som beskriver förloppet då bubblor exploderar. Videon ovan visar hur bubblan utvecklas i explosionen. Jag tycker det är fränt.
Den sista färden
Nästan så det känns så. Resan till norr, till Jokkmokk blev uppskjuten. Tydligen har både jag och Christopher blivit nedslagna av naturens makter och legat i någon form av magsjuka. Allt började i fredag med en dålig känsla som gick över. Under söndagnatten var det nära döden upplevelser med illamående och kräkning. Idag så gott som frisk. Så färden till norr startar idag. Nästan så jag kan påstå att det är den sista färden. Förutom några snabba enskilda dagar. Det drar ihop sig, tiden springer iväg. En tenta kvar av utbildningen och hittills har allt gått fint. Riktigt bra faktiskt. Gillar inte att skryta om betyg men i detta avseende vill jag faktiskt berätta att det har gått riktigt bra för mig. Då jag sökte till utbildningen var jag rädd att leva upp gymnasiets slit och panik igen. Men det är en annan tid nu. Intresset kanske spelat in. Det har gått bra iaf. En tenta kvar och redovisning av examensarbetet sen har jag en titel på ett papper åtminstone. Sen får vi se det här med jobb. Det kommer väl det också. Men jag kommer nog hinna få panik och ångest innan allt löst sig ändå. Så är nämligen jag. Självkritisk och en ältare, tänkare. Var enda liten rörelse ska analyseras, bedömas. Jag lovar jag blir knäpp på mig själv ibland.
Men nu mina vänner ska jag packa väskan och ta med mig afghanerna för vår färd till norr.
Vi hörs från Jokkmokk nästa gång.
Avslutar inlägget gör jag med några månadsgamla bilder.
En stjärna
Som jag saknat stjärnan. Vi har haft en rolig helg. Minst sagt. Förutom den vanliga vardagen så har jag konstaterat att det nog skulle fungera med fem hundar och barnvagn. Jag, afghanerna och V med barnvagnen är ett bra team. Det är dessa dagar jag uppskattar mina afghaner lite extra. De är verkligen kloka och förstår att nu är vi ute med V. Då måste man sköta sig exemplariskt. Duktiga afghaner!
Annars så ska jag nu dra igenom lite serier medan Christopher är på gymmet.
Hoppas ni alla haft en härlig helg. Här hemma på Istidsgatan har vi myst, nog hela helgen faktiskt. Tagit igen förlorad tid kan man nog påstå.
Ta hand om er!
Vi tar hjärtedagen imorgon
Precis mina vänner. Imorgon tar vi hjärtedagen. Idag var nämligen bara en av alla de dagarna som spenderas i Jokkmokk. Imorgon, då åker jag hem. Efter tentan tar jag med mig afghanerna och åker hem till istidsgatan, hem till Christopher! Så hjärtedagen firar vi imorgon med att rå om varandra. För jag tycker det trots allt är en fin dag att uppmärksamma. Att berätta för dem som du håller kär en extra gång att de betyder. Ett litet ord. En kram. Det kan verkligen göra skillnad. Imorgon tar vi en kväll för oss själva. God mat och njuta av lugnet. Under helgen får vi glädjas tillsammans över att ha V innanför våra väggar. En härlig helg har vi framför oss. Som jag saknat min istidsgata!
Hoppas ni haft en härlig hjärtedag.
Vi njuter imorgon.
Godnatt läsare!
Framtid
Det här med jobb och framtid har åtminstone alltid för mig varit mer eller mindre ovis. Jag har haft tur, eller så kanske jag vågar erkänna för mig själv att jag har stått på mig. Jag har kämpat för mina jobb och faktiskt arbetet med det jag har velat och inte många fått möjlighet till. Arbetslöshet är inget jag har upplevt förutom en period då jag blev hundägare för första gången. Men det räknas inte, för då valde jag själv att vara arbetslös. Arbetslös för Rasmus skull.
Idag sitter jag här som så många andra gången och funderar över hur det kommer bli till sommaren. Kommer det finnas något jobb. Jobb finns det alltid, men kommer det finnas ett jobb för mig. Ett jobb inom branschen. I skrivande stund är allt ovist. Inte bara för mig, utan hela klassen sitter på nålar. Några lovord här och där men inget konkret. Jag vet att det löser sig med jobb, det gör det alltid. Men det är jobbigt, den här tiden mittemellan då man inte vet. Då man inte kan planera sin framtid.
