Godnatt bloggen
Nu avslutar vi helgen här på istidsgatan. Kanske lite väl tidigt men efter en söndag med alldeles för mycket av det goda så blir det nu att sova in den nya veckan!
Godnatt mina vänner!!
Helgen fortsätter
Min kommande vecka ser lite annorlunda ut. Jag måste hinna med plug måndag-onsdag. Det ska skrivas ett PM ang examensarbetet, en rapport om LIA:n ska lämnas in och en hel del transformator uppgifter ska räknas. Förutom skolan måste jag även hinna med att baka en kaksort till Vilhelminas dop, tatuering, ögonundersökning och hundbad.
känner mig stressad redan nu, men det är nog eftersom jag inte börjat ännu. Känner på mig att skolarbetet kommer ta upp en stor del av denna vecka.
På lördag är dopet, på lördag ska vi även på en kräftskiva! Underbart, som jag älskar kräftor!!
Mysiga middagar, sena kvällar, tända ljus och filmer.
Nu mina vänner ska jag hoppa i duschen så denna söndag blir mer levande.
Har ni haft en härlig helg?
Placering, precis under rumpan. Då jag är 95 och går i badräkt på paradisbadet kommer jag vara hetast på stället.. eller?! :P
Ett år av saknad
Dagen då världens bästa Fabian fick somna in, alldeles för tidigt. Alldeles för ung!
Den 30 september 2011 rasade min värld då jag fick ta beslutet att det fortsatta livet för min kille inte skulle vara värdigt att leva.
September är en dålig månad! Det är bara så!
Så otroligt saknad och älskad. Lycklig och underbar!
Godmorgon bloggen
Bjuder på en gammal gravid bild.
Saknar allt så fruktansvärt mycket!!
Hoppas ni haft en härlig helg.
Jag skriver mer senare idag.
Tummen
Andas in Västerbotten!
Att vara borta lär en att uppskatta det lilla man har hemma. Hur underbart skönt det är att bädda ner sig i sin alldeles egna säng. Lägga huvudet mot Christophers axel och bara njuta av närheten.
Det blev en mycket tidigare hemfärd än planerat. Väldigt skönt och välbehövligt!
Sen tidigare la vi tiden i november till den 29/10.
Jag kan berätta för er som inte gjort det förr. Bakom låret var ingen skön historia och jag ser egentligen inte framemot nästa fredag. Men det är skönt att det är påbörjat!
Dokumentation, Akkas och Knabben..
Sen jag kom upp hit igen har jag varit så less. Alla lektionerna känns totalt meningslösa. Utbildningen är på en alldeles för låg nivå och jag skulle vilja lära mig så mycket mer än det jag får under dessa år.
Som vanligt så har det blivit många promenader. Först tog jag, Hanna och Amanda en power walk till Akkas. Sen vandrade jag och Maja vidare upp på Knabben.
Det är skönt att promenera och andas in den lite kyligare luften. Men idag sa faktiskt fötterna ifrån. En BLÅSA har uppstått. Men det kanske är straffet efter att ha promenerat i 3½ timme igen.
Tanken var att jags kulle försöka fotografera Arven. Men då det nästan hade börjat skymma så blev det inga bra bilder. Utan istället några enstaka random bilder.
Men här kommer ett litet urval från dagen.
Allra första gången
Så kommer bilden på Christopher och V!
På nått vis känner jag mig sådär fåningt lycklig. Jag blir så glad för din skull. Idag var en spciellt dag!
Tisdag
Skola en timme
Lite transformatorfördjupningen med Hanna
Fika på city cafet
Raggen i Jokken
Promenad med doggsen
Vi lärde oss sticka på elevhemmet
Idag har varit en dag med liv och rörelse. Jag har gråtit, kramats, torkat tårarna igen och faktiskt kännt att det varit en bra dag! Jag har fått prata av mig med någon som bryr sig. Lättat hjärtat och umgåtts.
Allt runtomkring går vidare..
Idag efter att allt har hänt förväntas man gå vidare på engång.
Är det så enkelt, bara lägga undan och vandra vidare?
Jag vet att jag sa ibörjan att jag var rädd för folks frågor, rädd för att berätta och riva upp alla sår. Rädd för att komma på mig själv ståendes med tårarna rullandes ned för kinderna.
Men det var nog bara då jag var uppe i det som jag inte ville prata om det.
Idag känns det jobbigt att alla trippar runt och knappt vågar prata. Det är som att det aldrig har hänt.
Man förväntas fungera som vanligt, klara av allt som vanligt och vara den där glada människan igen.
Jag förstår att folk inte vågar fråga. Vad ska dom fråga?
Vem som hellst måste ju förstå att det här känns, att man går igenom något fruktansvärt.
Men det behövs inte mycket.
Första dagen i Jokkmokk sa inte en människa ett ord.
Men en kram fick jag, en kram av fina Hanna. Herregud så jobbigt det var, ögonen tårades och jag fick kämpa emot känslorna. Då behövdes inga ord, bara det att hon visade att hon vet. Förstod att allt är inte som förut längre.
Pär frågade hur det var med mig nu efter all skit som har varit. Mitt svar blev kort och konsit "Det är inte bra.." Sen sa jag inget mer. Men det var samma sak där, han frågade och faktiskt visade att han viste och bryr sig.
Alla vet, men det här är väl sånt man inte pratar om.
Första dagen hos kuratorn pratde vi en del. Jag sa att de är hemskt att detta inte är något man pratar om. Det finns inte någon som informerar om att det kan bli såhär fel.
Det är nämligen så att vi alla har lika stor chans att bli den människan som ligger där.
Nervös och spänd över att få se sitt barn för allra första gången.
En barnmorska som frågar om allt känns bra.
Du svarar att du är lite nervös men annars känns det riktigt bra.
Du tittar upp mot skärmen och får se den vackraste lilla människa du någonsin sett. En bäbis som är hälften du och hälften av din bättre häft. Bäbisen viftar med händerna och slår kullerbyttor. Den är helt perfekt.
Men tysnaden lägger sig från andra delen av rummet då undersökningen går vidare.
