Mössa
En rödhårig New York bo
Snöigt och dåligt inställd kamera
Lilla Kanin A La Lisa
Lilla Kanin
Men tänk så mysigt att virka sina egna baby mössor. Mössor som man efter att de har använts ska packas ned i lådor. Lådor som ska följa med genom livet. Den dagen man får barnbarn, då kan man plocka ned lådorna från vinden och visa upp mössorna. Mössorna som jag har stickat till mina barn som förmodligen vill att deras barn i sin tur ska få bära dem.
Natt!
Jokkmokk
Bilderna som jag lovade
Har jag ångest? Lite gran faktiskt. Men jag har faktiskt inte haft tid att ängna mig åt skolan. Jag har varit fullt upptagen med att lära mig virka.
Här är resultaten:
Allt började med garninköp, investerade även i två virknålar. Det följde även med lite motivations godis ;)
Nedan är en ihoprullad magisk cirkel.
Direkt efter avslutad fisk påbörjade jag ett enkelt kanin projekt(Det såg enkelt ut).
Den blev lite bättre än fisken. Men resultatet liknar fortfarande en grön sörja.
Så då blev jag tjurig och tänkte inte ge mig fören jag har åstakommit något jag kan känna mig lite stolt över.
Så efter lite mönsterletande så fan jag denna.
Sov gott mina vänner, det är en ny dag imorgon.
Kanske även en ny uggla?!
Hej bloggen
Det är bara några minuter kvar av måndagen och mina ögon skriker. Skriker efter sömn. Natten som va låg jag sömnlös. Funderade egentligen inte på något speciellt. Drömde mig nog bort, funderade på virkning och annat pyssel. Helt plötsligt var det snart daggs att kliva upp och jag somnade som en klubbad och vaknade som en zombie.
Trött har bara varit förnamnet. Men det har ändå varit en bra måndag.
Jag tog tag i tankarna och köpte mig ett garn och en virknål. Hur svårt ska det va att virka små djur.
Jag kan berätta att i min iver att göra en fisk glömde jag bort tid och rum. Helt plötsligt hade fyra och en halv timme försvunnit och i knät hade jag en grön klump. En klump som tydligen ska föreställa en fisk. Väldigt ful om ni frågar mig. Jag känner mig inte som tjugofyra då jag tittar på den, närmare tolv.
Men för att va det första jag någonsin virkat. Så känner jag mig nöjd med resultatet. Jag har studerat videoklipp om hur man gör magiska cirklar, stolpar, halv, dubbel och trippel. Vanliga maskor i oändlighet och mönster läsning. Mönsterförståelsen var ett mörker då jag gjorde första maskan. Men nu då jag sitter med något som ska bli en kanin känns det inte lika svårt.
Så istället för att plugga inför morgondagen. Så har jag undvikt allt som har med skola att göra genom att lära mig virka. Min mor dog lite lätt i luren då jag avslöjade vad jag pysslade med. Fisken är väl bland det fulaste jag gjort. Men med övning kommer även färdighet. Mitt mål är att göra massa små djur i och göra en mobil. Vi får väl se om det kommer ta år och dagar för mig eller om jag har oanade kunskaper. Än så över jag bara. Har som sagt påbörjat en halv kanin och den kanske jag blir nöjd med. Lite mer färg och nål med tråd så blir den nog snäppet vackrare än den gröna klumpen som är en fisk.
Men vad jag lärt är att en tunnare virknål nog är att föredra samt ett garn med färre trådar.
Nu mina vänner avslutar jag början av veckan. Ni får gotta er i min extrema virktalang. Den sista bilden visar det som ska bli en kanin. Det är framsidan av huvudet och ett halvt öra än så länge.
(Bilderna kommer imorgon, blogg appen vill inte som jag idag)
Godnatt!!
Lära mig något nytt
Jag funderar på att investera i en virknål, en virknål och lite garn.
Lära mig virka söta små djur. Folk påstår att det är enkelt. Har kikat på lite mönster och ser inte så mycket logik. Men har läst lite om stolpar, fastmaskor, halvstolpar osv.
Det här borde jag nog kunna lära mig!
Imorgon ska jag investera!
