Godmorgon
Jag är med i en grupp, en grupp för oss som fick avbryta. Tänk att människor som inte känner varandra kan uppleva precis samma känslostorm. Det är nästan så att vi pratar åt varandra. Åt dem som inte orkar eller bara lyssnar på dem som är mitt uppe i det.
Det finns inga ord som kan beskriva det vi upplevt. Men ändå, då vi pratar om det dyker det upp samma beskrivningar och ordval.
Att prata om det är en bit påvägen till ett accepterande. Förmodligen händer det inte mig igen, men väldigt många efter mig. Det var någon som sa att man har förändrats, det är sant. Jag vet inte hur, det är mer en känsla. Jag har kommit närmare mina känslor och känner något underligt lugn. Jag har förändrats och jag tror dem som känner mig har märkt av det. Men konstigt vore annat. Vi hade ett liv hos oss som för oss var vår verklighet. Vi beslutade att avsluta livet, livet vi skulle ge trygghet.
Ut kom en liten bäbis, en flicka som förändrade så mycket. Även fast hon inte är med oss idag på de vis vi hade önskat. Så hände något, vad kan jag inte sätta ord på.
Jag saknar henne varje dag. Att trycka på magen och få en spark till svar. Att vara igång en hel dag, sätta sig ned och få en hejspark. Att lägga sig för natten och va så trött att ögonen gick i kors. Men lillan där inne ville ta sista dansen innan sömnen. Jag kunde inte låta bli att vara vaken, känna hur hon bökade runt och gjorde det bekvämt innan jag somnade.
Jag saknar henne och det gör så ont ibland, jag känner mig så otroligt trasig.
Men jag älskar henne, hon gjorde mig obeskrivligt lycklig.
Hennes väldigt små händer förundrar mig. jag la mitt lillfinger i hennes hand och det såg enormt ut, men hennes små fingrar och mini naglar hade kunnat krama min fingertopp.
Och de små, små fötterna. Tänk att man kan ha så små fötter. Hur skulle de någonsin hjälpa henne stå ^^ men sparka mamma det kunde hon minsan!
Mamma det är verkligen ett ord jag har svårt att få in. Jag har aldrig smakat ordet mellan mina läppar. Christopher har provat en gång "det är hon som är mamman till barnet" till krematoriet. Så märkligt det var. Mamma. Jag vet inte men jag har nog svårt att acceptera det. Va mamma men vår flicka är i himlen. Märkligt.
Men självklart är jag hennes mamma och Christopher hennes pappa. Vi är det enda hon kände till. Vi är dom ända som kramade henne, vi var hennes verklighet. Aldrig skulle jag ta det ifrån henne. För även om detta inte är något jag nämner. Så är det ändå så, vi fick barn- en flicka- hon föddes bara lite mindre- hon levde men inte lika länge- hon är begravd- hon fanns.
Vi blev föräldrar till en tjej som inte kunde stanna längre. En jätte fin flicka.
Som får mig att gråta och skratta på samma gång.
Ett minne jag sparat är första gången hon gav Christopher en spark. Dagen innan avbrytandet. Hans lycka och mina tårar. Det var så sorgligt men samtidigt en så fin stund. En hejdåspark kanske.