Du börjar känna dig stressad av den tryckande tysnaden och tittar med orolig blick på din sambo samtidigt som du försöker få kontackt med barnmoskan som stirrar blint på dataskärmen.
Tills det att hon vänder sig mot er och får fram orden.
"Man vill alltid säga att allt ser bra ut, att det är en frisk bäbis. Men för er så kan jag inte säga de orden."
Helt plötsligt står hela din värld still, du ligger ned och stirrar på en människa som försöker förklara allvaret i situationen. Att ni bör överväga ett avbrytande.
Va säger människan egentligen, avbryta? Hon är ju hur jävla frisk som hellst, det ser du väl! Hon lever ju rövare i magen. Sparkar som en gasell och suger på tummen.
HON ÄR FRISK!
Men oavsett dina tankar så sitter barnmoskan fortfarande och maler. Maler på om överlevdanschanser, avbrytande, fostervattensprov, läkare..
Det är folk överallt som ska se på din alldeles perfekta bäbis.
I det här läget finns det inga tårar, du är tom och alldeles matt. Du har precis klivit in en bubbla som känns som en tjock jävla dimma.
Hur fan ska du ta dig ut!
Visa dagar är helt jäkla misslyckade, tårarna kommer och jag grubblar över allt som hänt.
Men nu idag och igår har jag faktiskt fått ventilera. Släppa ut allt det där. Underbara människor. Jag vet hur jobbigt ni säkert tycker det är att fråga. Men om jag bara kunde uttrycka min glädje i att ni frågar. Att ni visar att ni bryr er. Att hon fanns!
Det betyder så fruktansvärt mycket.
Det var ingen vanlig abort, jag födde våran dotter. Våran dotter som just nu är på krematoriet i väntan på att vi ska hämta askan. Askan som vi valt att sprida i naturen.
Hon fanns och hon betyder! Hon gav oss så mycket glädje men också en olidlig sorg. En sorg vi ska lära oss leva med, gå vidare och klara av. Att tänka tillbaka på allt det underbara som hon faktiskt gav.
Lite mig och lite dig.. Hon var något underbart!
Gonatt mina vänner..
Kräkningar, Lite mer Jokkmokk och Afghaner..
Jag verkar äntligen ha lyckats placera Esthers säng på en godkänd plats. Sen vi kom upp till Jokkmokk har hon vägrat sova i den. Placeringen har tydligen inte dugit. Men nu verkar jag ha prickat rätt för en väldigt nöjd svart dam liger och snusar i sin aldeles egna säng.
Nu hoppas jag bara på en bättre natt. Rasmus kräktes av och till hela natten och Esther var frusterad över att han levde om. Gnäll från damen och hulkande från herrn. Själv stoppade jag huvudet under kudden och försökte ignorera kaoset. Tydligen så lyckades Rasmus ligga i soffan och spy. Som tur är så är soffan inte min..
Nått possetivt i eländet var att jag inte började hulka i kapp med Rasmus. Sen jag blev gravid klarade jag knappt av att vara i samma lägenhet som hundarna då de kräktes. Fick hulkningar och var tungen att gå ifrån.
Jag har aldrig någonsin haft problem med kräkningar och andra trevligheter som kommer med hundägarskapet.
Men som gravid klarade jag tydligen inte av det.
Märkligt!
Fixat
Ortopeden 8/10, 10:00
Tatuerig 15/11, 12:00
Dåså nu är allt inbokat..
Veckan hemma i Umeå kommer nog innebära massa dåliga nyheter.
Typ, Lisa du är helt jäkla blind. Att du klarar av att köra bil är ett under..
Lisa din rygg är som en 90årigngs.. Att du fortfarande kan gå är otroligt..
Men något roligt i det hela är väl att jag nu har en ny tid för min tatuering.
Men visst hoppas jag på att jag kommer få avboka den ännu en gång..eller att han ska få en lucka nu under veckan jag är hemma!!
Milli Hennry
Men nästa måndag är åka hem dagen!!
Ungefär så känns den här måndagen, jag har grävt ner mig i transformatorfördjupningen. Det börjar lätta lite, men det kommer krävas en hel del träning innan det sitter som det ska.
Det var helt vansinnigt, men jag hade det faktiskt riktigt roligt ändå.
Här blir det en lugn eftermiddag/kväll.
Den enda planen är en promenad med Hanna och afghanerna.
Sen ska jag kanske, eventuellt gräva mig djupare ned i transformatorns värld.
Kortslutningsströmmar, mätström, spänning, tesla, ohm, ampere, milli hennry och allt annat sånt där obegripligt.
Måndag
Slutet av veckan
I våran säng brevid min bästa man!
Brevid en tom spjälsäng och en garderob fylld med småkläder..
Men innan dess ska denna vecka först börja, gå mot sin mitt och sedan avslutas. Imorgon fortsätter vi med transformatorfördjupningen. Jag känner mig inte speciellt peppad, men det är bara för att jag just nu inte förstår ett dugg.
Den här dagen har annars förlöpt med en tre och en halv timmes promenad runt om i Jokkmokk. Jag gick efter stigar jag aldrig förut gått på och andades in höst luften. Naturen är terapi för själen! Och vilken natur skulle vara bättre än just den norländska naturen i sånna här lägen?!
Nu ska jag sova in morgondagen och hoppas att veckan bara ska rusa förbi!
Godnatt!
Lite runt omkring Jokkmokk
Hundägare, skärpning!
Meningslöst!
Om man är så pass lat att man inte orkar ta med det till närmaste soptunna så kan man lika gärna låta bajset ligga som det är istället för att skräpa ner ännu mer genom att lämna det i en platspåse ute i naturen.
Det som inte går att beskriva med ord!
Det bubblar lite i kroppen!
För jag har världens underbaraste karl!!
22/9 2007
För exakt fem år sedan lagade vi tydligen middag i våran första lägenhet i Vännäs. Vintergatan i en grön lägenhetslänga med varsin barndomskompis som granne.
Det där riktigt jävla snuskiga!
Ja det där riktigt jävla snuskiga som jag aldrig någonsin har sett framemot varje månad. Det man bara ska accepterar och lever med. Blod i trosorna om det gått för länge mellan bytena av tampongen eller torkat blod på olika ställen om man använder bindor.