Afghan dag
Idag har jag och afghanerna haft kvalitetstid. Öronen har kammats, för det är nämligen endast den kroppsdelen på afghanerna som behöver någon betydande pälsvård nu för tiden. Annat var det förut. Då spenderades oräkneliga timmar i pälsvård. Jag tycker visserligen pälsvård är väldigt roligt. Men det var roligare förr. På tiden då inte hela min rygg rostade ihop. På tiden jag kunde resa mig lika snabbt som jag satt mig.
Jag tror jag ska leta fram mitt trimmbord.
Då Rasmus var liten använde jag det en del, tills jag insåg att det var mer bekvämt att sitta på golvet(tyckte jag då).
Idag tror jag min kropp skulle föredra om jag kan stå upp.
Nu fönar jag inte pälsarna så ofta, men öronen kammas destå oftare. Bara den lilla ansträngningen ger en irriterad rygg. Så jag tror jag måste börja va duktig och använda mitt trimmbord. Även vid de korta pälsstunderna.
Jag kände mig dock som världens sämsta matte som inte märkte såret då det hände. Christopher säger att jag måste sluta skylla på mig själv. Att jag omöjligt kan märka allt. Men det känns ändå som mitt egna lilla misslyckande varje gång något sådant inträffar. Här om dagen såg jag på djursjukhuset som går varje vardakväll vid 19. Det pratades tandsten och vipps satt jag på golvet och skrapade Rasmus tänder. Jag hade fått för mig att hans mun svämade över av tandsten. Men jag måste nog ha drömt, för i den munnen fanns det inte mycket att jaga upp sig över. Skrapade bort det synliga och lät resten vara.
Min beniga skorv!
Bilder i repris lite Jokkmokk, folket, utbildningen
Träning
I torsdags så började jag om. Blodcirkulationen i höften och muskulaturen i ländryggen ska stabiliseras. Musklerna i benen ska tänjas för att lindra min ischias.
Jag avslutade all träning samma dag som vi gick hem från rutinultraljudet.
Då var det relativt bra trots en mage som tyngde ned och la om hållningen.
Idag är det dåligt, det värker och vid varje rörelse spänner det i nerven. Ni vet den där smärtan många gravida kan känna. Det hugger till och en smärta strålar ned i låret/vaden. Det känner jag 24/7 i olika grader. Då jag ligger ned kan vaden domna. Nerven kan pulsera och göra det omöjligt att sova.
Men idag eller igentligen i torsdags började jag om med min träning. Den vanliga träningen är nu utökad med simmning i hopp om att det ska fungera. Under två pass i veckan ska jag försöka undvika att sjunka som en sten och drunkna. Nu sist gick det okej, men nerven högg till vid var och var annat simmtag om jag rörde mig på fel sätt. Jag måste vara duktig, tänka på varje rörelse i vattnet för att undvika huggen. Jag hoppas denna träningsform kommer fungera. Det ska vara bra för ryggen, men jag får inte utöva övningar som ger smärta. Det är en svår balans gång, jag hade gärna tränat på riktigt. Men min kropp klarar inte av påfrestningen. Idag gör det ont direkt bara jag står, sitter eller ligger. Hela tiden faktiskt. Men det är inte som det var för ett år sedan. Verkligen inte, då åt jag mängder av mediciner som dövade smärtan, men även hjärnan. Man blev sömning och det kändes som att jag gick i en dimma. Jag avråddes att köra fordon och kännde mig mer eller mindre döende.
Idag är det bättre, men det börjar gå åt fel håll. Så idag, i torsdags tog jag tag i den lilla träning min kropp klarar av. Alla mediciner står och tittar hånfullt på mig. Men jag vägrar börja äta dem igen.
Lite bittert och krasst så är det nog så enkelt som så att jag har fått ärva den sämre ryggen av min mor. Min mor som har levt hela sitt liv i konstant värk. Ichias, skolios och reumatism är bara en liten inblick.
Sakta men säker har det sjunkt in att jag nog aldrig kommer bli av med mina problem i ryggen. Men det finns sätt att lindra det onda. Så nu tar jag tag i saken igen. Försöka göra det lite bättre.
Du ser lycklig ut Lisa
"Du skrattar mer och verkar lyckligare"
Trotts allt, allt som gör så ont. Allt som får mig att tappa andan, förlorar mig själv i tankar. Allt som gör så fruktansvärt ont så jag inte vet hur jag ska orkar mig upp ur sängen.
Trotts allt så känner jag mig faktiskt lyckligare. Jag känner mig glad och klättrar sakta upp för dalen som kändes så fruktansvärt djup.