Som det ser ut idag har jag lagt mitt öde i Fortums händer. Fortum skriker efter personal. Personal på fel platser. Men är man väl inne i branschen så är det lättare att bli slussad runt. Komma närmare hemma. Folket behövs på platserna som inga besöker. Platserna långt ute i skogen. Platserna där befolkningen känner igen varandra. Precis där borta ute i ingenmanslandet är efterfrågan stor på kompetent personal. Jag har lämnat mitt öde i händerna på Fortum. Ge mig ett jobb sen vart det är har absolut ingen betydelse. Jag och Christopher behöver pengarna. Att sedan bli erbjuden jobb på en plats ingen vill jobba på för med sina fördelar. Löneförhandling, jag vågar nog påstå att man kommer kunna ställa krav även som nyutbildad. Vill dom ha utbildad personal får dom betala.
Men jag hoppas förståss på ett jobb på hemmaplan. Flytt är nämligen inte aktuellt. Vi vill bo i Västerbotten. Det kanske blir så att vi måste vänta på jobben. Men vår plan nu är att ta sig in i branschen för att sedan vandra hemåt.
Det löser sig, det gör det alltid.
Som Christopher säger, vi fixar det babe, vi löser det tillsammans!
GRATTIS LISA..
Esther löper!!
Att Esther löper var verkligen inget jag ville skriva i kvällens blogginlägg. Men nu är stunden inne. Tiden är här. Esther har idag gått in i sitt andra löp med ett mellanrum på åtta månader. Jag har varit lur på det länge. Att det har varit pågång. Damen har småpinkat och nästan lurat sin matte att det kanske är en urinvägsinfektion på gång. Speciellt idag då hon skvätte två gånger varav den första lämnade hon efter sig en droppe blod. Urinvägsinfektion? var tanken som slog mig.
Men jag hade fel.
Jag har arbetet mig igenom alla kvarlämningar av benrester i Esthers päls. Jag har helt klart förståeelse för människor som inte låter sina pälshundar äta ben. Det medför extremt mycket efterarbete i form av borstning och skumbad. Men trots det så anser jag att oavsett vilken hund du har så bör den få ben av och till. Dåligt för pälsen, men bra för tänderna. Men trots det faktumet ser jag tyvärr bara en massa extra jobb med pälsen då afghanerna får ben. Men dom är lyckliga åtminstone.
Detta var dagens projekt:
Benresterna sätter sig inte bara på frambenen, utan även runt munnen och ned efter halsen:
Då jag ändå var i farten så var det lika bra att kamma ur tovorna i andra armhåla och armbåge:
Esther låg som en prinsessa så jag passade på att annsa pälsbomben som har utvecklats i hennes ansikte. Afghaner ska trots allt trimmas en del. Damen är inte speciellt förtjust i detta moment och själv upplever jag det en aningens klurigt att trimma halsen på en afghan. Men det blev mindre hår, det om någonting kan inte vara dåligt.
Ansiktsbehåring-Gone:
Resultatet, notera att skägget som lossnade i sommras har vuxit en hel del och verkar komma tillbaka tjockare:
Öronen toffsades och vi var äntligen färdiga. Vid det här lagen var Esther så trött så hon knappt orkade hålla ögonen öppna:
Det var även vid det här ögonblicket jag upptäckte blodspår på golvet. Fortfarande var inte min första tanke löp. Jag tänkte direkt på hennes öron. Under tiden jag hade angora kaniner så lyckades jag nämligen en gång göra ett jack i öronkantet på kaninen då jag kammade igenom örontoffsen. Sen dess har jag alltid varit livrädd att kammar tunna öron. Men tydligen var det löpet som spökade:
Jag han söka igenom Esther sjuttiosjumiljarder gånger innan tanken slog mig om att kolla rumpan. Och självklart, ett löp. Olägligt, mjo. Men det är nog aldrig läge för löp. Framöver blir det koppeltvång på damen och löpskydd. Esther som ansåg att löpskyddet är till för att ätas, döda och gömma undan.
Behöver jag ens påstå att vi har en underbad tid framför oss..
Hoppas ni har en bättre onsdag!