Fast iof hoppas jag att den inte kommer, utan att vi ska ha sån tur med ett pluss på en gång!
Men det vågar jag inte hoppas på. Pessimisten i Lisa kommer fram som inte kan se nått possetivt i någonting..Pessimisten säger att det säkert kommer dröja ett helt år innan vi får bli sådär obeskrivligt lyckliga igen. Det är inte bara kroppen som ska vara med, utan huvudet också. Kroppen har jag koll på, men jag vet inte om huvudet kommer va på våran sida.
Hur som det enda possitiva om mensen vill visa sig är att man kan börja räkna ut när ägglossningen kommer.
Min kropp har alltid varit som en klocka. Med eller utan previtivmedel så kan jag nästan säga på klocksalaget då mensen kommer. Ägglossningen lika så. Inte det att jag känner mensvärk som väldigt många kvinnor känner av. För en sådan värk har jag aldrig någonsin kännt. Möjligtvis att jag kände något liknande den femte september då våran tjej föddes. Möjligtvis!
Men det har alltid varit regelbundet så jag hoppas verkligen att det fortsätter så!
Länkarna som länkar ihop länken..
Hemma i Umeå har vi en tv, självklart!
men vet ni...
jag har nog aldrig varit den som kommer hem och det första jag gör är att vrida upp musiken på högsta nivå. Ställa mig och göra middag med galna toner skrikandes i bakgrunden.
Det är väl kul.. ända fram till jag tittar på mina håriga vänner som båda står med snea huvuden och fundera var fasiken matte pysslar med.
Då får jag dåligt samvete och drar ned volymen. Inte för att dom någonsin verkat bry sig om musiken som dånar.
Dom kanske bara tänker att just under dessa infall så får matte hållas. Hon ser ju faktiskt ganska rolig ut då hon skuttar runt i otackt och skrålar vilt för sig själv.
Jo..
ikväll blir det tv igen, Avatar går som ni kanske redan vet ikväll.
Jag kan omöjligt förstå hysterin som uppstod då filmen visades för första gången. Va var så fruktansvärt spciellt egentligen?
filmen är bra, men var den så jäkla speciellt så man skulle behöva bli deprimerad över att man aldrig skulle få uppleva en avatar värld i verkligheten?
Verkligen inte säger jag, finns dom som säger emot.
Morrn, morrn!
Dålig sömn, tankarna på allt annat..
Nu vaken, trött och sliten!
Ska he mig upp, fika, power walk och sen rycka upp dagen så det kanske blir lite lördags känsla.
Det är molnigt men inget regn. Hoppas ni alla slipper vakna upp till det också, och att eran lördag blir super!!
Skriver mer sen :)
"Det kommer göra ont länge"
"Något du ska veta är att du alltid, alltid kommer sakna, och det kommer göra ont länge. Men som med allt, tiden läker. Det jag minns starkast idag är hur fin han var och hur underbart det var att få ha honom hos oss innan han blev kall, hur vi sjöng för honom och hur glad jag är över att fått känna hans sparkar i magen innan han försvann. Din dotter fanns hos er, en kort stund men glöm aldrig att njuta av det! Min dotter föddes för två månader sedan och det har förstås tröstat massor att jag blev gravid så snabbt inpå Alexanders död. Han dog så att hans lillasyster fick plats i vårt liv.
Gråt och sakna! Varje dag kommer se lite ljusare ut"
Ibland känns det som att man sitter i världens ensamaste bubbla där ingen kan begripa vad det är vi går igenom.
Men ibland påminns man om att man inte är ensam.
Det finns alldeles för många som har fått gått igenom precis samma sak.
Det är skönt att veta att det finns dom som förstår.
Vissa skyller på gravid hormoner..
En allmän förvirring och ett huvud fullt av tankar. Jag vet inte, eller ska jag försöka trösta mig med att jag brukar verkligen inte vara såhär tanksprid.
Jag tar bilen till skolan för att lämna in lite papper, pratar med en lärare och vandrar sen iväg till ica som är en bit bort. Då jag står i kassan slår tanken mig, vart fasiken parkerade jag bilen? Ungefär lika snabbt som tanken slog mig så kom jag på att jag körde faktiskt bil till skolan och skulle köra den vidare till ica för att motionera den, eftersom den står hela veckorna.
Men Grattis Lisa, din tankeverksamhet verkar inte vara på topp idag. Jag fick vackert packa ner mina matvaror i en kasse och vandra tillbaka till skolan för att hämta hem bilen.
Jag och afghanerna tog oss ut på power walken nu på förmiddagen. Hade träningsvärk innan och nu är jag sådär lagomt rostig då jag börjar röra mig. Men det känns skönt att jag kommit igång. Efter promenaden blev det en tripp till solariet. Det var MÅNADER sedan jag låg i ett soliarium eftersom man inte ska utsätta sig för onödig strålning då man är gravid.
Jag måste passa på att tipsa om tidernas blogg. Hon har verkligen fått mig på bättre humör sista veckorna då varje inlägg bjuder på skratt. Brutalt ärlig i verkligheten kan man nog beskriva henne som.
Underbar säger jag!
Det är bara att klicka på bilden för att komma till hennes blogg.
Godmorgon
Nu ska jag och afghanerna he oss ut på en power walk till Akkas.
Ikväll blir det springning med eller utan afghaner. Dom är lite bekväma mina håriga vänner nämligen ;)
Idag är en bra dag!
Soligt och härligt höstväder.
Bjuder på en väldigt gammal bild på jag och angoran isabelle.
Vi hörs senare!
Godnatt bloggen
I år imponerade han, slog på stort, och la till namn! :)
Undra vad jag ska överraska med nästa år, en rengnbågsfärgad kanske?
Frågor
Om hon är snäll, hur hon ser ut och vem hon är mest lik.
Snart är hon fyra månader och jag har aldrig fått se eller hört henne. Jag har sett henne på bild och det han har berättat om henne har jag lagrat i minnet.
Den allra första gången blir bland väldigt många människor jag aldrig har träffat förut.
Hur ska man bete sig i en sådan situation?!