Idag är en av dagarna då jag faktiskt känner mig levande, lycklig och så oerhört tacksam över att jag har den bästa av allt i mitt liv.
Imorgon kanske jag gråter och saknar det som togs ifrån oss. Men det är morgondagen.
Jag tror jag lär mig leva för dagen. Jag tror man ska leva för dagen, det gör det nog enklare att uppskatta det lilla. De verkligt små vardagliga tingen som får mig att le.
Att C lämnar den sista mjölkskvätten i kylen åt min på morgnarna. Att C alltid låter mig ta sista godisen i skålen. Även om jag trilskas med att han kan ta den(det brukar bli så att jag biter av en bit så får han resterande)
Den vardagliga välkommen hem pussen då han kommer hem från jobbet.
De impulsiva kramarna. De små orden, du är vacker idag.
Jag uppskattar det lilla, verkligen det lilla.
Som att efter en lång dag bara få vara, sitta tillsammans på soffan och äta en pizza i tystnad.
Ibland behövs inte ord. Han förstår mig och jag honom.
Sen har en ny liten människa i mitt liv skänt mig så mycket glädje. Glädje jag inte trode jag skulle känna i detta samanhang. Denna nya personlighet får mig att le och känna längtan. En längtan jag inte tidigare har kännt på samma vis som nu. Inte den där längtan som betyder NU. Utan mer som mysigt och förväntansfull.
Idag är en bra dag och det ville jag dela med mig av.
Ta hand om varandra!
Miljöbalken
Men jag skulle vilja gör ett stort arbete, begrava mig i forskning och skrapa lite på ytan i hur alla dessa lagar efterlevs.
Det här är roligt, bara man hittar vesentlig information och pålitliga källor. Bara jag hittar inspirationen och motiverar mig själv så ska detta bli ett bra arbete!
Jag och afghanerna säger godnatt för idag
Fullt upp
Så det blir inte många ord över för er.
Funderar ni på något är det bara att fråga. Har ni några önskemål på inlägg, säg till.
Ta hand om er!
Helgen går mot sitt slut
Helgen har verkligen sprungit förbi här på istidsgatan. Som jag skrev i inlägget i natt så känner jag mig faktiskt lycklig.
Det mesta känns faktiskt riktigt bra.
Jag och Christopher har fått börja lära känna V på hemma plan. Det är spännande och roligt. Än så länge har V gjort det väldigt enkelt för oss då hon har varit väldigt snäll. Det är nog en bra början. Ivf för mig måste jag erkänna, jag känner fortfarande att jag inte riktigt har det där självförtroendet som säger att jag vet vad jag ska göra. Men jag gör så gott jag kan, vi busar, äter, byter blöjor och sover. Helt vanliga dagar för en bäbis och den dagliga verkligheten för föräldrar. Men för mig är den ny, obekant och den gör mig lite nervös ibland.
Men samtidigt växer självförtroendet efter varje blöja, varje lyckad sövning och alla leenden hon bjuder på.
Nu låter det nästan som att jag gör allt. Så är det verkligen inte. Pappa Christopher gör nog det mesta. Medan jag försöker hitta min plats i det här.
Men jag tycker ändå trots min ovana så går det över förväntan. Det har jag nog V att tacka för än så länge. Som har varit så nöjd och lättsam.
Förutom vår söndag med V så var vi faktiskt på en maskerad fest på lördagen. Christopher var hattmakaren i Alice i underlandet och min syster Frida Laura Croft. Jag själv var den kvinnliga versionen av James Bond. Festen följde tv spels temat där väggarna var klädda med rekvisita från Mario bros spelet. Små svampar var utplacerade överallt och folket kom i olika utstyrslar.
Vi hade en lagom kväll, en trevlig kväll.
Nedan kommer ett par bilder från helgens händelser.
Vi hörs!
Du har varit duktig Lisa
Just då så log jag bara lite lätt och sa att jag känner mig inte speciellt duktigt. Jag gör bara det jag måste.
Men ett par dagar senare har jag funderat på innebörden av hennes ord. Jag känner mig faktiskt väldigt imponerad av mig själv. Efter allt som hänt så har jag ändå fortsatt med min skola. Trots att jag veckan innan gick igenom vårt avbrytande. Jag grät floder och kände att jag aldrig kommer orka. Jag kännde att livet var misslyckat. Vi förlorade våran flicka och jag kommer misslyckas med mina studier.