Reläskydd
Några symbolers betydelse för reläskydd:
Reläskydd med ingång för blockeringssignal
Överströmsskydd tre faser
Urfasfallsskydd
Skydd för överslag till jord
Underspänningsskydd med inställningsområde 50 till 80V och 130% av återgångsförhållande
Varvkortslutningsskydd
Fasbromsningsskydd
Fasbrottsskydd
Fungerar när de karakteristiska storheten är större än inställt värde
Fasvinkel
Fördröjd funktion
Rotationsfrekvens
Impedans
Aktiv effekt
Reaktiv effekt
Effektderivata
Överton
Underton
Överströmsskydd tre faser
Urfasfallsskydd
Skydd för överslag till jord
Underspänningsskydd med inställningsområde 50 till 80V och 130% av återgångsförhållande
Varvkortslutningsskydd
Fasbromsningsskydd
Fasbrottsskydd
Fungerar när de karakteristiska storheten är större än inställt värde
Fasvinkel
Fördröjd funktion
Rotationsfrekvens
Impedans
Aktiv effekt
Reaktiv effekt
Effektderivata
Överton
Underton
Ungefär så ser min kväll ut. Efter att skolan klantat till det med schemat så blev inte alls min dag så som jag hade planerat. Istället för att njuta av kvällen så sitter jag begravd i reläkunskapen och försöker memorera en miljard olika symboler med olika betydelser. Att memorera symboler må väl vara. Men Ikväll verkar jag ha störst problen med att memorera för och nackdelar med samlingsskeneskydd samt att rabbla upp fem för och nackdelar med numreriska skydd. På fredag är det tenta, på fredag är det hemdag.
Vi hörs!
Godnatt bloggen
Jag bjuder på en gammal bild från i somras <3
Instadag
Idag har jag verkligen försökt plugga in allt vad som har med relän att göra. Men det går trögt, riktigt trögt. Nu har jag avslutat allt som har med plugg att göra och tänker fortsätta kvällen med virknålen i högsta hugg och en väl förtjänt semla. Idag är ju nämligen fettisdagen. Jag som alltid brukar ha storbak till dagen i ära och bjuda på semlor i storleken XL. I år nöjer jag mig med icas egna. De duger, men de går verkligen inte att jämnföra med egna. Kanske måste vi fira in helgen med egenbakta semlor?
Jo just, idag har jag börjat packa ned lägenheten här i Jokkmokk. Inför hemfärden till helgen tar jag med större delen av innehållet som jag äger. Enklare flytt har jag knappt varit med om, det är bara utstädningen av lägenheten som känns betyngande.
Nu semla och mormorsrutor!
Lite onödigt vetande så kan jag berätta att för x antal år sedan hade jag en dvärgvädur fuscha hane som blev döpt till Semlan. En zobel siames brun hane som köptes av Siv Jonsson-Öst i samma veva tog jag upp en vit rödögs dvärgvädur fuchs hona som fick heta Sunniva fast på papper var det Jämntvädurens Tingeling. Sunniva visades sig bära på dålda anlag för mantelteckning. Detta ledde till att hennes första kull bjöd på två manteltecknade dvärgvädur fuchsar. En blå och en svart, Vinga och Irmelin.
Vi hörs imorgon!
En bra kväll
Jag har lurar in Maja i träsket. Träsket med virknålen och garnet i högsta hugg. Nu rutar vi tillsammans. Vi kommer nog få tidernas snyggaste filtar då evighetsprojektet slutförs. Vi får göra det till en rutin. Istället för simning på måndagskvällar röstar jag för virkning och fika!
Nu ska jag försöka sova in tisdagen och ladda för en ny dag begravd i reläkunskap.
Vi hörs imorgon!
Reläskydd
Pluggar för fullt inför tenta på fredag.
Reläskydd är ämnet och en miljard olika symboler ska memoreras.