Men i känslan av stress och ångest är jag ändå glad över att jag ska få gå på dopet. Äntligen få vara en del av hennes liv. Inte för att jag förväntar mig att få träffa henne något mycke mer än vad jag hittills har gjort. Men det kommer ändå bli en inblick i det där som man knappt kan förstå då man är med.
Det är den totalt främmande situationen som gör mig obekväm.
Men vad spelar det för roll, det kommer bli en bra dag ändå!
Det är något alldeles speciellt med dopdagar, det är vackert och en härlig känsla!
Transformatorfördjupning
Det är nog bara att motivera sig själv till att sätta sig ner och faktiskt räkna som krävs.
Esther är helt utslagen efter att ha rusat runt som ett vilddjur med Arven och Rasmus har bäddat ned sig för natten i soffan.. Bakom ryggkuddarna ?!
Skrämmande, men är man student så ska det levas på rätta viset. Iaf då man är borta.
Längtar dock hem till våran säng, min man och den där känslan av att vara hemma.
Men dagarna skenar ändå iväg här uppe. Snart har veckan gått och en ny ska starta vilket innebär att jag kommer närmare åka hem dagen!!
Akkas
Nu har jag börjat att ta tag i vardagen igen. Ikväll blev det en springtur med afghanerna på ca 7 km.
Vi passerade Akkas kraftverk som onekligen är en annorlunda syn med grafiti målade dammluckor. Det är helt klart vackrare än de vanliga betong klumparna man annars brukar se.
Efter löpturen blev det lite träning av magen, förhoppningsvis kommer det ge lite träningsvärk imorgon!
Nu har jag bäddat ner mig i sängen. Min tanke var att jag skulle renskriva förra transformatorlektionens anteckningar men det blir ett senare problem.
Imorgon tar jag helg klockan 12. Skönt men det innebär att jag har en lång helg framför mig.
Hoppas ni alla haft en härlig dag!
Två veckor, fjorton dagar..
Idag är det två veckor sedan.
Fjorton dagar. Obeskrivliga mängder tårar och känslan av hopplöshet.
Orden "jag mår dåligt" har fått en helt annan betydelse.
Idag skulle vi varit i mitten av vecka 23.
"Då det inte finns någon tröst att ge ska man bara vara tyst.
Det är fruktansvärt!"
Det var de minsta fötterna jag sett.
Små små händer med fem fingrar vardera. En tumme att suga på. En mun, ögon och en jätte söt näsa.
En väldigt fin flicka!
De vackraste i Världen!
GRATTIS LISA!
Idag är det lite annorlunda. Jag är mer tacksam över att fått spendera ännu ett år med familjen och vännerna och förhoppningsvis har jag många år kvar.
Visst har det här varit ett annorlunda år, men det är mycket bra som har hänt också!
Idag har jag för första gången i mitt liv fått spendera min födelsedag uppe på Suorvadammen. Sveriges näst största damm som rymmer 6000 miljoner m2 vatten.
Fjället var vackert, men snön och de isiga vindarna var mindre charmerande. Ett tag kände det som att mitt huvud domnade bort under hjälmen av vindarna.
Att se snö i september är alldeles för tidigt!
Sen kändes det lite som att denna undervisning borde vi haft förra terminen.
Maja var snäll och bjöd på fika. Muffins med ett ljus, så fint!
Så kvällen spenderades hemma hos Maja och Magnus. Vi surrade en del och R fick prova en overall som var för långa i benen till Ronja. Den satt helt okej och jag tror att det kommer värma ganska bra.
Tack!
Natt natt
Vi hörs imorgon!!
En upptäkt
Men detta är väl sån där information ingen berättar, utan det ska upptäckas på egen hand.
Men nu är jag en erfarenhet rikare och det är helt kart en funktion som jag kommer använda flitigt här uppe i Jokken.
Imorgon ska vi åka upp på ett fjäll och kika på en damm, om jag inte minns helt fel så är det dammsäkerhet som står på schemat. Det känns kanske inte som det bästa sättet att spendera min födelsedag på. Men det måste vara ett bättre firande än förra året då jag spenderade min dag med att köra upp till Jokkmokk.
Detta blir alltså min andra födelsedag här uppe.
Tiden har verkligen rusat iväg. Ett år som har bjudit på fruktansvärt många händelser. Både på gott och ont.
Nu ska jag luta mig tillbaka och lyssna på Calvin Harris, Har ni hört honom? Riktigt bra faktiskt.
Dennis Dag
Det var Dennis dag som hade sin alldeles egna dop dag.
Undra vad det kostar
Har inget internet i lägenheten så anslöt precis datorn via min iphone då orken att vandra till skolan för att ge er ett blogginlägg brast.
Men jag måste nog kolla upp hur mycket den här funktionen fungerar egentligen innan jag börjar använda mig av den i en större utsträckning.
Vi hade lektion fram till tolv sen vandrade jag hemåt mot Herrevägen. Tankarna har varit relativt samlade hela dagen, men på vägen hem tårades ögonen och allt kändes bara helt fruktansvärt värdelöst.
Har legat på sängen fram till nu och tänkte faktist försöka mig ut på en lite längre promenad med hundarna. Om inte Rasmus hinner frysa ihjäl, det regnar tydligen ute och löven är härligt gula.
Men jag behöver komma ut, andas lite frisk luft och få tankarna på annat än den bisarra ensamheten som denna lägenhet frambringar. Ensamhet och hemlängtan!
Välkommen till Jokkmokk
Rasmus minns mycket väl Jokkmokk, nästan som att han aldrig va härifrån. Esther däremot verkar komma att behöva en påminnelse.
Läskigt tycker hon!
Imorgon drar transformator fördjupningen igång. Känner mig inte allt för motiverad. Men hoppas på att det ska ge en större förståelse.
För er som inte vet så studerar jag i Jokkmokk till vattenkraftstekniker. I mars nästa år är studierna klara och allt som återstår är den sista praktikperioden. Jag misstänker att månaderna kommer springa iväg och snart står jag där, uteximinerad och ska börja söka jobb igen. Jag hoppas verkligen att det kommer finnas ett behov av min kompetens på hemma plan. Om inte annat är det väl bara som med så mycket annat, att gilla läget och anpassa sig.