Men jag har kämpat och klarat mina tentor. Jag måste erkänna att det har varit och är kämpigt. Jag har behövt åka hem väldigt mycket, ladda om batterierna för att sedan återvända till norr.
Jag har nog varit duktig, jag upplever för stunden bland det jobbigaste jag varit med om. Men på något vis håller jag ändå igång. Jag tror det är tanken på att jag verkligen inte får misslyckas med mina studier också, då tror ja jag kommer gå sönder. Bli trasig och inte ta mig upp.
Jag måste lyckas med detta!
Bloggar som berör
Sen en tid tillbaka har jag följt en ung killes livsöde i hans texter. Han är påväg att avsluta livet på jorden alldels för tidigt i en sjukdom som så många avslutar sina daga med. Hanns blogg berör, han får mig att gråta och jag som så många andra blickar ut över våra egna liv och känner oss tacksamma över det vi har. Jag tittar in varje dag, då det dröjer mellan inläggen fruktar jag att han tagit sitt sista andetag. Han låter oss följa med i texter då han tar farväl av nära och kära. Hur han andas in världen och avslutar sin tid.
Torsdag
En lilla V dag
Men det gick och kändes bra. Riktigt bra!
Vi myste med en filt och strosade runt i lägenheten tills hon somnade i min famn.
Just idag känner jag mig faktiskt sådär fånigt stolt över mina afghaner. Innan jag blev med afghan så sa nästan alla att det var ett dåligt val av hund av div anledningar. Den starkaste meningen från folk var att de inte går ihop med barn. Bullshit sa jag, allt handlar väl om vad man vänjer dem vid!
Esther och Rasmus har alltid fått vara med bland folk, stora som små.
En mil senare
Godnatt bloggen
Efter en kväll med nybakta scones och tårar framför greys anatomy så avslutar jag dagen.
Godnatt läsare!
Krisens och sorgens stadier
"Om man är med om en kris eller sorg brukar man gå igenom fyra stadier eller faser. Ibland kan stadierna vara tydliga, men ofta finns inga tydliga gränser för när de börjar och slutar.
Chock
När något svårt eller jobbigt händer brukar man först få en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Särskilt chockad brukar man vara om det har hänt något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar man vara i någon eller några dagar, och man kan reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ha tankar som rusar runt och känns snurriga och jobbiga. Man kan också få panik och göra saker man annars inte skulle göra."Då läkaren pratade med oss var jag var totalt oberörd. Men det enda jag minns från den dagen var att överlevnadschanserna var minimala. Hon sprang iväg en sekund för att samla mer information. Vi tittade på varandra och Christopher sa att det här gick inge bra. Jag bara log och sa, va var det jag sa(det känns helt sjukt att jag kunde sitta oh le, men det var nog mitt sätt att försöka bibehålla något typ av lugn). Tittandes på ultraljudsbilderna. Det kändes som att vi var en halv dag på sjukhuset. Men egentligen tog allt ungefär två timmar. Vi åkte hem i tysstnad, det var mörkt och regnade ute. Vi la oss på soffan och bara höll om varandra. Där började vi gråta. Vi låg så i timmar, fram till det att de knackade på dörren. Min mamma kom förbi, kramade om oss och var med oss i vår tysnad. Vi bestälde pizza och försökte äta.
Natten bjöd inte på någon sömn, ansiktet var svullet av alla tårar och allt kändes som en dröm. Det kändes som att vi gik runt i ett vakum och väntade på samtalet som skulle säga att dom hade sett fel. Att allt bara va en dålig dröm.
"Reaktion
Den andra fasen kallas reaktionsfasen, och den kan vara från någon vecka upp till flera månader. Under den här tiden börjar chocken gå över och man börjar kunna ta till sig det som har hänt, det känns mer verkligt. Det är vanligt att man är förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Kanske behöver man gråta mycket. Man kan också bli arg och tycka att det som hänt är någons fel. Hur man sover och äter kan också påverkas; man kan få svårt att sova eller vilja sova hela tiden, få svårt att äta eller tröstäta.
Jag tror vi båda hamnade här dagen vi fick komma hem efter avbrytandet. Allt efter rutinultraljudet gick så snabbt. Vi träffade mängder av läkare, genetiker, kuratorer och satt i samtal. Vi var mitt uppe i något vi knappt förstod och det fanns inte andrum till att reflektera över allt. Om vi hade stannat upp och börjat reagera på det vi upplevde i samma stund som det hände tror jag det hade blivit svårare att ta sig igenom allt. Det är nog kroppens sätt att skydda sig själv. Man stänger av och då allt är över kan man börja reagera, bearbeta.