Pälsvård
Nu har Esthers päls vuxit till den längden att tovorna börjar smyga sig på. Tovor i armhålor och bak på hasorna. Varken jag eller Esther är speciellt förtjust. Jag letar fram borsten och Esther lägger sig i bädden med ögon som säger, matte det gör ingenting jag kan leva med lite tovor. Tur hon är klok min fina Esther. För stilla ligger hon, ibland kan hon boxa till mig med något ben bara för att berätta att hon börjar bli less, att hon inte vill göra det här något mer. I mina tidiga afghan år var jag dålig på att lyssna på signalerna. Signalerna som sa att nu orkar inte hunden mer. Då kammade jag tills jag var klar, tills pälsen var tovfri och ett bad väntade. Kamma, bad och föning varannan söndag. Rasmus hatar det. Men gör ingen sak av det. Han står eller ligger blixt stilla medan matte sliter i hans hår. Han kliver självmant i och ur badkaret och står som en staty under föning. Jag brukade bli irriterad då han vilar sitt huvud över min axel. Irriterad för att det försvårade min föning. Men jag borde lyssnat på hans signaler att han vid det laget var trött. Idag försöker jag dela upp det. Rasmus behöver inte bada varannan söndag längre, inte heller fönas och kammas lika ofta. Vi tar ett bad då det känns som att det är läge. Efter badet får han själv avgöra om han vill bli fönad eller inte. Han är trots allt ganska fryssen. Det brukar bli så att jag blåser han något sånär torr. Sen är han nöjd. Esther däremot är i det stadiet att hon måste fönas för att överhuvudtaget hinna bli torr under en dag. Men det är likadant där. Hon blir trött efter en hel dags slit i pälsen och sen föning. Så som jag sa, jag försöker dela upp det. Ikväll har vi kammat ur en armhåla och lite små tovor efetr ett framben. Sen började hon trilskas och bli less. Då avbröt vi. Imorgon tar vi resten och sen hoppas jag på ett bad för damen till helgen.
Vi hörs iorgon. Här i Jokkmokk sover afghanerna och jag ska bädda ned mig framför en film.
Småfyndat
Det som kallas ångest
Då vi avbröt, då vår flika föddes. I samma veva lärde jag känna en kvinna som i samma stund skulle gå igenom samma preocess. Känna samma sorg och förlora sin perfekta dotter på samma vis som vår flicka försvan för oss.
Hon födde en flicka dagarna efter oss. Idag är hon gravid igen, gravid och samma avvikelse har hittats på denna bäbis.
Det gör så ont och tårarna upphör inte. Att uppleva allt det här en gång må väl vara. Man överlever, reser sig upp och tar sig vidare. Man saknar mer och längtar mer. Nästan sådär så du tror att längtan ska driva dig till vansinne. Du kommer komma på dig själv att du gråter då du är ute och går. Såfort vardagen stannar upp hittar du dig själv sittandes med tårar rullandes ned efter dina kinder. Men det går över och man sörjer på ett tystare vis. Man lär sig sakta leva med vetskapen om att ens barn är borta och allt man har kvar är minnen.
Idag kan vissa saker påminna mig sådär extra mycket. En bubblig mage kan påminna vissa stunder om de första små buffarna. Bubblor som spricker i magen. Drömmarna tar mig till platser som tröstar för stunden, men jag vaknar och känner en så stor tomhet.
Ångesten över att det ska hända igen kommer alltid finnas där. Idag fick jag det bekräftat att det kan hända igen trots läkares ord om att sannorlikheten att ni ska bli drabbade igen är obefintlig. Det gör ont, så obeskrivligt ont och ångesten. Den ska jag inte ens försöka förklara. Jag känner mig så ledsen över att detta skulle behöva hända igen. Det är inte så livet ska vara. Det är inget man ska behöver genolida två gånger inom loppet av sex månader.
Det är bara fel, så fel!
Mina tankar finns hos er, livet går vidare. Det blir bättre.
Men vad är det för tröst egentligen..
Jag lovade bilder
Men jag måste erkänna att jag brast i min uppgift att visa Jokkmokk under marknadsdagar.
Men det lilla jag fotade får ni se här. De fösta bilderna är från renracet. En aktivitet där man åker liggandes på en kälke efter en ren som ska springa en bana. Det var två renar på banan och den snabbaste gick vidare till en final. Vad jag egentligen tyckte om arrangemanget tänker jag inte utveckla. Men om jag hade renar skulle inte jag låta dem vara med i denna aktivitet. Hur som så blev det inte så mycket mer bilder än en miljard på renar och sen några enstaka på lite folk på marknaden. Varannan man mötte bar någon form av pälsmössa eller pälskappa. Här verkar det tydligen vara mordärnt med pälskläder i alla möjliga utformanden. Men jag är ganska säker på att de frös minst av oss alla. För temperaturen smög sig ner till minus tretti. Kallt men fint ute.
Jo men just, jag och mamma åkte hundspann också. Det bet i kinderna och en stor eloge till han som ägde hundarna. Våra näsor dog efter ett varv, hur många varv har inte han åkt under marknadsdagarna..
Ensam sitter jag kvar..
Nu har mina kära lämnat Jokkmokk. Väggarn ekar tomt och det känns i hjärtat.
Hemlängtan blir värre. Värre med vetskapen om att dom är nu påväg hem nu. Hem, medan jag sitter kvar här.