Kommer med bilder och en bättre uppdatering imorgon. Vi var ju nämligen på dop idag. Dop och bröllop, ger en speciell känsla. Jag har alltid svårt att hålla tårarna borta. Det är så fruktansvärt vackert!
Nu måste jag försöka sova in morgondagen.
Vi hörs imorgon!
Nikon D80 digital systemkamera
Är det någon som har någon erfarenhet av denna kamera?
En bra kväll, dans och inga ledsna blickar!
Godmorgon!
Igår kändes det faktiskt lite som att vi båda levde upp. Jag var inte alls sugen på att gå ut och träffa massa människor. Mycket beror nog på att jag är rädd för folks frågor.
Jag har verkligen ingen lust att prata om allt, riva upp såret som vi ska försöka leva med. För jag vet att jag kommer börja gråta, försöka få fram orden och inte få något vettigt sagt.
För vad ska jag säga egentligen, att allt är helt fruktansvärt misslyckat.
För det är så det känns.
Men det blev en bra kväll. Inga frågor eller ledsna blickar. Vi hade riktigt trevligt och det var skönt att komma ut, dansa och vara lite social.
Tack för igår!
Outfit
Inte något märkvärdigt.
Gröna jeanstajts, lite uppvikta.
Randigt linne och oranga låga pumps.
Nagelacket på och armbandsur.
Alldeles lagomt.
"Det här är mitt liv"
"jag lever min dröm"
Spelas i högtalarna, hundarna sover efter en regnig kvällspromenad.
Ikväll har jag och finast tänkt oss ut, träffa nå folk och få tankarna på annat håll.
Som någon sa, det är tur man inte vet i förväg vart livet tänker ta en.
Så sant!
Hoppas ni alla har en härlig fredakväll!!
Nya bekantskaper
Människor som jag känner mig väldigt tacksam av att kunna ventilera med.
Människor som alla har fått besluta samma jobbiga beslut.
Människor som alla fick föda fram sitt barn alldeles för tidigt och aldrig fick höra de där skriken man så hjärteligt vill höra och orden
"Grattis det är en flicka/pojke"
Vi som aldrig fick upp en varm levande liten bäbis på vårat bröst.
Vi som istället fick gråta och försöka förstå och smälta det fruktansvärda som vi fick uppleva.
Vi som fick hålla en liten, liten bäbis med väldigt små händer och fötter. En bäbis som är alldeles röd i tonerna. Men ändå så obeskrivligt perfekt!
Jag tror nästan alla jag har pratat med har sagt nästan samma sak.
I samma sekund som barnet föddes så fylldes man av en lugn som man aldrig kännt förut. En lättnad och ibland en märklig känsla av lycka. Hur nu det kunde vara möjligt.
Det är så fruktansvärt svårt att förstå vad det är man har varit med om.
Jag kan knappt ana hur svårt det måste vara för er som står oss nära, hur ska ni kunna förstå något som vi knappt förstår själva.
Borde vi vara helt nedslagna och inte alls fungera?
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med alla känslor.
Är det fel att känna sig totalt misslyckad och besviken på sig själv?
Eller borde jag bara rycka på axlarna och blicka framåt, leva vidare som att inget har hänt?
Det är fruktansvärt!
Skrämmande..
Man känner sig maktlös.
Att bo på två olika orter
Vad lämnade jag kvar egentligen?
Vad borde jag ta med?
Det var enklare förr, då man bodde på samma plats. Behövde inte alltid vara redo med en väska packad.
Men nått som känns bra är ändå det att denna gång packar jag bara 1/4 av min garderob som får åka med upp. Resten får stanna här hemma!
För ett år sedan då folk frågade vart jag bodde svarade jag Jokkmokk, men med känslan av att vara bostadslös. Eller hemlös snarare.
Nu bor jag faktiskt i Umeå, men har en extra lägenhet i Jokkmokk.
Det känns hemma!
Nu ska jag återgå till att fundera ut vad som ska med upp. Kommer antagligen glömma allt det där som jag verkligen borde ta med.
Men som planen är nu så blir jag bara borta i 2½ vecka sen hem en dryg vecka.
Tiden kommer antagligen springa iväg.
Lockigt
Godmorgon
Gårdagens firande blev ett bra firande!
Christopher jobbade till fyra så jag fick god tid på mig att fixa klart.
På fm åkte jag iväg till Ica på Mariehem för att handla lite inför middagen.
Utanför butiken hade dom rullat ut röda mattan och alla kvinnor fick var sin ros. I butiken hade dom trubadur och bjöd på smörgåstårta.
En trevlig med oväntad tillställning. Förutom mina matvaror fick jag med mig en gul ros som nu pryder våran hall med ballonger.
För ballonger är ett måste under födelsedagar oavsett ålder!
Maten blev klar lagom till fyra då Christopher kom hem. Jag bjöd på rotfruktsgratäng och fläskfilé med löksås som är bland hans favoriter. Det var dock år sedan jag tog mig tid till att göra såsen.
Vi åt middag såg två avsnitt av sons och sen tog vi oss en kvällspromenad med hundarna.
Kvällen avslutades paket och en morotskaka med ett litet ljus på.
Det är så roligt då man prickar rätt, förvåningen och glädjen.
Det blev en jätte bra dag. På lördag blir det ett väldigt litet fika då vi eg har tänkt fira oss första helgen i oktober. Men lite tårta måste vi få äta i september också!
Slitsamt
Tycker Rasmus, ligga under en filt och se på matte när hon arbetar är såååå skönt!
Grattis
Idag är en alldeles speciell dag.
Det är Christophers födelsedag!
Idag blir han 29 och det ska självklart firas på bästa vis.
Med god mat, ljus och ballonger.
Mys och bara rå om varandra!
Tänk att då vi träffades var han 23 och jag 18.
Tänk att vi har haft varandra i så många år.
Och tänk att trots några månader på egen hand under 2011. Jag i Jokkmokk och han kvar i Umeå så hittade vi ändå tillbaka till varandra.
Nu är det som det ska vara!
Jag älskar dig!
Du är fantastisk!!
Vet ni
Att idag faktiskt är en ganska bra dag.