Jag var tröst lös.
Jag grät floder.
Undvek mina vänner och stängde in mig hemma.
Efter alla tårar var jag bara så oerhört arg, bitter. Kände att jag inte alls hade förtjänat detta. Men å andra sidan så finns det nog ingen som förtjänar detta.
Efter ilskan kom sorgen igen, tröstlös.
"Bearbetning
Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den brukar ta upp till ett år. Då tänker man på det som har hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre och man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer."
Jag tror det är här jag står idag. Som jag skrev tidigare så är det allt fler bra dagar. Men då de sämmre kommer så känns de minst lika jobbiga som de gjorde från början. Ibland kommer jag på mig själv att jag inte borde vara glad. Jag borde ligga i sängen. Stänga in mig i sovrummet och aldrig kliva upp igen. Jag borde sörja in i dödagen och aldrig tillåta mig själv att leva. Jag får dåligt samveta då jag kommer på mig själv att det kan ha gått en hel dag utan att jag tänker på allt. Då stannar jag upp och gråter igen. Stänger in mig, men bara kanske en halvtimme. Laddar om och tar tag i allt igen.
"Leva vidare
Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen. Då börjar man kunna känna sig glad och lycklig över saker igen, det svåra tar inte längre över och man lär sig att leva med det man har upplevt. Självklart finns minnena av det som har hänt kvar, men sorgen kring det har minskat."
Olika hur långa stadierna är
De olika stadierna kan ibland vara tydliga, men ofta övergår de i varandra utan klara gränser. Ibland kan man fastna i en fas och behöva hjälp av för att komma vidare. Hur lång tid det tar att gå igenom en period av kris eller sorg är olika från person till person. Det kan handla om månader upp till flera år. Tiden beror på vad man har råkat ut för och hur man upplever det, och på vem man är och vilka erfarenheter man har."
Ibland tänker jag att jag aldrig någonsin vill uplleva en graviditet igen. Det känns knappt roligt, bara jobbigt.
Det känns oerhört tråkigt att jag känner så. då jag hade hoppats på att dagen jag beslutade att behålla vårt barn skulle vara en början på något fantastiskt. Dagar fyllda av lycka och förväntan.
Jag hoppas fortfarande att det ska få bli så. Men jag har svårt att tro att jag kommer tillåta mig själv att vara sådär fåningt lycklig. Drömma mig bort och fantisera om framtiden.
Det blir nog en dag i taget, en prövning åt gången. En dag närmare målet.
Men allt som har hänt har fått mig att fundera, vill jag det här? Eller vill jag gå vidare och arbeta mig upp mot den där chefs rollen som jag har satt som mål för mig själv med denna utbildning.
Såklart jag vill det här. Men rädslan får mig att tvivla på mig själv.
Återfall
- Hej, jag heter Lisa och jag har varit med om ett sent avbrytande.
- Hej Lisa!
Det största misslyckande i mitt liv var dagen läkaren sa att vår flicka var mycket sjuk. Att överlevnads chanserna skulle vara minimala om hon äns skulle klarade de första 40 veckorna.
Det har nu gått lite mer än två månader, två månader och fyra dagar sen jag kramade min tjej. Två månader sedan min värld stannade och omgivningen gick vidare.
Folk har sagt åt mig att det kommer komma allt fler bra dagar. De dåliga blir färre och livet fortsätter.
Det är sant, det blir färre tårar. Mindre ångest och panik känsla. Men då de sämre dagarna kryper på känns det precis som det gjorde för lite mer än två månader sedan. Att sitta med min döda flicka i min famn fick mig att känna mig så otroligt maktlös. Den känslan har jag bara upplevt en gång tidigare. Det var då en nära vän dog.
Du skulle leva i mig i 40 veckor. Min kropp skulle skydda dig och ge näring.
Den klarade inte ens av det. De som ska vara det mest naturliga i våra liv. Det känns som mitt största misslyckande.
Min mor säger att jag ska försöka glädjas av det lilla. Jag ska titta på hundarna och påminnas om den glädjen dom ger mig. Jag ska krama Christopher och känna lyckan av att jag har honom. Självklart är jag oerhört glad över detta. Ibland blir jag rädd att jag ska ta dem för givet. Men jag har svårt att tro att jag någonsin kommer göra det.. Igen.
