Ett tillfälligt inlägg med tankar och känslor
Tanken med denna blogg var faktiskt att inte lägga någon tid på detta.
Det skulle få ha sin gång.
Men idag så tänker jag skrapa lite på den regeln, bara lite och sen låta det vara igen.
Ibland föds barn i förhållanden där det bara finns en förälder. Andra föds med föräldrar som bor tillsamans och sen finns det dom som har föräldrar som bor på olika håll med ollika familjer. i dagens samhälle kan man inte säga att det finns EN normal familjebild. Det finns en uppsjö av ollika konstruktioner. Det finns hel och halvsyskon som antingen bor tillsammans på del eller heltid. Oavsett om det är halvsyskon eller helsyskon eller kanske bonus syskon så kommer syskonbandet vara lika starkt om dom har fått möjlighet att växa upp tillsammans.
Jag har under alla dessa månader som minst sagt har bjudit på en bergochdal bana ändå hoppats på att dom ska hitta en fungerande familjesistuation för alla parter. Men för att något sådant ska vara möjligt krävs det enligt mig att båda parterna sammarbetar och faktiskt tänker på var och ens behov och önskamål. En relation kommer aldrig fungera om man bara ska tänka på ena parten och vara extra mån om att just denna ska få allt som den ber om för att må bra. Man orkar inte hur länge som helst, det har jag både sett och hört. Tillslut är man så avtrubbad så man inte orkar säga något eftersom den andra nästan aldrig tycker eller låter ens önskemål gå i uppfyllelse. Blir arg och klagar över vilken dålig förälder man är, som inte finns på plats för sitt barn.
Jag har under alla dessa månader som minst sagt har bjudit på en bergochdal bana ändå hoppats på att dom ska hitta en fungerande familjesistuation för alla parter. Men för att något sådant ska vara möjligt krävs det enligt mig att båda parterna sammarbetar och faktiskt tänker på var och ens behov och önskamål. En relation kommer aldrig fungera om man bara ska tänka på ena parten och vara extra mån om att just denna ska få allt som den ber om för att må bra. Man orkar inte hur länge som helst, det har jag både sett och hört. Tillslut är man så avtrubbad så man inte orkar säga något eftersom den andra nästan aldrig tycker eller låter ens önskemål gå i uppfyllelse. Blir arg och klagar över vilken dålig förälder man är, som inte finns på plats för sitt barn.
Självklart vill han finnas för sitt barn 100%, han älskar ju henne mer än allt och stoltheten lyser i hans ögon då vi pratar om henne. Och ja vi pratar om henne och tidningsurklippet som jag klippte ut ur tidningen väntar på en magnet så det kan få komma upp på kylen. Hon är ju det största och vackraste han har gjort.
I dagens samhälle är det alltid pappan som är den som gjort fel. Tydligen ska man alltid se och tänka på mammans känslor, beslut och anta att denna gör det rätta för sitt barn. Sen jag blev gravid har jag faktiskt stört mig en del på BM besöken och annan information. Som endast vänder sig till mamman, pappan har ändå en lika stor roll. Han bär inte barnet men han är pappan som förmodligen längtar och älskar barnet precis lika mycket som mamman och har liknande funderingar.
Det är hemskt att vi inte har lärt oss att vinkla uppmärksamheten lite åt det hållet.
Då hon kom till världen så har jag hållit mig fruktansvärt neutral i frågan. Självklart har jag åsikter och tankar som vem som helst. Men jag har hållit det för mig sjäv. Jag har stttat och puchat på honom för att samla ork och styrka för att besöka sin dotter. Trots alla känslor som svärmar för honom. Jag har aldrig bett om att få träffa henne. Det är han sjäv som har frågat eftrsom han som vem som helst annars tycker det är jobbigt att det bästa han har gjort i sitt liv inte får vara en del av hans familj.
Självklart har jag känt mig utstött och trampad på, utfryst och allt det där som jag inte har ord för.