Christopher tog sig iväg till Vilhelmina och har pratat av och till om henne hela dagen.
Hem kom han med några bilder, det är roligt att se. Samtidigt väldigt svårt att förstå då jag aldrig har fått träffa henne.
Men jag känner mig ändå glad de gångerna han kommer hem och knappt kan hålla ett leendet borta.
Det är så det ska va!
Hur som, min dag har förlöpt ganska bra. Donat på med lite småsaker och funderat över vad som ska med upp till jokken. Har faktiskt ingen aning om vad jag lämnade kvar där uppe. Men det visar sig väl då jag är där.
På söndag är det alltså åka till Jokkmokk dagen men även en dop dag för en liten pojke.
Imorgon fyller Christopher år så hade tänk försöka mig på något speciellt.
Hoppas ni haft en härlig dag!
Vi hörs imorgon.
Nya färger
Skulle redan igår åka ned och köpa två tröjor jag sett ut, men igår fanns tiden inte till.
Var år och dagar sedan jag köpte ett nytt nagelack så det var nog på tiden.
Rasmus
En dam kom fram och frågade om hon fick fråga varför jag har rakat ned honom.
Jag svarade som det var och sa att det är pga mina ryggproblem.
Jag blev faktiskt lite irriterad av hennes dömmande blick och fråga. Men väl utanför butiken så känndes det iaf bättre att hon frågade istället för att dömma.
Nu ser Rasmus mer ut som en pinne, eller en sån där hund man ser på animal planet som varit vanvårdad. Vart enda ben kan man ana under huden och hans små pinniga ben ser ut att gå av efter minsta beröring.
Men han är lycklig och frisk.
Även fast folk tror jag inte ger han någon mat.
Prövningar gör människan starkare
Man blir inte starkare, man blir bara påmind om vad det innebär att leva..
Man lär sig mer om sig själv och för det mesta hittar man en väg som leder en ut ur eländet.
Christopher sover sen några timmar tillbaka. Jag har vilat mot hans axel och låtit tårarna rinna. Hundarna snosar nöjda i sina sängar.
Vardagen flyter på, men det är höstmörkret och de tysta natt timmarna som är jobbigast.
Men jag är så oerhört tacksam att jag har dig vid min sida!
Du får dagarna att kännas lite bättre.
Du är en fantastisk människa!
Jag har älskat dig i snart sex år.
Jag har funnits för dig och du för mig i alla lägen.
Genom allt!
Du är fantastisk och jag är så oerhört tacksam att vi har varandra!
Jag tar resten imorgon
För på söndag kallar alla måsten åter igen i Jokken, har då varit sjukskriven i tre veckor och har absolut inga förhoppningar om att studierna kommer gå bra. Men att bara gå hemma blir man nog aldrig bättre av. Så på fredag kommer en klasskompis som ska övernatta till söndagen då vi samåker upp till Jokken.
Sen hur det går där uppe för tiden utvisa.
Bara en hund
Alla stunder som varit är snart bara minnen.
Alla stunder som skulle bli kommer aldrig.
Livet rinner iväg och ingenting ingenting finns att göra.
Världens finaste unika speciella vovve lever sina sista dagar på jorden, hans tassar lämnar sina sista tasspår och hans människor försöker minnas allt och spara honom i sina hjärtas innersta vrår. Dom njuter av hans närvaro medan tid ännu är och trycker ansiktet mot hans hals, drar in hans lukt, stryker med fingrarna mot hans päls och ser in i hans ögon.
Aldrig. Mer.
Att förlora en älskad hund är att förlora sin bästa vän och en del av livet."
Jag följer en hunduppfödares blogg och ramlade i morrse in på denna text hon hade skrivit. De senaste dagarna har både jag och Christophert skänkt Fabian många tankar. Pratat minnen och saknat våran grabb.
Jag kom på mig själv med tårarna rullandes ned för kinderna då jag läste detta. Det skulle lika gärna kunnat handlat om våran kille. Snart är det precis ett år sedan han fick somna. För snart ett år sedan ringde jag till Christopher men fick knappt fram ett ord. Mer än att "Våran Fabian är död"...
Det var fruktansvärt och vi båda saknar honom oerhört. Men nu för tiden då jag tänker tillbaka gråter jag inte längre. Jag sitter bara och småler, han var en fantastisk individ som inte lämnade någon oberörd.
Älskade, älskade Fabian!
Ansökan
För ett år sedan var jag ganska nyinflyttad i Jokkmokk.
Jag var fast besluten om att börja om livet på en ny kula.
Sålde allt jag ägde förutom Rasmus och Fabian, packade väskan och lämnade Umeå/Vännäs bakom mig.
För ett år sedan skulle jag aldrig kunnat föreställa mig själv fylla i dessa papper.
Fortsätter i gårdagens anda
Med bak av falska potatisbakelser och biskvier med choklad och citron smak.
Samtidigt som det tvättas och lägenheten är storstädad.
Satt mig ned för en sekund och tårarna kom som ett brev med posten.
Det är en jobbig dag!
Mjölk och hormoner
Efter att våran flicka föddes så fick jag ett väldigt litet piller, det var mindre än ett p-piller.
Detta lilla piller skulle förhindra att mjölkproduktionen skulle komma igång.
Man kunde ändå få känningar i brösten, stickningar och en tryckande känsla.
Så jag rekommenderades att bära varma kläder över brösten och gärna gå i en sport-bh för att lindra tryckningarna.
Den första dagen gjorde jag som dom sa, tog på mig sport-bhn och väntade på symtomen. Men eftersom jag inte kände av något lät jag sport-bhn ligga, mest för att jag får så ont i nacke och axlarna av den.
Men grattis Lisa, igårkväll då vi la oss för natten känner jag mig helt plötsligt blöt på ena bröstvårtan. Blev lite osäker så ingnorerar händelsen och lägger mig på sidan och vipps..
Blött i sängen av ett läkande bröst.
Fantastiskt..
Då kom allt som en våg. Tårarna forsade och nu ligger jag här, vaken sen 03 och hittar inte tillbaka till sömnen.
Allt känns bara så hopplöst helt plötsligt och va finns det för mening att ha en mjölkproduktion som trotsar alla läkemedel då det ändå inte finns någon som är i behov utav den.