Jag är lycklig över väldigt mycket men det gör inte hålet i hjärtat mindre. Det gör det bara lite lättare att torka tårarna och resa sig upp igen.
Idag är ett återfall, imorgon är en ny dag.
Jag har inte så mycket inspiration just nu
Bara afghan hunden Esther
2013
2011
Jag började spana efter vuxna afghaner då det känndes som alldeles för mycket jobb med en ny valp nu då vardagen inte var den mest stabila. Jag fick två tipps, ett var en åtta månaders afghan hane. Kruxet var bara att han bodde 120 mil ifrån oss. Så jag fortsatte spana och var lite sugen på en gammal afghan tik. Hela elva år, pigg och glad. Men då hon kändes lite väl gammal så vågade jag inte chansa trots det att afghaner kan bli riktigt gamla.
Det fick bli en valp ändå. En valp från uppfödaren som jag hälsade på månaderna innan Rasmus flyttade till oss. Esther var 4 månader då hon kom till oss. Det var hon och en bror till henne som fanns kvar i kullen. Men alla valparna bodde fortfarande kvar hos uppfödaren så jag fick träffa dem alla i grupp. Esther var den individen som jag blivit lärd att man inte ska välja. Hon var blyg och höll sig i bakgrunden bland syskonen. Inte alls lika framåt och satt mest i hörnen av rummet och studerade alla andra.
Men hon charmade mitt hjärta så det var inte så mycket att fundera på.
Esther gav ifrån sig några enstaka pip under hemfärden, men var oerhört duktig. Hon har dock haft stora problem med åksjuka under nästa hela hennes första levnadsår. Idag har det vuxit bort men har istället bidragit till att hon inte hoppar in i bilen självmant. Vi tränar fortfarande på att hon ska förknippa bilar med possitiv energi och det går framåt. Lite långsamt men åt rätt häll åtminstone.
Hon är en väldigt mjuk tik som gör allt för godis. Hon viftar konstant på svansen och älskar alla som hon fått lära känna. Men vid första mötet kan hon vara lite avvaktande.
Förmiddag
Bara afghan hunden Fabian
2009
2010
Dagen Fabian flyttade hem till oss blev det en bilfärd på ungefär tre timmar. Fabian låg och sov i mitt knä i baksätet under hela bilfärden. Både jag och Christopher som hade förväntat oss en Rasmus i repris. Vi båda blev possitivt överraskade. Vi kanske hade fått en normal valp!
Fabian var inte alls lika jobbig och krävande som Rasmus. Han var självständig och ibland kändes det knappt som att han behövde oss. Problemen med honom kom i samband som hans könsmognad då han blev väldigt dominant och bufflig. Då vi mötte andra hundar på promenaderna gjorde han sig stor, skällde och hävdade sig. Det blev oerhört mycket träning och jag kan erkänna att det var jobbigt ibland att ha en så fruktansvärt stor hund som skällde och fick människor att hålla sig undan. Han ingav respekt, fast på fel vis.
Men jag fick till det, han utvecklades till en oerhört kärvänlig individ. Han älskade barn, bada, människor och andra hundar. Han var en jätte valp! Med energi till tusen. Han skulle vara med på allt!
Fabian fick aldrig uppleva sin tvåårs dag. Han var fruktansvärt sjuk, då beslutade jag att det fick vara slutet på vår resa tillsammans.
Med tårar som okontrolerat forsar efter mina kinder låg jag på golvet med honom. Hans huvud i knät och hans kloka ögon tittade på mig. Han var så fruktansvärt trygg med mig och jag med honom. Jag är övertygad om att han förstod att jag tog farväl. Att det nu var slut på det jobbiga. Vi kramades på golvet och jag kände hans sista andetag. Jag kände han glida ifrån mig.
Mitt älskade hjärta!
Bara afghan hunden Rasmus
I början av oktober 2008
Rasmus uppfödare bor i Spanien, men denna kull föddes i Norge. Då vi kom fram hade vi fått instuktionerna att dom bodde i huset med ett hjärta på dörren. Och mycket riktigt det hängde ett hjärta på dörren.