Men jag ska försöka koncentrera mig på de sista utbildningen har att ge mig. Plugga inför tenta på fredag och fortsätta finiret på xjobbet. Så nogallt har jag det jag gör den sista tiden här i Jokkmokk.
På fredag åker jag hem. Det är inte så att jag lämnar Jokkmokk för sista gången. Jag åker bara hem över helgen. Hem för att bara vara hemma med Christopher. Sen upp för att göra det sista. Plugga, städa ur lägenheten och göra det färdigt för att komma hem på riktigt!
Marknadshelg
Nu är det marknadshelg på riktigt och jag har redan hunnit bli bjuden på samedansen Allt som krävdes va att gå ut med afghanerna.
Men idag kommer mina kära så det blir nog tyst här inne. Jag ska försöka ta massa bilder och visa er Jokkmokk under marknadstider.
Ta hand om er! Jag ska njuta av att ha Christopher, mor och far här!
Som jag bor i Jokkmokk
Här i Jokkmokk bor jag i en etta. En etta med kök och en walk in closet. En etta på 45 kvadratmeter. Den är alltså ganska stor. Hela lägenheter består till största del av ett stort vardagsrum eller sovrum. Hur man nu vill benämna det. Jag sover, sitter i soffan och ser på tv i samm rum. Jag måste nog erkänna att jag äter mina måltider i detta rum också. Även fast jag har ett kök. Ett kök med allt det där man behöver för att överleva. Hur som så är det enda stora rummet anpassat till att jag alltid ska kunna ligga i sängen. Soffan, den har afghanerna erövrat. Men idag insåg jag att denna anpassning inte kommer fungera då mina kära kommer upp för att hällsa på. Så idag har jag möblerat om bland de få möbler som fyller upp denna lägenhet. Genast såg det mer trivsant ut. Men vad spelar det för roll egentligen. Om några veckor är det ändå över. Då behöver jag inte betala för dubbla bostäder och antagligen aldrig igen återvända till Jokkmokk. Men det ser lite trevligare ut nu då jag få gäster. Det känns bra.
Igår fick vi helg här i Jokkmokk. Aktiviteten utanför dörren är i full fart. Det är nämligen marknadshelg. Imorgon drar det igång på allvar. Redan idag har vi sett mer människor än vad vi gör på en hel månad i Jokkmokk.
Det blir en spännande helg.
Det blir en spännande helg.
Vi hörs!
Kaos och oreda
Som några nog märkt så har bloggen skiftat i utseende hela kvällen.
Blogg design och Lisa är inte ett bra team. Folk som förstår sig på detta är bra nog duktiga.
Men efter många timmar så är jag en bit påvägen.
Med det säger jag godnatt.
Ta hand om er!
Ni får ursäkta
Men jag ska sitta och fippa lite med bloggen och den kommer nog se vansinnig ut en tid framöver.
Hoppas ni överlever :)
Tentadagarna blir färre
Idag skrevs det tenta. Tenta i Generatorfördjupning. Efter att jag skrivit mitt namn på papperna och lämnat in kunde jag konstaterat att det kanske hade lönat sig att pugga lite. Räkna det kan jag. Det är den övriga kunskapen jag brister på. Inget jag inte redan viste, Bara inte något jag orkat anstränga mig med. Så denna tenta blir nog det sämsta jag avslutar utbildningen med. Godkänt borde det bli men inte mycket mer än så. Är trots allt nöjd med godkänt på tentorna, men idag borde jag kunnat prestera bättre. Om jag hade pluggat vill säga. Men det känns som att det kvittar, det enda som betyder nu är att bli klar med xjobbet och sedan redovisa. Alllt annat känns helt ovesentligt. Två tentor är kvar av utbildningen, två tentor och redovisningen.
Nästa tenta skrivs till veckan. Tror det är detta som kallas upploppet. Ivf påstår Christopher det.
Upploppet - snart hemma!
Jag och R, vi längtar hem
Igår mina vänner, igår var en såndär dag då känslorna gjorde mig galen. Galen av förklarliga skäl som fick mig att gråta.