Så fruktansvärt misslyckat!
Då morgonen gryr blir det att ringa kvinnokliniken för femtioelfte gången.
Bakdag
136 bullar senare..
Medan Christopher gymade så passade jag på att börja baket inför Vilhelminas dop och även lite inför våra födelsedagar.
Idag kan jag stryka bullarna på listan.
Imorgon börjar jag med kakorna!
Godmorgon bilden!
God mat och dåligt samvete
Igår blev vi bjudna på middag. Det var trevligt och väldigt skönt att komma hemifrån, få lägga tankarna på något annat.
Men jag hade det väldigt svårt att hålla tankarna borta från allt som har hänt.
God mat och trevligt sällskap men jag måste varit det sämsta sällskapet någonsin. Med ögon som tåras om vart annat och brist på saker att prata om.
Men trots det så är jag oerhört tacksam att vi fick komma hemifrån. Andas annan luft och bara va.
Tack!
Jag brottas också med ett dåligt samvete. Ett dåligt samvete över att jag redan nu hoppas kroppen återhämtar sig fort.
Fruktansvärt fort!
Så vi kan börja om igen.
Jag känner mig som världens sämsta människa, men att börja om så fort som möjligt eller vänta i tio år kommer inte göra någon skillnad.
Nästa graviditet kommer oavsett vara fruktansvärt jobbigt och ångestladdad. Jag har svårt att se något roligt i det. Mer än ett hopp om att det i slutändan ska få komma ut en frisk liten bäbis.
Älskade lilla flicka!
Vi kommer nog aldrig riktigt förstå.
Man kan spola förbi de första 30 sekunderna.
Lite bilder
Dagen efter såg magen ut på det här viset.
Att försöka leva upp lite
September flicka
08:00 startade dagen på Gyn. Vi fick oss ett eget rum med toalett och tv. En säng och en lite bekvämare stol.
08:30 fick jag två doser smärtlindring i tablettform och en vanlig ipren. Sen fördes fyra tabletter upp i slidan för att starta värkarbetet. Det tog inte lång tid fören livmodern drog ihop sig till en stenhård boll. Det gjorde inte jätte ont, det jobba var mer att smärtan var ihållande. Det var aldrig så att jag kände av några värkar.
Från ingenstans så får jag faktiskt lite magknip, inget märkvärdigt så tiden rullar på.
Tillbaka till sängen med två barnmorskor som hänger över mig och funderar hur det går med värkarna? om jag klarar av smärtan? Om jag ville ha smärtlindring?
Jag mådde hur bra som hellst.
Jag känner dock av känslan som alla beskriver då barnets huvud är påväg ut, det där tryket. Jag larmade aldrig då hon kom utan gjorde det själv. Då hon var ute larmade vi och barnmorskorna blev väligt förvånade att hon redan var ute. Klockan var nu 21:20 och jag hade inte kännt av någon typ av smärta.
Jag mår fortfarande hur bra som hellst. Kroppen var fylld av något konstigt lugn som jag aldrig tidigare har kännt. En lättnad av att det äntligen var över tror jag.
Strax efteråt kommer en barnmorka in med våran lilla flicka. Här gick det inte att hålla tårarna borta längre. Vi satt länge och bara höll om henne. En flicka på ca 400-500g och dryga 20-22 cm lång.
Fantastiskt vacker men så trasig.
Jag kan faktiskt inte förklara känslan. Inte alls fånga ögonblicket i en text.
En sköterska kom in och strök henne på huvudet och pratade lite lungt med oss. Hon säger det att detta är ett tillfälle då det inte finns någon tröst att ge så hon tänkte inte heller försöka.
Hon sa bara orden att hon var jätte fin och funderade om vi hade något namn. Ingen hade kunnat ana att det skulle bli såhär, så fruktansvärt fel!
Vi hade två namn, ett som jag valt och ett som Christopher valt. dom behåller vi dock för oss själva. Våran flicka har alltid blivit kallad smulan i magen redan från start.
Så självklart kommer hon förbli en smula.
Vi var inlaggda över natten och blev utskrivna på torsdag förmiddag.
Vi tackade barnmorskorna och dom såg framemot att träffa oss igen, fast då på BB och aldrig mer i ett sånt här sammanhang.
Nästa gång ska det komma ut en skrikade, levande bäbis!
Och det kan få göra hur jäkla ont det vill, för den här dagen slår all smärta!
Födelsedagarn
Men nått roligt ska vi nog försöka oss på, att bara sitta hemma gör oss nog inge bättre.
Så nu är en present påväg och jag är ganska säker på att jag har prickat rätt. I år blir det inget märkvärdigt.
Det är nästa år det gäller för då fyller han 30 och jag 25!
Finaste jag hållt
21:20 hördes inga skrik. Min kropp fylldes av värme och ett lugn.
Ut kom den mest fantastiska lilla flicka med tio fingrar och tio tår.
Alldeles stilla och livlös men ändå så vacker.
Vi har hållit och kramat om henne. Gråtit och bara legat i sängen med täcket över för att kunna ge lite värme till den kalla kroppen.
En fantastisk flicka, jag kan inte förstå att hon är trasig.
Hon är borta nu, det känns. Våran fantastiska flicka är borta.
Tack!
Orden värmer och någon typ av styrka hittar vi dem.
I ett försök att komma ifrån gick jag till frisören. La in två färger och frächade upp topparna.
Egentligen en väldigt liten förändring, men känner inget behov att klippa av det.
Så det lilla får duga.
Allt är nu ordnat för morgondagen.
Pappret om enskild kremering signerar vi imorgon. Ansökan om tillstånd att sprida askan i naturen ska postas till länsstyrelsen tillsammans med intyget om avlidet foster. utöver dessa papper ska det även skickas med en karta över platsen som askan ska spridas på.
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går"
Whistle baby, whistle baby
Min fina whistle baby, whistle baby ringsignal spelade genom lägenheten igår. I andra änden var en människa som står mig närmare än vad jag egentligen förstår.
"hur är det?"
Jag blev bara tyst.
"är du kvar?"