Väl inne fick vi ett mottagande av skällande afghaner. Ägaren, Gros första ord förutom välkommen på en relativt lätt tolkade norska var att vi inte skulle klappa dom dikrekt mot huvudet eftersom hennes hundar inte gillade detta. Vilket även Rasmus reagerar mot, han sänker huvudet och ser förnärmad ut.
Vi fick hälsa på Rasmus mamma och en äldre afghan, Jack om jag inte minns helt fel. Jack var en kille som la upp rumpan på soffan samtidigt som han stod på frambenen. Precis så gör även Rasmus.
Vi var dom första att hämta en valp ur kullen. Så vi fick träffa alla valparna. Tio afghan valpar i ett vardagsrum! Vad jag minns var ett totalt kaos av valpar som rusade från ena människan till den andra. Bet varandar i öronen, jagade varandra genom rummet och hoppade i sackosäckarna.
Vi hade räknat med att han skulle skrika till en början. Han fick åka i en bilbur i bagaget med en egen valpfilt som han fick med. Från ögonblicket att bilen startade till att den stannade i Vännäs hade vi inte längre en söt afghan valp med oss.
Vi hade ett avgrundsmonster från hell!!
Hur som, väl hemma blev han äntligen tyst. Både jag och Rasmus somnade på köksgolvet och där låg vi större delen av hans första dag i Sverige.
Efter hemfärden borde jag begripit att jag inte hade fått hem någon vanlig hund. Utan att jag hade fått hem en kille med en enorm vilja, tjurighet och speciella egenheter.
Det var nog en kombination av osäkerhet med första hunden från min sida och kanske en hundras och individ som inte alla gånger lämpar sig som första hund.
Rasmus var inte rumsren fören vid 14 månaders ålder. Vilket iof är ganska vanligt med afghaner. Men den detaljen hade jag aldrig blivit vis. Han visade aldrig då han ville gå ut, han kunde helt enkelt ligga ned och pinka och vara till synes totalt oberörd. Vi var uppe en gång i timmen för pinkstunder om nätterna fram till han var sex månader.
Rasmus hade även problem med en orolig mage som ung. Jag tror att det hade något att göra med att han var väldigt nervös. Han åt väldigt sällan och han reagerade på nästan alla foder.
Han är bara speciellt.
Jag hade aldrig bytt honom mot någon annan. Men om jag viste hur han skulle testa min tro på mig själv som hundägare hade jag nog valt en annan ras.
Men trots allt detta så har jag gått igenom två till valpperioder med afghaner.
Och vet ni, det blev tusen gånger enklare!
Om det har med vanan att göra eller bara det faktumet att jag dessa gånger fått normala hundar det vet jag inte.
Det är nog en kombination av båda.
Om ni klickar på texten nedan så kommer ni till en sida med Rasmus föräldrar och syskon.
Glömde att visa
Det är ju nämligen ett vinterland i Jokkmokk.
Vecka 30
Vi skulle haft tio veckor mer eller mindre kvar.
Samtidigt som det känns som igår känns allt så avlägset.
Som att allt bara var en dröm.
En elak jävla dröm!
Studiebesök hos ABB
Under en såndär okristligt tidigt morgontimme väckte min väckarklocka mig. Hundarna sov ännu djupt och var inte alls sådär fyllda av liv och glöd som de annars brukar vara precis innan vi tagit oss ut på morgon promenaden.
Klockan var nu innan 06. Mitt huvud var nog inte alls med utan jobbade bara på vana och rutin. På något vis tog vi oss ut alla tre, på alla tio ben.
För om jag inte minns helt fel så ska man ha reflexer på höger sida eftersom man går på vänster. Tror faktiskt det var på förskolan som jag blev introducerad i den kunskapen. Då vi alla gjorde sånna där garnbollar, om ni minns. Man hade två runda kartonbitar med ett hål rakt igenom där man trädde en garntråd runt, runt. Tills dess att hålet inte fanns mer. Man knöt ihop och klippte därefter upp mellan kartonbitarna.
Vipps hade man en garnbolla^^
Vilken utsvävning.
Vi fick träffa en framtida arbetsgivare och enligt mig så verkar det vara ett intressant jobb. Bland annat så servade man elmotorer och transformatorer. Tycker det är faschierande då man står brevid en elmotor som är metern högre än mig själv. Att vi kanske kommer få plocka isär dem i våra arbeten. Att vi kommer kunna sånthär som idag känns som en främmande djungel.