Dagen idag började dyster och nedstämd. Hemlängtan gör mig tokig och timmarna fram till torsdag segar sig fram som i klister. Men jag avslutar dagen med en varm känsla. Ikväll insåg jag något, något väldigt självklart. Men ändå så märkligt. Hur tiden tar oss till nya platser. All saknad och längtan, hem till istidsgatan. Istidsgatan i Umeå. Längtan till Christopher och damen som har rivit upp känslor jag aldrig trodde skulle existera i sammanhanget, åtminstone inte lika starka som jag känner. Jag längtar hem till min familj, min familj på istidsgatan. Nu på torsdag kommer några av mina nära och kära till Jokkmokk och stannar över helgen. Sen till veckan då åker jag hem ett par dagar. Det är åtminstone min plan, vår plan. Hem till min lilla familj. Åtminstone är jag och Rasmus övertygade om att vi vill hem. Esther är lite mer svår övertalad, Esther älskar Jokkmokk. Av hela sitt hjärta, femton gånger runt jorden.
Esther älskar Jokkmokk!
Men jag och Rasmus längtar hem.
Inte bara rutor
Nämligen en gris på efterfrågan.
Oink, Oink!
Rutar vidare
Snabbt finns det några minuter över. Snabbt är ännu en ruta gjord. Evighetsprojektet går framåt. istänker att jag kommer gråta blod dagen jag ska pussla ihop rutorna och fästa alla trådar.
Men, den dagen den sorgen.
Men, den dagen den sorgen.
Granny squares
Mitt projekt med mobilen står lite still. Egentligen bara för at jag behöver besöka en affär. En affär som kanske har det jag söker till stommen. För som jag befarade skulle stommen bli det klurigaste. Men jag jobbar på det.
Fram tills dess att jag har det jag behöver sitter jag och virkar upp alla garnstumpar som laggts på hög. Filtar som är gjorda av mormorsrutor, finns knappt något finare. Så idag har jag börjat med ett evighetsprojekt. elva och en halv ruta är klar och därmed har jag skut på garnstumpar.
Minst sagt ett evighetsprojekt!
Fram tills dess att jag har det jag behöver sitter jag och virkar upp alla garnstumpar som laggts på hög. Filtar som är gjorda av mormorsrutor, finns knappt något finare. Så idag har jag börjat med ett evighetsprojekt. elva och en halv ruta är klar och därmed har jag skut på garnstumpar.
Minst sagt ett evighetsprojekt!
Dagen i instagram
De senaste instagrambilderna. Esther som älskar vindruvor. Jag och afghanerna som trängs i sängen. Fynden från barnloppisen och gårdagens epedimispel.
För att återgå till barnloppisen så var det en sådan i Umeå idag. I Umeå på stora Nolia. Jag har grämmt mig över att jag inte kunde åka dit. Man kan hitta mycket, fynda och träffa folk. Jag har alltid haft en förkärlek till loppis. Mistänker att det är min mor och far som har fört det vidare till oss barn. Barnloppisen på nolia är underbar. En gigantisk lokal med bara barnrelaterade saker. Hur som så tog sig Christopher dit med V idag. Som tur var hade han med sig min mor och far, Emma, Johnny och deras pojkar. Min mor plockade åt sig en hel påse med saker till V. Även en gåvagn för en futtig summa. För att boxa sig runt på loppis på nolia med barnvagn, det är inte att rekomendera. Det krävs att man är två. En som boxas vid borden och en som försöker ta sig fram med barnvagnen.
Nästa gång detta arangemang sker är i maj. I maj då ska jag jag vara där!
Nästa gång detta arangemang sker är i maj. I maj då ska jag jag vara där!
Annars så har årets mellodifestival börjat. Jag finner inga ord. Jag är en trogen mello nörd. Men som vanligt annser jag att alla bidrag är under all kritik. Men det är roligt, åtminstone underhållningen under röstningen.
Vi hörs imorgon!
Ibland är det bäst att sova lite extra mjukt
Rasmus sover för det mesta i soffan här i Jokkmokk. Då soffan inte passar smyger han upp till mig i sängen. Men ibland duger inget. De dagarna bökar han om i soffan och kan inte hitta den där optimala sovplattsen. De dagarna knuffar han ned en av ryggkuddarna på golvet för att inta den optimala sovpossitionen.
En hatt till lilla V
Har virakat ett par dagar nu, virkat på samma sak. Dragit upp och gjort om för att få den att passa i form och storlek. Nu är det färdig. Har virkat en mössa till lilla V. En vinröd variant på samma mössa som jag gjorde sist. Jag måste erkänna att det är lite trixigt att virka på frihand. Få allt att passa ihop samtidigt som det ska vara en bra form.
Men idag är den färdig!