Gårdagen förlöpte ganska bra. Sålänge ingen frågade eller att jag behövde prata så lyckas jag hålla tankarna i någon form av balans. Men igår vid samtalet brast allt. Jag fick knappt fram ett ljud i början, det var bara mängder av tårar. Ångest och värk i hjärtat.
Allt är så jäkla misslyckat, så fruktansvärt värdelöst!
Vi pratade om vart våra resor med livet hittills hade tagit oss. Att prata med någon som har gått igenom en stor sorg och depression gör jag med blandade känslor. Jag vet att vi måste klättra upp igen, fortsätta leva och hitta orken att ta oss igenom allt detta. Men just nu är det ingenting jag vill fundera över. Just nu vill jag bara få va sådär obeskrivligt sorgsen, gråta och känna mig som den mest misslyckade människan i världen.
I mitt huvud kommer sorgen gå över och onsdagen kommer inte alls vara så jobbig. Det kanske jag intalar mig för att orka gå dit.
I vilken form av människa någon av oss kommer komma hem som kan jag inte ens spekulera i. Man kommer nog alltid vara trasiga och livrädda.
Åter igen blir man påmind om vad livet så snabbt kan ta ifrån en.
Jag kan inte beskriva för någon som inte upplevt detta hur det känns. Ingen kan heller påstå sig förstå, för det är en så overklig situation som man inte kan föreställa sig. Detta är något man bara får läsa om. Det är inget folk pratar om.
Igår kväll då vi la oss för att sova kom tårarna igen. Jag kröp upp vid Christopher och grät mot hans axel, fick orden
"jag älskar dig" i örat och grät ännu mer. Snyftade fram samma ord och lyckades tillslut somna.
Vi ska komma ut starkare på andra sidan. Men hur lång tid det kommer ta det får vi se.
Tomt
Nu väntar vi bara in onsdagen. Med tanke på turen vi haft hittills räknar vi med att allt det där som aldrig händer kommer hända oss.
Innan onsdag ska vi hunnit med att ordnat alla papperna för omhändertagandet av våran flicka. Den enskilda kremeringen och tillståndet om att få sprida askan i naturen.
Hemma hos mina föräldrar rinner det en liten å. Där jag och alla mina barndomskompisar har spenderat väldigt många timmar med att håva fisk och netting. Nu för tiden är det mest övervuxen skog och istället för att håva fisk brukar jag vandra där med hundarna.
Jag vet inte varför men att låta hennes aska rinna med det vattnet känns så självklart. Kanske för att det är en plats som jag bara kan förknippa med bra minnen och vi tycker det känns viktigt att sprida henne på en plats med possetiv energi. En plats vi faktiskt kan besöka om vi känner för det.
Mina tankar om onsdagen är väldigt blandade. Förlossningen känns minst jobbig. Det som känns i hjärtat är att vi kommer få upp en jätte liten livlös kropp vid oss. Hon borde vara ungefär 15-16cm från huvud till rumpa. Hur kommer en så liten människa se ut? Och hur ska jag klara av att lämna henne ifrån mig? Hur ska jag kunna förlåta mig själv och gå vidare?
Jag bad om att få bädda ner henne själv i den lilla låda hon kommer vänta i fram till kremeringen. Det känns som ett avslut och då kan jag känna mig så säker jag kan på att hon kommer behandlas värdigt.
Här slutade våran resa tillsammans.
Den sista dagen
Idag är sista dagen som våran flicka kommer ligga levande i magen.
Den absolut sista dagen vi kommer kunna känna hur hon gör sina akrobatövningar.
Igår kändes det som att hon hade hittat en ny aktivitet i sin perfekta värld. Att sparka på min urinblåsa med jämna mellanrum. Det är helt klart en märklig känsla då man riktigt känner hur hon tar i och trycker till och sen slappnar av.
Jag har gått in i något typ av mellanläge. Det känns inte alls som att allt är påväg att ta slut. Igår gick vi ju precis förbi halvtid, det var nu nedräkningen skulle börjat. Vi skulle inte alls behöva besluta om detta.
HON SKULLE LEVA! och antagligen vara en lika livlig flicka utanför magen som hon är i. Hon skulle säkert vara tok aktiv om nätterna, skrika och göra oss tokiga. Eftersom nätterna hittills är den mest aktiva perioden av dygnen.
Som jag har funderat om hon skulle komma ut med en lika tjock kalufs hår på huvudet som jag, i samma illröda färg. Eller om hon skulle likna sin pappa mer. Om hon skulle vara lika stor som sin nyaste kusin eller ligga inom det normala.
Det är väldigt många tankar som snurrar. Men jag tror ändå att vi har hittat oss själva i beslutet.
Jag försöker verkligen intala mig att smärtan vi kommer känna gör vi för henne.
Men det kommer aldrig att kännas rätt. Va hade vi för rättighet egentligen att avsluta livet hon så hårt har hållit fast vid.
Nått roligt
För att prata om något roligt i misären så kan jag berätta att min stora plan i höst/vinter var att utöka hundbeståndet med en korthårig collie.
Men då vi helt plötsligt blev gravida så la jag planen på hyllan.
Men nu är kullen född med tio galet söta individer och valpsuget är helt plötsligt större än aldrig förr.
Det blev dock fel tik, tiken jag sett ut ska inte få valpar fören 2013. Det betyder nog att jag ska avvakta ett år. Men just nu känns en valp så fruktansvärt lockande. Något som får en att lägga tankarna på annat än allt hemskt!
Det blev en väldigt snabbt tur ner på stan idag. Alltid då jag är deprimerad köper jag underkläder. Idag kände jag mig så fruktansvärt less på att ingenting passar och att livet bara är en stor misär.
Så hem kom jag med två nya sett med bh och trosa. Jag vet inte hur dom här brösten tänker utvecklas framöver så jag får nog nöja mig med dessa. Blev lite förvånad av att brösten hade vuxit så kraftigt. Större var uppenbart eftersom inget passade. Men att gå från 65E till 65I kändes lite galet. I hela butiken fanns tre bh:ar i den storleken. Men att gå hem med två av dem som satt helt gudomligt. Inget som skaver och ger dubbel bröst är underbart!
VIP kund på change, älskade butik!