Jag har även varit förbannad hur folk kan bete sig, att dom tex helt av sig själva kan dra slutsatsen att jag skulle vilja ta över en mamma roll. Varför i hela friden skulle jag vilja ta över en mamma roll för ett barn som inte är mitt!
Jag har varit förbannad på folk som har släppt iväg kommentarer, vänner till den berörda som har haft behov utav att försvara. Mina vänner har minst sagt inte sagt ett ord eller annat till henne och det är jag oerhört glad för, jag känner mig stolt över mina vänner.
Jag har varit förbannad på folk som har släppt iväg kommentarer, vänner till den berörda som har haft behov utav att försvara. Mina vänner har minst sagt inte sagt ett ord eller annat till henne och det är jag oerhört glad för, jag känner mig stolt över mina vänner.
Men det handlar inte om mig, egentligen inte om föräldrarna heller. Det handlar om barnet. Som antagligen vill ha en pappa i sitt liv och förhoppningsvis kontakt med sitt halvsyskon.
Jag hoppas fortfarande. Men det är svårt ibland. Jag har absolut inget behov utav att träffa mamman och jag tror verkligen inte hon har något behov utav att träffa mig. Det är absolut inte därför jag inte tycker om henne, jag ser henne som en person som min karl har varit med en kort del av sitt liv. Och känner därmed så som man brukar göra för sina respektives x. För mig finns det ingen mening med att träffa en människa som inte har något behov utav att träffa mig. Det behovet kanske kommer med tiden, vad vet jag? Men jag hoppas fortfarande att jag och mitt barn kommer få vara en del av detta barns liv. Vi blir oavsett om andra vill det eller ej en familj tillsammans.
Jag har sett fram emot att jag och Christopher ska få möjlighet till att gå promenade med vagnen för oss själva, eftersom situationerna alla tillsammans aldrig är riktigt bra för någon utav oss. Jag hade hoppats på att vi skulle få finnas där som hjälp. Vid tex korta stunder av barnpassning och dylikt.
Men just nu är situationen allt annat än så och jag vill verkligen inte påstå att alla fel finns hos mamman. Absolut inte. Mycket finns från andra hållet också.
Om jag hade haft en lösning på problemet skulle jag berätta. Men just nu känns det som att ett möte skulle behövas. Ett möte med alla berörda och med berörutan dom man anser har en del av barnets liv. Men jag tror ändå att man behöver prata om allt. Hur jäkla jobbigt det än är och kanske sårar allihopa. Det kanske skulle kännas som en bro av påhopp. Men att få ur sig allt, berätta vad man känner och berätta sina önskningar och hur man hoppas att framtiden ska se ut. Och hur man ska bära sig åt för att ta sig dit.
Det tror jag är viktigt!
Kommentarer
Postat av: Linnéa
Hej Lisa!
Att kommentera här kanske är något jag inte borde göra, men då jag läser inlägget känner jag mig rätt säker ändå på att du ändå hoppats på att jag skulle läsa det? Så.. Visst har du rätt i mycket du nämnt här, eller åtminstone kan jag på något konstigt vis ändå förstå hur både du och Christopher känner, jag är ju inte dum. Jag vet inte hur mycket av detta som också är hans känslor, men känns ändå tråkigt att läsa. Min mening har ALDRIG vart att ta avstånd eller stöta bort någon. Det vill jag att åtminstone Christopher ska veta.
Att vi skulle träffas och prata allihop skulle säkert vara bra. Jag vet inte? Jag har, tro det eller ej, försökt göra det så bra som möjligt för båda parter. Försökt fråga och ta in. Om det uppfattats så som du skrivit, så låter väll det jag skriver här som ett enda stort skämt.
Vet egentligen inte vad mer jag vill få ut av det här, jag håller med om att det säkerligen gjorts felsteg från båda håll. Det är mycket att ta in, en bro av påhopp som du skriver. Jag har tänkt mycket och jag kan väll inte säga att jag förstår dig, men vill ändå påstå att jag kan tänka mig in i din sits och ändå förstå en del. Hoppas även att du kan göra detsamma.
Mvh// Mamma Linnéa
Trackback