För elva år sedan fick jag skriva ett brev. "Var tror du att du är om tio år" Jag hade aldrig kunnat gissa på att jag skulle ha blivit invigd i en värld som jag vid den åldern knappt visste fanns. Att jag skulle få för mig att jag och maskiner ska bli ett team. Märkligt vart livet kan ta en.
Efter en lång dag i Luleå så fortsatte dagens anda trots den trötta kroppen med några tappra försök till tentaplugg. Nu 21:30 slog jag äntligen igen boken. Klokare tror jag inte att jag blev. Men omöligt dummare.
Välkommen till Jokkmokk
Välkommen till Vintern!
Men det går fort, ivf lovar vi oss det varje gång jag åker upp.
Dagarna kommer springa iväg!
Under de sista tio milen vandrade tankarna iväg. Till december förra året då jag körde bilen hem från Gäddede. Gäddede är ett litet litet samhälle med ca 400 invånare. Det är mängder av snö och elavbrott var och varannan timme. Då jag styrde hem mot Pengis så var det ett snökaos. Storm mer av. Vägarna är smala och krokiga, jag såg inte mycket mer är tio meter framför bilen.
Det var en oerhört viktig tid!
Under vårvintern har trakterna under de senaste decennierna blivit ett centrum för snöskoterturismen. Här finns världens största skoter, och världens längsta skoterhopp har utförts vid tävlingar i Gäddede. I Gäddede finns också vid campingplatsen Frostvikens observatorium med tillhörande planetarium."
Jerikos ros
Detta var en Jerikos ros.
Tänk att något så litet har ettsat sig fast i deras minnen så pass att dom pratar om den än.
Min far har tydligen tagit reda på denna växt. Haft den förvarad i en plastpåse i en byrå hemma i Pengis. Denna växt plockade han fram igår då han och hans bror började prata minnen.
att vi igår samlades kring köksbordet för att återigen se förvandlingen.
För mina kära vänner, jag kan berätta att växten är otroligt. Den lever efter flera års torka och fick igår veckla ut sig i sin fulla längd.
Middagen
En dag sent men vad gör det!
Med massa pynt så blir faktiskt den här helgen roligare än väntat.
till förätt bjöds det på den himelska morotsoppan. Till er som inte ätit den förr så kan jag rekomendera den varmt. Huvudrättet blev bacon lindad fläskfile fylld med mjukost och till efterrättetn blev det en typ av hallon panacotta.
Nästa års plan är att alla ska komma med utklädnad!
Halloween middag
Idag ska vi ha halloween middag.
Tyvärr är min systerdotter Ida på sjukhuset. Lillan är sjuk men förhoppningsvis blir hon utskriven idag <3
Hur som så hoppas jag ni alla får en härlig helg.
Svar på frågan
"Hej!
Jag har börjat följa din blogg och den har berört mej så otroligt mycket! kommer du att få göra extra tester nästa gång du blir gravid för att utesluta att ngt är fel på bebisen?
kramar"
Då vi var mitt uppe i allt kändes det som att jag kommer vilja "bo" i ett ultraljujd för att kunna ha full kontrol. Idag känner jag annorlunda. Jag vill hemskt gärna göra ett ultraljud runt vecka 10-15 för att kunna utesluta eve fel tidigt. Men med vetskapen att vi inte kan påverka utgången vid en ny graviditet så skulle det för egen del bli en större stress att utsätta mig för fler undersökningar än nödvändigt. Jag kommer inte vilja göra ett KUB test eller fostervetten prov.
Jag kommer nog aldrig igen i hela mitt liv göra ett fostervatten prov! Bara om det skulle kunna ha någon betydelse för barnet. Men under samma omständigheter som sist så kommer jag inte göra det valet igen.
Att avbryta en graviditet i vecka 21 är ingen jag vill uppleva igen. Dels för mitt egna mående men även för ett framtida barn. Jag tror att barnet känner vad som händer vid ett avbrytande. Men beroende på veckan så kanske det inte är lika medvetet om vad som händer. Utan bara uppfattar att det är något som är annorlunda. Destå tidigare man kan upptäcka ett fel destå mindre medvetet kommer barnet/fostret vara.
Det känns fruktansvärt då jag tänker tillbaka på vår flicka. Hur medveten hon kanske var under hela förloppet. Fram till att mina värkarna startade och hon dog. Jag försöker att undvika de tankarna och istället tänka som så att det blev bäst såhär.
Älgköttbullar
Älgköttbullar i mängder!
